Skrikande getter.

Titta. Igen. Och igen. Och igen. Skratta tills du nästan dör.

 

13.03.2013 kl. 22:13

4-10.3.2013

Tror denna veckas söndagsblogg blir kort och tråkig. Dels har jag inte alls skrivit ner lite dag för dag annat än måndag och som vi vet är mitt minne kort och värdelöst. Dels tror jag inte det har hänt särskilt mycket heller. Vi testar.

Måndag:

Tog emot med jobb (Spitalfields igen) precis hela dagen. Även om solen sken så där fint den bara kan göra på morgonen då man sitter på ett tåg med bra musik i öronen och det känns som att man är med i en film. Men ugh, orkade inte prata eller leva alls. Fast nu överdriver jag. Om man är van med min skuttiga arbetsenergi så vet man att något inte var som det skulle. Behövde en natt med bra sömn helt enkelt. Sen började jag räkna att det var arbetsdag 5 så kanske det var den där sega fredagskänslan efter en vecka på jobbet så där som vanligt må-fre folk har då de väntar på helg och baa inte oorkar bry sig meeraa?!

Efter lite matshopping tog jag för en gångs skull bussen hem till Battersea. Var ett tag sen jag och kära 344 möttes senast. Mat, disk, slöa, virka och tidig kväll på det. Spännande dag på alla sätt och vis.

Battersea Power Station sedd från bussen. En av Londons landmarks eller vad det kallas. Inte längre i bruk men en mycket speciell byggnad.

Tisdag:

Veckans bästa dag. Ledig och 14-15 grader. Livet kändes typ världsbäst. Började med trevlig frukost. Gick sedan runt och promenerade med kameran. Satt sen i Battersa Park på gräset (!) med en kaffe och blev tvungen att ta av jackan (!) och önskade att jag vore en sån där modig typ som går fram och pratar med främlingar. Var nämligen en ganska söt kille i min stil som satt nära bredvid sin cykel. Då jag köpte min kaffe köpte han en vattenflaska och frågade om de sålde choklad vilket de inte gjorde. Fatta grejen om jag hade haft choklad i min väska och kunnat gå fram och erbjuda lite. Hallå, som på film. Men jag hade ingen choklad. Och hade en fuldag. 'Vem ska jag prata med liksom.' Var dessutom lite snorig. Trodde först att pollenallergin hade börjat men igen var det nog en liten förkylning som för 100:e gången tänkte smyga sig på. Precis alla är sjuka. Kollegor och vänner och folk till höger och vänster. Ska vara glad att jag kan stå emot så bra som det går. Har en spray man genast ska använda om man känner minsta lilla kittling så kanske den funkar?

Hemma städade jag fint bland mina hyllor i köket och i rummet och sen myste jag bara. Bilderna får berätta.

Onsdag:

Haha, det enda jag har skrivit ner på onsdagen är "allmänt sur" så tydligen var jag allmänt sur. Det var dagen då företagets nya VD skulle besöka butiken och alla var lite hyper. Det är en konstig känsla det där att inte riktigt veta när en möjligen läskig typ ska komma in och vara så medveten om vad man själv gör ifall han skulle stega in just precis då. Tror sen att jag ändå var på relativt gott humör innan jag gick hem. Fast på kvällen hände något konstigt som gjorde mig nervös och underlig och pirrig och hade lite svårt att äta ordentligt och sov typ noll.

Torsdag:

Customer Event. Denna fasansfulla dag vi har några gånger per år. Som i slutändan aldrig är särskilt fasansfull för det blir aldrig särskilt stressigt och vi är så mycket personal så det är ganska mycket hänga runt och skratta. Dessa dagar går alltså ut på att våra kunder som är med på mailinglistan (som vi varje övrig dag ska tvinga in mer folk på bla bla) får en inbjudan med rabatt på hela vårt sortiment och vi har öppet mellan 9-21. Vi bjuder på lite dryck och småtugg och på eftermiddagen börjar vi servera vin. Ni vet, få dem lite tipsy och boom så köper de nåt. Typ så. Hela butiken luktar vin. Jag var sjukt nervös och spänd i början på dagen (av orsaker ni ej får veta) så då skulle vin ha suttit bra. Sen kände jag bara nej fan orka vara spänd så jag slappnade av och blev skuttig, skrattig och tja, lite lat. Jag lyckades få gå en timme tidigare för jag skulle nämligen få besök. Punkt.

Fredag:

Den andra lediga dagen för veckan som till stor del spenderades genom att sova lite, vara för trött för att göra något annat än ligga still, fundera över saker som plötsligt gjorde mig överraskad och förvirrad och plötsligt vara mycket konstig och skör i hela sinnet. I ett skede ringde de från jobbet för att fråga om jag skulle ha toppen jag hade lagt åt sidan och det slutade med att de skickade runt telefonen och frågade mig massor om mitt privatliv trots att jag ylade att de skulle sluta. Alltså lilla familjen jag har där. Nyfikna lilla familjen. Älskar dem. Lyckades med lite tvätt och ett yogapass (via dvd) innan jag mötte upp Catti för en öl på närmaste pub. Och prata. Och älta. Och ja..vara tjej.

Mitt tillstånd resten av helgen.

Lördag:

Hade bytt BORT timmar för att kunna åka på ett så kallat midday gig i Highbury&Islington. Upptäckte ett band nyligen och köpte skivan på record fair:en i Brixton och där blev jag tipsad om detta gig. En kyrka (Union Chapel) som har "Daylight Music" typ varannan vecka tror jag. Mycket fint och man fick köpa tea and cake och sånt. Fin känsla att sitta i dessa bänkar, alla med en blanding av olika porslinsmuggar och lyssna på duktiga musiker. Synd att det inte fanns någon sol som kunde skina in genom de vackra fönstren.

Sen rusade jag iväg tillbaka till Clapham Junction med tåget, sprang till jobbet sick-sackandes mellan lördagsshopparna, tryckte i mig en banan och hann precis i tid. Jobbet gick bra. Förutom att jag var sprängfylld av märkliga känslor som har funnits med mig ungefär sen fredag kväll. Och var så där svullen och eländig som man är 1-2 dagar i månaden. Jobbigt.

Efter jobbet for jag en snabbis hem för att äta och byta om och sen bussen till South Kensington för att dricka ett par öl med Linda och prata. Och älta. Och ja..ni vet. Ja och så skrattade jag nästan ihjäl mig ett par gånger. Jag och Linda har en del inside grejer från den där första månaden i London då vi bodde tillsammans. Grejer som är hysteriskt roliga för oss men som absolut ingen utomstående skulle förstå någonsin. Sen efter det hade jag väl tänkt att jag äntligen skulle få ordentligt med sömn men inte fan vet jag, gick skit med det igen.

Söndag:

Idag. Morsdag i detta land. DÖDSTRÅKIGT på jobbet. Alltså jag var så trött, så uttråkad och så översprängfylld av de där satans tankarna jag umgåtts med hela helgen. Ändå okej dag för att jag har så bra folk där men absolut noll arbetsmoral om man säger så. Och noll fokus. Jag och en av tjejerna funderade mest vilka föremål i butiken vi skulle kunna ta livet av oss med för att vi var så uttråkade. Förlåt.

Sen då jag kom hem fick jag nog och tog tag i orsaken till varför det gör ont där mellan magen och bröstkorgen och någonstans där är jag nu. Rädd, förvirrad men överlag okej. Klockan är kvart över 7 och jag vill helst gå och lägga mig och ha en fantastisk natt. Inte så mycket spännande att berätta med andra ord denna vecka. Och kan inte berätta allt heller. Dessutom har det blivit så helvetiskt kallt igen. Ruggigt är det enda rätta ordet. Fick sen höra att ni har miljoner minusgrader där hemma men det hjälps inte, efter den fantastiska tisdagen blir man bitter på livet då det igen blir typ minus. Det där som i stort sett aldrig händer i London men som hänt hela tiden just denna vinter. Hey vårmånad nu.

Jaja, until next week then.

Edit: Det värsta med typ minusgrader i England är ju fönsterhelvetena som ungefär inte existerar och den där kalla luften som sipprar in. JAG FÅR FEJL I HÖVO.

10.03.2013 kl. 20:40

Kasta halsduken.

Alltså. 14-15 grader. Vindstilla. Värmande sol. Hela London blev en lycklig värld just idag. Herregud som vi har väntat på just precis en sådan här dag. Bäst av allt? Jag var ledig.

H: Nöjd tjej-85

05.03.2013 kl. 23:30

Vem är jag?

Jag fnissade med min manager idag åt att jag lägger på ett särskilt leende då jag pratar med kunder. Sedan sa jag något om att de som känner mig sen tidigare tycker det är ganska lustigt att just jag står i butik och pratar med främlingar och att det skulle säkert vara kul för dem att iaktta mig i smyg en dag på jobbet. Jag sa att i min familj och släkt har jag nog hela tiden ansetts vara blyg och tystlåten. Hon stirrade oförstående på mig och sa att det är väl ungefär det sista man kan säga om mig. Märkligt det där.

04.03.2013 kl. 00:11

25.2-3.3.2013

Måndag:
Under min energiska fas på söndagskvällen planerade jag in en del jag kunde göra denna lediga måndag, till exempel besöka något museum. Vet inte om det var i samband med marsvinet Vifslans plötsliga bortgång som jag helt tappade mitt fokus på allt för då måndagen sen kom kunde jag inte ens tänka mig att lämna hemmet alls. Istället gjorde jag saker som att "träna" en stund, lyssna på musik, dammsuga rummet, byta lakan och tvätta lakan, titta på Californication, gråta över döda marsvin mellan varven, dammtorka, virka, mysa med te och knäcke framför några episoder New Girl etc.

Loppisfyndade klänning för kanske snart ett år sedan. Har aldrig använt på grund av jättehög midjelinning. Som jag sa på Instis, om man inte bor i en Jane Austen roman så är det inte okej. Så jag tog helt kallt bort den helt.

Tisdag:
Jobbade i Spitalfields. Inget speciellt med dagen förutom att de skulle ha ett staff meeting efteråt och gå igenom saker som inte var tillfredsställande i butiken. Jag behövde inte delta för att jag redan gjorde allt, hah. Vi diskuterade även grejen med att jag sa nej till att vara lead som jag ibland känt lite att jag ångrat. Fast sen då vi diskuterade det faktum att jag i så fall rätt ofta ensam skulle vara "in charge" på söndagar, dessa heliga dagar, så kom jag lite ihåg varför jag aldrig sa ja från början. Skulle dö av att ha ansvar för butiken en hel dag. Det är ju just då precis allt går åt helvete kan jag tänka mig.

Jo förresten det kom en finsk kvinna in också. Jag hjälpte henne lite vid provrummen och jag hörde på hennes accent och såg på hennes utseende att hon nog högst troligen var finsk men sa inget. Nu har vi en ny grej att vi kan beställa åt kunderna från butiken så de behöver inte själva kolla online om varan finns. Nu är det typ en vecka eller två sen detta började och vi är alla lite nervösa då vi ska göra det. Jag hade gjort en gång förr men då med någon bredvid mig. Nu skulle jag plötsligt beställa en kjol åt denna kvinna och då hon sen sa sina namn så hörde jag hur jag sa 'You're Finnish aren't you?' och hon blev såklart jätteglad och undrade hur tusan jag visste det. Om jag vore en människa som är snabbtänkt och bra på lögner skulle jag ha kunnat hitta på något bra och trovärdigt svar här och ändå behålla min heder. Men nej, jag väljer att berätta att jag minsann själv är från Finland men fortsätter sen snabbt att jag helst inte vill försöka prata finska. Herregud innan detta är utrett och herregud så pinsamt att jag fortsätter med engelskan och herregud att jag mitt i denna stress försöker göra en jävla beställning på en kjol. Bara den beställningen gjorde mig stressad så det fanns inte en chans att jag skulle börja blanda in ett språk jag INTE behärskar där. Alltså jag skulle knappt ha kunnat göra det här på svenska. Efteråt mumlade jag ett kiitos och dog lite. Nåja hon skrattade mest och var glad tack och lov. Skammen.

Efteråt mötte jag upp Linda och gick på £6 Tuesday och åt smarrig pizza. Tog samma som förra gången. Visar sig att potatis på pizza är riktigt gott, hur märkligt det än låter.

Sen promenerade vi till Shoreditch för vi hade biljetter till Swim Deep. Ett ganska nytt band tror jag som jag inte visste mycket om men hade hört några låtar på SoundCloud som jag gillade så varför inte. Ett ställe vi aldrig tidigare besökt men knappast sista. Vi fick dock vänta ganska länge innan det alls kom igång. Både förbandet och huvudbandet var som att komma in i 1992. Härligt grunge:igt på något sätt. Grunge:ig surfer indiepop? Ja gud jag vet inte vad man ska kalla det men trevligt var det.

Sen rusade jag iväg till Overgrounden och kom hem vid midnatt. Konstaterade att det hade gått åt över £30 pund den dagen inklusive transport och sånt. Spelar liksom ingen roll om jag inte shoppar så sjukt mycket för den där halvtidslönen kan försvinna bara så där ändå. "Lite billigt gig och lite billig pizza" blir så lätt pengar. Måste återgå till buss till och från Spitalfields.

Trummisen fick varmt och tog av sig skjortan. Inget fel med det, jag gillar ju skrangliga och söta pojkar.

Ja sen började de flyga runt och hoppa ut på publiken och sånt. Inget fel där heller.

Onsdag:

Min ena morbrors fru var i London med sin sons flickvän samt flickvännens dotter och flickvännens kompis med son. Alla från eller nära mina hemtrakter. Skulle möta upp med dem vid Buckingham Palace men de råkade ta fel buss och hamnade vid Madame Tussaud's och tyckte att de lika bra kunde gå in där så jag fördrev tiden genom att promenera från Victoria upp till Marylebone. Solen sken ju till och med så det var riktigt skönt även om det var ruggigt kallt som vanligt.

Blev bjuden på lunch och sen vandrade vi runt lite på helvetet på jorden som är Oxford Street. De var mest i London för shoppingens skull och jag är minst här för shoppingens skull så därför ogillar jag Oxford Street och tycker att det finns ju så mycket annat man måste se, haha. For till deras hotell och sen på en fika innan jag tog kväll och tog två bussar hem.

Väl hemma hamnade jag i något lyckorus över framtida gigs, den inkommande fredagen samt möjligt besök till våren/sommaren av en gammal ungdomsvän. Tyvärr kan jag inte ordna med nattlogi i min lägenhet men det finns nog säkert billigt boende nånstans. Familj och släkt i all ära men ska bli kul med en vän i nära ålder att ta med till mer alternativa ställen!

Jag hade fått en Malaxlimpa (mycket uppskattat) och fick världens sug efter nudlar och Malaxlimpa med ost så det fick bli min middag.

Torsdag:

Började med det sedvanliga 6.30-hatet med rödsprängda ögon. Glömde visst att lägga mig i tid. Hade dock en bra dag på jobbet och var allmänt skuttig även om store managern är tillbaka och gör mig irriterad. Så sjukt att hon kan ha bra dagar utan att egentligen vara särskilt irriterande men jag blir ändå bara lite störd på småsaker. Tror det är för att vi är så sjukt olika och jag orkar inte.

Vi började förresten med att göra plankan där på morgonen. Jag, fransyskan och deputy Sam. Där låg vi på rad vid provrummen, haha. Jag ylade att jag är så världelööös och ville inte alls. Nåja, visade sig att jag var mästaren av oss alla på 3 minuter. Mycket överraskad. Kanske jag orkar bättre om jag får en kick av att någon annan är med också.

Sen handla och släpa hem kassen med värkande armar (negativ sida av singellivet) och det vanliga "jamen slutar 5, hinner massor på kvällen" och sen sitter man där vid 8 och tänker "satans satan jag har ett enormt diskberg jag måste få bort ikväll innan helgen."

Fredag:

Ja-a, minns inte så noga. Kom två (illegala asiatiska, what else) målare hit. Kul tänkte jag då de började riva tapet i köket. Även om de stökade ner. For till jobbet och var sjukt sprallig och glad och väldigt förväntansfull inför kvällens gig samt indie dans.

Då jag promenerade hem fick jag ett sms som gjorde mig lite skadeglad också. Ni vet konstiga gåtfulla pojkar som man plötsligt måste säga nej tyvärr åt för att man har andra planer. Synd förstås för det var ett väldigt ovanligt sms för att vara Mr. Riddle. Nog om det. Man behöver hela storyn för att fatta och den får ni inte.

Gjorde mig redo, åt middag och for sen iväg till nånstans mellan Stockwell och Brixton till en pub. London Popfest kickade igång. Jag var mest där för att se ett finlandssvenskt band (Burning Hearts) som Sofia och hennes sambo Kim skulle se. Riktigt bra var dom. Billig GT hade de där också.

Sen promenerade vi till Brixton och kvällens How Does It Feel To Be Loved. Dags att dansa till indiepop och 60tals soul igen med andra ord. Två av mina kollegor kom dit, fransyskan och spanjorskan. Först var musiken jättebra och jag dansade och hoppade. Jag gillar verkligen hela atmosfären på tillställningar som HDIF ordnar. Avslappnat mer alternativt folk, alla är så trevliga, inga plastiga bitchar eller idiotiska män som trängs och håller på vid vessan och baren, alla kan lämna sina jackor i en stor hög i ett hörn och det är lugnt ändå, lite ljusslingor på nån vägg och alla älskar musiken osv. Nåja efter ett tag blev plötsligt musiken helt skit. Vet inte vad som var problemet med DJ'n men de behöver inte ta dit honom igen. Alla tappade stinget så vi for hem ganska tidigt. Jag övervägde McDonalds för att få i mig fett och mat men var för lat. Dåligt beslut. Lika dåligt som att bara dricka alkohol men inget vatten.

Burning Hearts.

 

En toalett.

Mitt officiella ett-och-ett-halvt-år-i-London-datum existerar inte då februari är så kort så jag firade lite nu istället. I klänningen som numera inte har någon midjelinning. Mammas gamla bälte löste det problemet. Detta är tydligen minen jag gör då jag upptäcker lockig brunettpojke bredvid mig.

Lördag:
Det där med att dricka sprit men inget vatten och sen dansa och inte äta tillräckligt med nattmat. Ja då mår man som man mår under de tidiga morgontimmarna. Inte för att jag drack några stora mängder men ändå. Sen då man äntligen känner att det går att sova lite ja då kommer målargubbarna tillbaka och härjar runt i lägenheten. Gjorde bara ett 2.30-7.30 skift tack och lov. Jag kände mig lite ynklig inombords men det tryckte jag bort och gjorde ett himla bra jobb istället. Ibland är jag bättre bakis än bara normalt onsdagssur. Gick sen bara hem och hängde. Fattade inte alls att det var lördagkväll men lika bra det.

Söndag:
Väckning halv 8 och ta Overgrounden till Spitalfields. Bara jag och store managern. Det är alltså en helt annan i den butiken och hon är ljuvlig så dagen gick bra men där på eftermiddagen blev min kropp och hjärna alldeles matt. Skönt annars att stänga 5 medan det ännu är ljust ute. Kunde ha stannat för att sen åka till Dalston på nån cool kväll med gigs and whatnot men jag skulle ha blivit tvungen att hänga runt flera timmar och sen inte komma hem förrän sent och jag kände bara att jag inte orkade med det.

Hemma hade målarna tydligen gjort sitt. Inga drastiska förändringar som jag hade hoppats på. De hade bara målat i det tomma rummet som ingen vill hyra, samt tagit bort den flagnande tapeten på en vägg i köket och målat den samt taket vitt. Gröna hallen är kvar. Vad de däremot lämnade efter sig var ett kök fyllt av damm och färgfläckar. Jag och Indiern diskuterade och var irriterade. Han hade ju i stort sett varit hemma hela helgen och var ännu mer irriterad. De spred sin skit runt sig och täckte inte över nånting så allt i köket har ett dammlager eller målarfläckar på sig. Dessutom rökte de tydligen inomhus! Jag skickade ett småsurt sms till hyresvärden men eftersom hon är som hon är så är det nog inte lönt. Sa dock att hon borde skicka en städerska som vi inte ska behöva betala för den här gången.

Annars har jag inte gjort mycket sen jag kom hem. Ska upp tidigt imorgon igen men sen på tisdag är jag ledig så då jag ska sova lite.

Att åka till jobbet då solen skiner. Inte så kul.

Lunchpaus.

Tänker avsluta kvällen med att se klart Wall-E som jag köpte för £1.95 förra söndagens på car boot salen. En av de sötaste filmerna någonsin.

He om he. Var väl ändå en tillräckligt händelserik vecka nu då jag tänker bakåt? Har förresten inte hört något från den söta musikern så jag får väl kanske glömma det. Haha, fast en av mina fina kollegor frågade lite om det och jag sa det att det händer nog inte. Han sa typ 'nej nej jag är säker på att han kommer att höra av sig igen..jag menar..jag skulle göra det..' Sött!

Godnatt kära ni, på återseende om en vecka då.

03.03.2013 kl. 22:16

Yo, that's 50 dollars for a t-shirt.

Har senaste veckan eller så märkt att thrift shop videon börjat synas allt mera. De e rätt de, den är ju trots allt fucking awesome. Har kanske sett 15 gånger. Blir bara så glad åt pyjamasen, de stickade tröjorna och loppisfeelisen överlag. Saknar finska loppisar. Har inte sökt fram billiga guldkorn här. Om de ens finns i en så stor stad, kanske man måste ut på landet? Antingen är det typiska London high street charity shops som suger eller så svindyra vintageställen kring Brick Lane jag vet om.

Waddup, I've got a big cock.

Egentligen vill jag säga till på skarpen att sluta konsumera nytt nytt nytt varje gång och våga köp begagnat men det vet ni väl vid det här laget? Bra.

27.02.2013 kl. 03:03

18-24.2.2013

Måndag:
Veckans första lediga dag av två. Försökte sova ordentligt efter helgen men kände mig inte riktigt utvilad och var ganska seg. Solen sken dock så jag gick ändå runt och promenerade med kameran nästan en och en halv timme innan jag mötte upp Åsa på kaffe i Wandsworth. På vägen dit råkade jag stöta på några bord med billiga tavlor och annat. En trevlig gråhårig gubbe som hade någon slags butik med tavlor, kartor, gamla silversaker och annat typ. Jag har en liten förkärlek för gamla skruttiga tavlor som ingen annan vill ha. En pund styck.

Har träffat Åsa ovanligt lite sedan jag kom tillbaka efter julen i Finland, är inte alltid det lättaste att boka in träffar med folk här. Hon har bott här i många år och det är tydligen sämsta vintern sen hon flyttade hit och aldrig har det snöat så här "många" gånger. Efter det har jag frågat andra människor som bott här länge och de säger alla samma sak. Är ju rätt patetiskt att detta är en fruktansvärd vinter då den ju trots allt är sjukt mild men jag förstår ju precis för jag börjar själv bli väldigt frustrerad på den. Okej att vi har isfria gator, en hel del soldagar och vårblommor som faktiskt blommar men det är något oerhört frustrerande med en majoritet av dagar mellan 2-4 plusgrader som känns som minus och världen är lite stel och grå. Man blir bara trött på att inte riktigt klä sig rätt nån enda dag och hela tiden lite småhuttra osv.

Sen kom kvällen emot, jag tog bussen hem och minns inte vad jag gjorde resten av kvällen.

Utan promenader längs Themsen vore lifvet inte värt att lefva.

Fotade även med systemkameran men i vanlig ordning är jag för lat för att göra något åt de fotona så ni får precis som vanligt se allt ur ett Instagrammiskt perspektiv.

London. Kallt som satan men ändå vår.

Tisdag:
Sov en dålig natt och på jobbet var jag inte alls lik mig själv. Så trött i hela kroppen och hjärnan och kunde inte fokusera överhuvudtaget. Kroppen värkte och det kändes som en möjlig flunsa på gång eller nånting. Ville bara gå hem och sova bort resten av dagen.

Hela grejen med söta pojken från helgen kändes dessutom lite jobbig. Typ att jag blev alldeles för förtjust och visste att det bara kommer att sluta med någon slags besvikelse och hela världen var alldeles för involverad. Messade dock åt honom att jag hade hittat hans band på SoundCloud och att jag gillade hans sångröst bla bla och typ sa att det var kul att ses där på söndan. Svaren kändes dock väldigt kortfattade och stela. Jag vet att man inte ska överanalysera allt dag ett, speciellt inte då man känner sig lite grusig i hela kroppen, men fick ändå en jobbig känsla av att kanske han inte alls vill ses igen fastän han sa det. Äh jag blev lite nojjig helt enkelt. En sån dag.

Spenderade stor del av kvällen åt musik. Jag kan få sån ångest över hur mycket musik det finns där ute som jag inte vet om ännu. Samma med filmer och tv-serier. SÅ mycket att hitta. Och så mycket av London och resten av världen att se. Inte konstigt att jag blir alldeles överväldigad och inte får något alls gjort. Som en katt som jagar sin egen svans och inte kommer framåt.

Onsdag:
Vaknade och hade drömt att jag hade skickat åt fina pojken att jag gärna ses igen och att han svarade 'Well det kommer ju inte att hända Jenny.' Blev helt nojjig och trodde det hade hänt på riktigt så jag måste kolla telefonen. Gudars, vad hände med mig? Hela veckan överlag drömde jag märkliga saker som relaterar till verkliga livet. Inte konstigt att jag känt mig så seg för många drömmar brukar väl tyda på inte så bra sömn. Att alla dessutom hade med vardagliga livet att göra gjorde det lite svårt att veta vad som hänt på riktigt eller inte.

Jag var dock inte lika trött som dagen innan men ändå inte mig själv. Efter jobbet (i Battersea) hade jag några timmar ledigt innan jag gick tillbaka för att möta upp en hög av mina kollegor. Tre flickor som slutar (alltid samma visa, folk kommer och går) så vi hade leaving dinner och sen drinks. Hade sjukt trevligt och jag älskar mina kollegor så mycket. Främst det som är orsaken till att jag har lite svårt att tänka mig att lämna företaget. Var såklart tvungen att ty mig till mina manliga kollegor och prata lite om den söta även om jag kände att det blivit onödigt mycket prat om det. Ändå alltid bäst med pojkars åsikter*, de ser saker på ett helt annat sätt. De fick mig att andas ut lite och pushade mig att det var min tur att fråga honom om han vill ses igen även om jag tyckte att det var hans tur att messa mig eftersom jag hade gjort det och fått lite halvtrista svar. Jag lovade att göra det snart.

(*Åsikter som är något i stil med dessa: 1) Han messade oerhört tidigt efter att vi möttes på lördag kväll. Alltså blev han intresserad. 2) Han svarar på sms även om jag tycker de känns frånvarande och korta. Har de varit på dejt och sen är totalt ointresserade så svarar de inte ens. 3) Han är helt enkelt kanske väldigt upptagen. 4) Det är ofta upp till tjejen att höra av sig om hon vill ses igen. Framförallt om han tog initiavitet till den första.)

Annars det här med min franska bartendervän som hela tiden ska röra vid andra människor. Har en manlig italiensk kollega och han är fan precis likadan. Jag gillar honom som person men alltså jag blev nästan irriterad på honom hela dagen för han var för intensiv på något sätt. Först på jobbet och sen igen på kvällen då han satt bredvid mig medan vi åt och sen allt kindpussande och rörande så fort man pratar. Han är ju dessutom jättekär i sin flickvän så dom ÄR BARA SÅ DÄR tydligen. Gud. Vi ska inte ens nämna hur störd jag blev på söndagen då han var nyfiken på mitt kärleksliv och jag fick påpeka att det är enorm skillnad på sydeuropeiska män och en engelsman eller skandinavisk man. Fick bita mig i tungan för att inte råka säga att jag aldrig känt mig attraherad av en italienare för att de för det mesta får mig att vilja spy lite i munnen.

En sen lunch..

...som gjorde det svårt att orka äta upp middagen, hur god den än var.

Torsdag:
På allmänt dåligt humör. Tror det var en viss tid på månaden så inte konstigt kanske. Kan faktiskt möjligen troligen vara så att varje gång jag känner av en nästan förkylning och allmänt nedbruten kropp så är det i samband med det. Har aldrig varit den som har koll på min kropp men börjar ana sådana tendenser.

Hursomhelst. Jobbade i Spits och för en gångs skull med Georgia, bästa tjejen. Hennes hund är ofta där med henne och äntligen fick jag jobba med honom också. Thunder. Som uttalas på italienskt vis med hårt T. TandeR. Han förstår bara italienska. En 12 år gammal go gubbe är han. Eftersom jag var allmänt seg i kroppen och småirriterad var det dock bara så där att jobba där just den här gången.

Min store manager ville veta det senaste som såklart ledde till att jag nämnde söndagsdejten som sen ledde till att hon tvingade mig att texta honom för att få det ur världen. IGEN kom han på tal. Uäääähååh. Jag kände bara nej nej nej han är för upptagen jag vill inte men jag visste samtidigt att alla har rätt. Det är lika bra att jag frågar om han vill ses igen. Huruvida jag sen får ett ja eller nej så vet jag och kan sluta grubbla på om jag ska fråga eller inte. Även om det kändes riktigt fel.

Nå min magkänsla hade helt rätt. Orsaken till att jag skärpte till mig där förra söndagen och faktiskt for på dejt var för att han troligen inte skulle hitta en lucka att göra det under veckan därpå och jag förstod genom vårt samtal den kvällen att han helt enkelt har himla mycket på gång för tillfället. Nåja ska försöka ungefärligt översätta vad han sa. Typ 'jag har mycket jobb inkommande vecka eller så, så jag är osäker på när jag kan träffas. Bara lite hektiskt för tillfället, jag håller kontakten. x' Typ. Så ni kan tänka att jag sitter där på väg hem från jobbet i en fullsatt tågvagn och är hungrig och sur och det där kändes lite som ett slag i magen. Förvisso ett svar och förvisso inte ett nej men ändå.

Ärligt talat så var jag ändå beredd. Jag diskuterade såklart med Sam och vi kände båda att det var ett genuint svar. Och jag vet det. Jag VET ju att han har mycket på gång och jag VET att han lika bra kunde ha helt låtit bli att svara och det är inte helt kört. Jag har ju själv varit upptagen vissa perioder och fått kämpa för att boka in träffar med vänner. Så efter mat i magen och bra musik kändes allt helt okej igen. Jag har gjort mitt och kan andas ut. Vill han ses igen är det upp till honom. Så fastän jag hatade att skicka iväg det där och hatade att inte få ett superpositivt svar så var det en lättnad att få det gjort. Det enda som störde mig var tanken på jobb på fredag och nyfikna människor som undrar om vi har haft någon kontakt. Jag menar jag älskar att dela med mig av tankar och funderingar och kan bli sjukt frusterad på människor som inte kan dela med sig ens en bråkdel av nånting men nu kände jag bara att gud jag borde ha varit tyst. Samma sak här på bloggen. Tänk så mycket av min Londontid som ni inte vet något om men bara för att jag började söndagsblogga blev det plötsligt himla detaljerat. Tur att jag inte söndagsbloggade under Mr. Riddles storhetstid. Omigod. Inte för att den eran är helt över, eheh.

Efter middag och ett antal mail var det inte mer än att ta kväll och några avsnitt Californication. Min nya addicition. Började titta där då serien kom ut för x antal år sedan men kom sen av mig så nu har jag börjat om då det finns fina Netflix till hands. Älskar't. Hank Moody är den coolaste.

Dagens första orsak att känna sig grumpy.

Vår fina hjälpreda Thunder, alla kunders favorit.

Fredag:
Ett 2-7 skift, jamen jahaja tänker ni, då hinner man ju göra massor innan jobbet. Ja om man är en produktiv liten skit ja. Släpade mig upp vid halv 11 och insåg att jag i ett svagt ögonblick kvällen innan hade lovat mig själv att både äta frukost och lunch innan jobb, tvätta det oerhört smutsiga håret, gå och handla, ja kanske till och med städa rum osv. Hah.

Jobbet gick bra. På ganska gott humör även om jag fick ett litet utbrott bakom kulisserna då jag fick frågor om "the boy" så jag fick ropa lite åt dom att sluta fråga, jag berättar om jag har något att berätta.

Asigt att stänga en kväll och veta att man öppnar följande morgon. Inte så inspirerande att gå hem om man säger så. Nåja, kramade om fina 18-åriga tjejen som jobbade sista dagen, gick och handlade, for hem och äta, duscha, messa med Catti, se fram emot lördagen, lalala läggdags.

Lördag:
Var inte så lycklig klockan 7 efter en natt av dålig sömn. Igen dessa märkliga jävla drömmar.

Anyhoo, hade sen världens gladaste finaste dag. Kallt som satan men skitsamma. På jobbet skuttade jag runt och var glad och kände mig som världens vänligaste butiksbiträde, eller ursäkta "product advisor" som jag officiellt kallas. Fick till och med prata svenska med några kunder. Vet inte varför jag tycker det är så kul egentligen för det råddar till hjärnan på mig något så fruktansvärt men ändå, känns som man får ett speciellt band med kunden.

Efter det tog jag bussen till Brixton. Målet var en record fair samt att träffa Catti. Det var den där indie club nighten som arrangerade detta för första gången. Jag var lite osäker på om jag skulle känna mig som världens mest malplacerade person men Catti hamnade på lite villovägar och jag orkade inte ströva i Brixton i all evighet så jag tänkte nä nu jävlar går jag dit. Hej hallå, kände mig genast hemma. Det var alltså independent skivbolag blandat med vanligt folk som sålde bort sina gamla vinyler och cd-skivor. Men det fick inte vara vad som helst utan ganska fokuserat på indie och sånt som överlag passar ihop med deras filosofi.

Önskar att jag hade en vinylspelare men egentligen är det minst lika trevligt att bara bläddra igenom de där skivorna för omslagens skull. Hela stämningen där var så gemytlig. Ett bakrum på en sunkig gubbpub, DJ's som spelade bra musik, bläddra igenom skivor, dricka en öl, prata med skivbolagen osv. Så glad att jag åkte. Väskan fylldes med både nya och gamla skivor, flyers och annat. Då Catti kom hängde vi kvar där en stund medan jag drack min öl och diskuterade livet.

Ska förresten dit igen nu inkommande fredag för att igen dansa till indie och soul. Ser så fram emot det. Jag bara älskar att det är i ett gammalt bakrum av en gubbpub och det är slitna golvmattor som säkert varit där i oändligt massa år. Ska bli så kul.

Sen gick vi för att söka kaffeställe. Jag har aldrig riktigt utforskat Brixton fastän jag bor så nära men där är en fantastisk vibe på lördagar. Väldigt mycket reggae som spelar ur alla hål i väggen, män som alltid spelar oljefat utanför en matbutik, alla dessa rastagubbar, matställen som erbjuder karibbisk föda, frisörsalonger där alla har afro, dreads, cornrows, butiker fyllda med peruker osv. Gillar't.

Vi fikade och fortsatte diskutera livet och sen for jag tillbaka till Battersea innan "min butik" stängde för att hämta mina arbetskläder jag hade lämnat dit. Kände hur jag fortsatte prata alldeles för fort och exhalterat. En jäkligt bra dag helt enkelt. Ledig söndag som väntade eller inte, jag var hemskt nöjd med att bara åka hem och chilla efteråt.

 

Nu då all musik är på datorer kan det kännas fint att ha samma musik i mer fysisk form också. Känns mer äkta på något sätt. En vacker dag ska jag ha en vinylspelare också men kanske inte medan jag bara har ett litet rum till förfogande.

En helt okej lördagkväll.

Söndag:

Hade tankar på att ta en East dag då jag var ledig en söndag men vet ni jag lämnade inte Batterseas gränser. Det var så märkligt att röra sig på gatorna för det var helt öde. Ingen ville gå ut i den grå kylan helt enkelt. Jag klädde mig dock varmt för att gå till bästa car boot salen. Har aldrig sett den så tom! Gjorde inte mig så mycket för jag ogillar trängsel och försäljarna var desperata att sälja. De packade dock ihop väldigt tidigt på grund av kylan och folkbristen så inte så mycket att titta på som i vanliga fall.

Resten av dagen ägnades åt musik och allmänt boande i mitt rum. Fick nån energikick och gick igenom en massa skrot osv. Var på fint energiskt humör och såg fram emot den inkommande veckan. Sen fick jag dock nyheten om att marsvinet Vifslan hade somnat in föregående natt och då stannade allt upp och jag tappade fokus på allt. Det är på det bästa vis då de inte är sjuka (har alldeles för mycket erfarenhet på den fronten) och att de är på glatt humör och slåss om maten precis som vanligt och sen bara tyst somnar in under natten. Men man blir ju så chockad. Och jag känner mig så dålig som lämnade dem där hemma i Finland och nu är jag inte ens där och kan klappa på henne en sista gång. Och jag får så ont i hjärtat över att Sniff är helt ensam. Jag fasade alltid att han skulle bli den sista för det känns som att han är den som tar det sämst. Han vill inte bli klappad av människor. Vila i frid min fina Vifslan och hoppas du hittar syster Tofslan där du är nu.

Fick upp tavlorna jag köpte tidigare under veckan.

Battersea car boot sale.

Hittade en ekorre som sällskap till kaninen och ugglan.

Känns som att det var en bra vecka även om jag kände mig lite krasslig och svag där några dagar och alldeles för mycket fokus på en söt pojke. Det blir så där. Pratar man lite försiktigt med en kollega lyssnar en annan och sen bryter det löst. Ny vecka, nya tag med hela två gigs och en kväll av dans. Blir bra.

25.02.2013 kl. 18:19

Skit.

Okej blir inget inlägg på rätt dag nu heller. Var nästan färdig med allt men tappade massa text och bilder för att internet är opålitligt och från helvete och fick nyss reda på att ett av mina marsvin där hemma dog senaste natt så nu tappade jag allt fokus och tänker bara gråta.

25.02.2013 kl. 00:18

Men länka då.

Jag vet inte om någon av er har reagerat på och irriterat sig på att jag inte skriver namn eller länkar då jag pratar om vissa saker. Som då jag var på gig och tog fanfoto med en ny bra artist, eller aldrig skriver namnet på företaget jag jobbar inom (tror jag har gjort förr dock) eller varför jag inte länkade till söndagsdejtpojkens musik osv. Det är på grund av google. Jag kan inte skriva om en dejt, vad han heter och sen länka till hans bands sida på SoundCloud. Det räcker att någon skriver just bandnamnet och sångarens namn och boom så är de här. Speciellt då bandet typ knappt finns och det inte finns så många googlesökningar att hitta från första början. Jag ska nog sen för vissa saker är för bra för att inte dela med sig av men inte just nu.

20.02.2013 kl. 19:54

11-17.2.2013

Måndag:
Alltså hej oväntat bra måndag. Min första av mina 2 lediga dagar för veckan (ja faktiskt, mer jobb denna vecka) utan särskilda planer. Världen var grå och det kom något slags äckligt snöblandat regn som inte gjorde någon glad. Latade mig hela förmiddagen och 12:10 hade jag tid för min obligatoriska hälsokontroll i samband med registreringen. 'Is this your first GP?!?' sa mannen bakom disken. Eh, ja. GP står förresten för general practitioner, något jag nyligen lärde mig. Alltså typ allmänläkare tror jag. Satt där och väntade och kände mig nervös. Vad är det egentligen med väntrum? Varför blir jag så obehaglig till mods? Enligt uppgifterna skulle kontrollen ta 25 min. Inte riktigt, typ 10 min. Var mycket förvånad över hur lite kvinnan gjorde. Hon var väldigt trevligt och jag kände mig lugn och avslappnad men hon gjorde ju inget? Mätte mitt blodtryck och läste igenom pappren jag hade fyllt i och kommenterade något enstaka. Det enda de verkar ha intresse av är ens alkoholvanor. Fick fylla i något papper med frågor kring huruvida jag får minnesluckor och allt möjligt annat dramatiskt men jag är en så pass duktig ung kvinna så det blev bara att svara never på allting. Förutom en liten poäng på om jag någon gång känner skam följande dag. Haha, vet inte om ÅHHERREGUDVARFÖRSKICKADEJAGDETDÄRSMS:ET eller liknande räknas till sånt men tyckte att det fick komma en liten poäng. Sen fick jag en burk att ta med hem att kissa i som jag kan lämna tillbaka när som helst och det var allt. Jaha. Trodde ju nog att jag åtminstone skulle bli lite petad på eller mera utfrågad eller vad som helst men nej. Så från och med nu kan jag alltså boka tid till en GP. Jag hade förvisso kunnat göra walk-in besök från förr men boka tid är ju lättare. Bara jag får det gjort då.

Gick sen via posten och en loppis som tyvärr inte hade mera garn av just det jag behövde till min halsduk. Får göra om. Gick och handlade mat och gick förbi baren där jag alltid hängde förra sensommaren/hösten. Vet inte om jag någonsin skrev här att jag hittade en bartender som blev förtjust i mig? Var väl typ andra gången jag var där, betalade för en drink med mitt kort och han tittade på namnet på kortet och sa 'Thank you Jenny!' och log världens bredaste leende. Lite märkligt kanske men jag log väl bara tillbaka. Efter några vändor av 'Thank you Jenny' frågade jag väl hans namn. Matt. Matthieu. Sen i fortsättningen varje gång jag var där blev han jätteglad att se mig och kom alltid ihåg mitt namn och mina drinkar blev sjukt billiga och ibland helt gratis. Han är en väldans fransk person. Kindpussas och visar öppet att han är intresserad. Jag har dock hela tiden bara skrattat och gjort klart för honom att nej nej, inget sånt men vi kan gärna vara vänner. Varje gång han har tyckt att vi ska umgås utanför hans bar har jag dock alltid sagt nej för att inte ge fel intryck. Han har bara skrattat och sagt saker som 'jag ger inte upp' men inte på ett jobbigt sätt eller så. Bara hur han är, svårt att förklara. Har hela tiden önskat att jag skulle finna honom det minsta lilla attraktiv men tyvärr finns det inget där annat än att han är en strålande person som sådan.

Well, efter ett tag började jag faktiskt gå in där om jag gick hem från jobbet och såg honom där (samma gata) bara för att säga hej och småprata lite. Och varje gång blev han så glad. En gång hade han inte sett mig på typ 6 veckor och hoppade över bardisken för att ge mig en kram. Där mot slutet av 2012 sa han att han skulle flytta och jag insåg hur skit jag tyckte det var. Inte bara för att "min bartender" inte längre skulle vara där utan också för att personer hela tiden försvinner ur mitt Londonliv. Det kan vara så sjukt kort tid man känner en kollega eller vän och så försvinner dom. Kändes tråkigt helt enkelt och det ÄR ju världens finaste att komma in på en bar och bli bemött som en bästis. Även om vi vet noll om varandra. Kände också att det hade blivit en fin vänskaplig grej av allting. Något fint i att kunna gå in och säga hej efter jobbet ni vet. Såna småsaker är en stor grej i en stad som denna för mig.

Janå jag var där väldigt lite när det blev mera vinter och jag visste att hans flytt var på kommande men jag skulle gå in och säga hejdå bara jag såg honom tänkte jag. Hans nummer hade jag lyckats tappa bort. Januari kom och jag såg honom aldrig och plötsligt var januari slut och jag insåg att det var för sent, han hade flyttat och jag hade inte ens sagt hejdå eller tagit ett foto för att minnas den där tiden i London då jag hade en "alldeles egen bartender" som blev så glad varje gång jag kom dit.

Hur som helst. I måndags då jag gick förbi med min matkasse tittade jag min vana trogen in genom fönstren och tyckte jag såg någon som såg ut precis som han. Kom fram till övergångsstället och röd gubbe och tänkte att jag måste ha sett fel. Eller kunde det vara han? Helt plötsligt svängde mina ben om och jag gick tillbaka några meter och tittade igen och visst fan var det han! Visade sig att han inte alls hade flyttat för de ville verkligen inte att han skulle sluta på baren (han är typ jättepopulär) så de hade typ gett honom något supererbjudande han inte kunde säga nej till. Slutade med att jag satt där i flera timmar och han bjöd på lunch och kaffe och allt möjligt. Så himla trevligt! Han tyckte att vi måste gå ut på drinkar eller kaffe eller vad som helst och jag var väl min vana trogen lite tveksam för jag vill ju verkligen inte att han ska få fel uppfattning hur många gånger jag än säger att vi ska bara vara vänner. Vi bytte trots allt nummer på riktigt denna gång. Kände också att han har varit här i 11 år, känner till stan och jag behöver desperat lära känna nya människor. Vilken idiot är jag inte om jag låter bli?

Sen då jag skulle gå därifrån kom hans kollega som skulle börja sitt skift och med honom kände jag genast att nå hej honom vill jag gärna gå på dejt med. Vet inte om han bara är sån men kändes där som att något faktiskt klickade och det var ungefär som att vi redan kände varann. Inget löjligt artigt strunt. Inte direkt min typ men det var något med honom som gjorde att jag blev lite fnissig i magen och sånt gör ju vem som helst glad. Alltså förlåt men det är så roligt att vara singel ibland.

Det jag vill säga med denna långa novell om en fransk bartender är att från en grå måndag utan planer så sitter man plötsligt vid en bardisk, blir bjuden på lunch och bara pratar om allt möjligt med en ny vän och hälsar på en söt kollega till denna vän och så går man hem och känner sig himla glad. Det är för såna små detaljer som London kan vara så fantastiskt ibland. Förstår ni hur jag tänker? Och hur jag sen tänker men KLART att jag nån gång måste gå på kaffe/öl/vadsomhelst med honom. Varför inte? Det kan ju leda till något fantastiskt att lära känna honom. Livet är för kort för att tveka.

På kvällen kockade jag faktiskt igen. Var fortfarande stolt över soppan jag gjorde på lördagskvällen innan och där står jag igen och fixar grekisk kyckling. Sås hörni, jag gjorde sås! Efteråt kände jag mig trött och seg men ryckte upp mig och messade bartendern Matt och for på en öl. Upprepade dock ett antal gånger att det inte var en date och försökte verkligen göra tusen antydningar om vi ska bli vänner men inte mer än så. Tror faktiskt han förstår. Alla hans bästisar verkar vara kvinnor ändå, bland annat en finsk och en svensk, Han hade också väldigt roligt åt mitt stela finska inte-röra-vid-andra-människor-sätt. Han är ju fransk och precis tvärtom och det ska kindpussas hit och dit. Nu är jag förvisso inte helt emot kramar och så där men det beror på dagen och på vem personen är. Jag är också världens mest osäkra finska tjej med dålig hy som ryggar undan om någon står för nära och hoppar till om någon rör mig på armen medan de pratar med mig. Så där som fransoser, italienare and whatnot tycker är helt naturligt. Så tydligen är jag hemskt underhållande. Det var hursomhelst riktigt trevligt. (Min franska kollega (tjej) sa förresten sen åt mig att franska män är så där hela tiden med sina kvinnliga vänner att det kan bli för mycket. Märkligt.)

Valde soppa till lunch. Äter soppa typ var och varannan dag. Så gott ju.

Tisdag:
8-5 skift känns som döden 6.30 på morgonen och som ljuvligheten själv klockan 5. Hade min lunch klockan 1 och timmarna innan dess bara flög iväg. Då ni där hemma har fastlagstisdag har de pancake day här, med andra ord äts det pannkakor/plättar istället för fastlagsbullar. På mitt företag har de årligen en tävling om vem som ska bli "the biggest tosser of the year." Så himla töntigt men jag börjar bli van med denna typer av aktiviteter. Vi skulle alltså uppmuntra kunderna att vända en plätt under en minut och den som vid dagens slut lyckades "tossa" sin plätt flest gånger vann ett presentkort. Vi var ju inte så hemskt aktiva måste jag säga så jag var lite nöjd över att jag ändå lyckades få några. Själv var jag faktiskt vinnaren med mina 65 (aldrig ens testat förr) men fick tyvärr inte vara med.

Man tänker ju att efter ett 8-5 skift så har man ju hela kvällen ledig. Plötsligt är klockan över 7 och inget annat än middag har hänt ännu. Sen är klockan 9 och inget annat än dusch och disk har hänt. Å andra sidan vet jag inte heller varför jag hela tiden ska känna att jag måste så mycket? Blir bara så stressad då jag vet att jag har mera jobb än vanligt och en del tid i transport och plötsligt är det helg och jag ska veta vad jag ska göra, vart jag ska, vad jag måste ha i kylskåpet innan helgen och vad jag ska ha på mig osv. Petitesser! Och hela tiden den där ångesten att nånstans BORDE jag ju göra något kreativt och jag BORDE ju kanske smygkika efter andra jobb och andra lägenheter även om jag är rätt nöjd som det är.

Och jo. Jag åt plättar.

The biggest tosser.

Onsdag:
Heldagsskift i East Dulwich igen alltså. Det är så där passligt långt borta. Kan ta en buss på 35-40 min vilket ju är den billigaste transporten så helt okej. När solen skiner är det dessutom en ganska fin rutt. Först förbi ljuvliga Clapham Common och de fina dyra husen där. (Igen sjukt glad över att bo där jag bor, så nära det fina.) Själva Dulwich verkar vara ett trevligt område också. Det känns som att det inte riktigt finns på kartan för där finns ingen tunnelbana eller Overground eller nånting.  Tiden verkligen rusade iväg. Fick massor att göra och det älskar jag. Orka stå och hänga i butiken. Att hjälpa kunder i främmande butik är dessutom ganska jobbigt måste jag säga. Sjukt fint att managern gillar mig. Har fått höra från de två andra att hon verkligen tyckte om mig.

Torsdag:
Sent skift så hade planerat en ordentlig natt för att vila upp mig inför tidigt fredagsskift och helg. Gick väl så där. Först en flatmate som vägrar förstå hur sjukt irriterande det är då han använder mikron utan att stänga köksdörren. Ville bara rusa upp och ropa åt honom men var för trött. Mina nya öronproppar är bara skit och faller ur öronen. Sen ett tag senare vaknar jag av borrljud och jävelskap och hatade grannarna. Insåg sen att det var folk i lägenheten, mina kära elektriker var tillbaka. Gah. Fick sms av hyresvärden att de behöver komma in i våra rum. Jag sa nej inte i mitt förrän jag åker på jobb. Lika bra att stiga upp och fixa kaffe då så dit for den intensiva natten av sömn. Hatar att tassa omkring i min pyjamas då de är här. Tur att de är världens snällaste asiatiska män som typ springer iväg till andra ändan av lägenheten då jag kommer för att inte vara i min väg. De nästan bugar då de visar att jag kan gå förbi, haha.

Tog Overgrounden till Spitalfields. Då jag kom ut och sol och plötsliga 10 grader slog emot ville jag skrika högt av glädje. Kvällen innan var det typ 1 grader och nästan regnigt och så där isande ruggigt hemskt.

Jobbet gick bra. Bara jag och två managers där. Då jag kollade mail och voicemail hade jag plötsligt fått flera förfrågningar om jag kunde jobba i både Battersea och East Dulwich de dagar jag redan var inbokad för den tredje. Här är man minsann populär. Med andra ord borde jag nog ha tackat ja till en befordran. Oh well. Kom hem nån gång efter 8 och skulle börja jobb 8 följande morgon så inte så mycket med den kvällen.

Fredag:
En bra dag på jobbet. 8-5. Store managerns första dag på semester så över en vecka utan henne väntade och det är skönt som bara fan. Det betyder lite lugn och ro och inte så mycket konstant vara på helspänn. Sam (min favoritmanager av alla fyra jag har och för tillfället min bästa killkompis i London) sa att 'det är så himla bra med dig Jenny, man behöver inte hela tiden kolla vad du gör och se till att du gör nånting för du gör det ändå.' Känns bra att höra för ibland blir jag lite störd då andra inte verkar tycka att de behöver göra nånting alls om ingen säger åt dem.

Insåg också hur sjukt glad och sprattig jag varit på sistone. Jag är ju oftast ganska tjohejsan men nu har jag ett tag plötsligt kunnat utbrista i små glädjeskrik helt utan orsak, haha. Mina kollegor blir alltid lite 'oookeeej, Jenny håller på att tappa förståndet.' Det känns lite som att jag är ett litet barn. Ni vet innan de egentligen börjar prata och plötsligt bara skriker till och skrattar för att livet är kul ungefär. Men vad är bättre än det?

Hade försökt hitta på fredagsplaner för kvällen då jag ändå var ledig på lördag men precis som jag gissade var jag hemskt nöjd att bara gå hem efter mitt 8-5 pass och inte den bästa sömnen under veckan. Minns inte riktigt vad jag gjorde. Typ pizza, myskläder och film säkert.

Lördag:
Skulle sova 10 timmar så att jag sen skulle orka riktigt ordentligt på kvällen och ändå kunna öppna butik på söndag. Janå det gick inte alls. Vaknade 8 efter inte alls 10 timmar. Typiskt.

Gjorde inte mycket alls. Hängde hemma, tvättade och sånt samt spenderade igen sjukt mycket tid på att maila, ringa och sms:a med kollegor och chefer angående skiftesbyten hit och dit. En orsak är för att jag försöker hjälpa en tjej som ska sluta. Är jätteförbannatjävlatrist att hon ska sluta för vi planerade att bli nya bästisar. Allt gick fel för henne. Först gjorde hon och hennes pojkvän slut men hon var ändå tvungen att bo kvar med honom medan hon sökte ny lägenhet. På grund av mera utgifter skaffade hon ännu 2 jobb förutom studier (superkvinnan!) och försökte sitt bästa för att aldrig vara hemma så hon inte behövde se honom. Sen hittade hon ett rum i ett hus och var jätteglad över det. Av nån dum orsak fick hon sen inte rummet fastän hon hade blivit lovad det och allt blev åt helvete med hennes ex så hon gav upp allt och flyttade hem till sin mamma som bor på nån ort en bit väster om London. Så nu ska hon pendla till universitetet tills sommarlovet och försöker få folk att ta över alla arbetsskift då managern inte bara låter henne gå. Så ibland måste hon ändå komma hit till London på jobb och sover runt på folks soffor. Jobbigt läge för henne på alla sätt och vis. Kommer att sakna henne så mycket.

Hursomhelst, då kvällen kom drack jag några öl och gick och mötte upp Sofia (en finlandssvensk tjej som bor här nära men som jag inte alls känner ännu egentligen) på "min bar" där franska bartendern jobbar. £2.50 per dubbel gin tonic måste man ju ha före man åker vidare tänker jag. Vårt mål var indie och soul. Här för ett tag sen skrev jag visst om samma typ av kväll visst men som jag inte hittade sällskap att åka med? Det är alltså en club night som inte har ett eget ställe utan de flyttar runt i London på pubars källare eller bakrum och tar in DJ's och de spelar bara en viss typ av musik. På lördag var dom i centrala London nära Oxford Circus och var det mycket ska/reggae och sen efter midnatt släppte det löst och blev indiepop och 60tals soul. Då får det vara slut på öl och GT och bara läge för vatten, söta coladrycker och dans dans dans. Jag brukar inte dansa bland folk. Jag kan inte dansa tror jag. Men för ett tag sen insåg jag att när det är rätt typ av musik så måste man. Så då dansar jag och hoppar runt så att det blir alldeles svettigt på ryggen och under hatten. Och vattnet i glaset flyger runt men man måste ha vätska, annars dör man.

Det bästa med den typen av ställen är ju då att man vet att människorna runt om en är likasinnade. Det är inte så pretentiöst och det är många rutiga skjortor och folk (pojkar) är inte rädda för att låta håret växa lite vilt även om det är lockigt. Är det något jag inte tål så är det ju då pojkar med tjockt lockigt hår hela tiden klipper av det. SLUTA. Ganska tidigt såg jag en som hade ovanligt långt lockigt hår, typ till axlarna. Sedan senare mot kvällen då dansgolvet blev fullt såg jag honom igen och var hela tiden medveten om var han var typ och ville hemskt gärna dansa nära och kika lite, haha. Ni ska veta att jag ser söta pojkar men gör aldrig något åt det. Jag vet inte hur man bara går fram och börjar prata och det är ju sjukt jobbigt på högljudda ställen att försöka ha en konversation så jag försöker oftast inte ens. Speciellt på engelska. Det brukar va svårt att riktigt höra. Det är MYCKET lättare att höra fel på ett annat språk även om man behärskar språket bra.

Nåja, jag såg hur några av hans vänner for hem och gav honom sina öl typ så han stod där och såg lite bortkommen och ensam ut med en öl i varje hand. Plötsligt bara nappar jag tag i honom att han ska komma och dansa med oss. Jag säger egentligen inget utan bara..ja..är där och ibland ler vi lite mot varandra. Sen går Sofia iväg för att hämta läskeblask och genast undrar han vad jag heter och vi försöker prata. Visade sig sen senare att jag hörde fel ungefär hälften av allt han sa, inklusive hans namn. Jag var helt säker på att han hette James. Då jag sa att jag inte var från London utan från Finland sa han något om en speciell relation till Finland och han hade visst firat jul där tyckte jag mig höra. Nåja vi sa inte så hemskt mycket för jag orkar inte stå och skrika i örat på nån. Men vi log många blyga leenden och jag tyckte att han hade ju typ världens sötaste ögon. Började bli sent med tanke på att jag skulle börja jobba 10 följande dag så vi skulle åka hem. Hör mig själv säga något så oväntat som 'får jag din telefon' åt honom och han ger den och det är en gammal skruttig samsung (älskar skruttiga telefoner) som jag inte förstod mig på och jag hör hur jag säger 'jaha den här förstår jag mig inte på, synd jag skulle ge dig min nummer.' Han fixar genast så att jag får skriva in min nummer, jag säger att det var trevligt att träffas, ger honom en kram och puss på kinden och går iväg och känner mig både generad och jättestolt på en gång. Sa det åt Sofia att även om jag aldrig hör av honom så är jag sjukt stolt över vad jag gjorde. Vi tog en buss och jag hoppade av i Clapham Common och promenerade resten, typ 15-20 min. Mådde illa av hunger, törst och sötsliskig cola. Och kanske lite av GT även om det var 4 timmar sen jag hade druckit dem.

Premiär för nya hatten. Nu känns min bowler hat plötsligt väldigt liten.

Att dansa till The Smiths är kanske 100% bättre än helvetisk nattklubbsmusik. Som Österbottning tänker jag på helveten som Fontana i jämförelse.

Söndag:
Efter kanske 4.5 timmar sömn var det bara att pallra sig iväg till jobbet. Gick bra och bra folk där men då eftermiddagen kom blev det ganska så jobbigt och mos i hjärnan. Det bästa var ju att redan på förmiddagen fick jag ett sms. Av James som visade sig heta Ben. BEN. Vet inte hur jag fick det till James. Jag till och med sa ju 'sa du James?' åt honom för att va helt säker och han svarade ja. Vet inte vad han trodde att jag frågade där. Nåja han sa att det var trevligt att träffa mig kvällen innan och undrade om jag ville ta en kaffe efter jobbet. Alla på jobbet var involverade i det här innan jag gick hem, haha. Jag var hemskt tveksam. Visst, helt sjukt glad och förvånad att höra av honom så fort. Tydligen ovanligt har jag hört av dom som vet. Saken var ju den att jag var så trött och sliten och ful och zombielik. Det blev lite att kanske vi hörs under veckan istället. Men efter jag ätit lite kände jag bara att nej fan, jag vill ju träffa honom igen, lika bra att göra det nu så vi bestämde att mötas upp trots allt. Jag var så trött så jag hann inte riktigt känna mig helt nervös. For till ett helt nytt område i London så jag blev aningen försenad. Först helt missförstå hans namn och var han bor och sen missförstå tidtabellen för tågen. Gav ett bra första intryck.

Där stod han då. Ben(jamin) med lockiga håret, skägg, smaljeansen, rutiga skjortan med översta knappen knäppt (det enda rätta), pinnsmala ben och kanske typ 185 cm lång. ÄNTLIGEN. Vi gick till en pub och drack öl och pratade. Och mina linser torkade fast i mina ögon för jag tittade tydligen så intensivt på honom (glömde blinka) och tänkte att 'är det så här det är att gå på dejt och vilja kyssa någon riktigt riktigt mycket?' Så söt. Och jag kände mig så sjukt mindervärdig. Nu är jag ju själv lite av en kreativ själ och lite "alternative" men jag har absolut inget i jämförelse med denna man. Musiker, sjukt kreativ och sjukt produktiv, typ vegan, intellektuell, snudd på poetisk, alla favoritartister och filmer var sådana jag aldrig hört talas om och så vidare. Ni kan förstå känslan av att känna sig liten. Även om det gick bra tror jag. Han verkade lite orolig för att tråka ut mig då han pratade musik så det var väl lika från bådas håll kan vi hoppas.

Han visste dessutom mer om Finlands historia än mig själv kändes det som. Visade sig att han han hade firat jul i Helsingfors (hade inte hört fel) för hans systers man är därifrån så han firade med hans familj där. Han störtdiggar Finland och tycker finska verkar vara ett fantastiskt språk. Han visste också om att det finns Finlandssvenskar och det är ovanligt för en engelsman. Hans band har gjort en skiva med en finsk titel (Levollinen) och skivomslaget är en målning av finsk konstnär. Kändes som en himla liten värld. Samt den lilla bonusen Ben and Jen.

Nåja sen följde han mig till mitt tåg, tog reda på hur jag skulle ta mig hem, gav mig en kram och sa något i stil med att det var trevligt att vi sågs igen och vi ses igen snart. Han frågade inte, han bara sa. Och jag satt på tåget med världens största flin och visste att jag blir väldigt jättebesviken om det bara var något han sa och vi aldrig ses igen.

Han hade pratat om sitt band och förstås googlade jag. Who wouldn't. Hittade även musiken på SoundCloud. Så vitt jag förstår är det han som till stor del gör musiken och han som sjunger. Trodde bara han var gitarrist. Musiken då? Så jävla bra. Sångrösten? Så jävla fantastisk. Swoooon.

Jag saknar alla mina musikervänner men det här gör mig påmind om den där känslan av att vara otillräcklig och utanför och sorgen över att inte ha någon musikalitet alls.

Så det var min söndag. Väldigt oväntad om man säger så. And now we all wonder..will Jen ever again hear from Ben?

Loved. Stämpel från kvällen innan.

Puben vi satt på var i precis min smak. Olika bord, fåtöljer, pinnstolar och soffor där ingen var lik den andra. Fantastiska lampskärmar, levande ljus, jazzband, skruffiga människor osv.

(Gudars sån tid det tar att göra söndagsbloggen.)

19.02.2013 kl. 00:05

Visst nämnde jag att han var söt?

Söndagsbloggen blir lite försenad för jag råkade hamna PÅ EN DEJT ikväll. Alltså! Var ut och dansade till indie och soul igår och plötsligt bara har jag bestämt att jag måste prata med den söta pojken med det där långa lockiga håret och plötsligt nappar jag tag i honom att dansa med oss och plötsligt har han min nummer och plötsligt nästa förmiddag då jag är på jobbet har jag fått ett sms och plötsligt sitter jag där en söndag kväll i sydöstra London och dricker öl och bara döööööööööör för att han denna pojke är så söt så söt så söt så söt.

Det är ju det här det går ut på att vara singel. Så mycket att ta igen.

 

18.02.2013 kl. 00:35

4.2-10.2.2013

Måndag:
Sjusovarn efter lördagsnatten. Sov väl sisådär lite över 10 timmar då alarmet satte igång för jag hade planerat min klassiska måndagsbrunch för £2.47. Var inte på något sätt redo att vakna så jag sov vidare 2 timmar till. Tonåringen strikes again. Men hey, orsaken till tröttheten var ändå värt det. Fast blev ju utan brunch förstås.

På eftermiddagen gick jag äntligen till närmaste hälsoklinik för att registrera mig (efter veckor av 'jo jo, ska nog') men fick bara papper att ta med mig hem och en tid tills veckan därpå (imorgon) då jag tar med papper, ID och adressbevis för att göra en obligatorisk hälsokontroll. Bleh, vill inte. Efter det kan jag boka tid till läkare för att ta tag i min hy. Sedan tog jag en rask promenad på 1 och en halv timme med redan ömma muskler. Det var blåsigt som attan och lite jobbigt med motvind mellan varven men ack så uppfriskande. Älskar att London är fyllt av så kallade Thames Paths, med andra ord promenadstråk längs floden. Hade aldrig tidigare gått där jag gick så det var roligt att se något nytt. (Inser nu att jag aldrig tog tag i alla foton jag tog under promenaden, äsch.) Efteråt försökte jag mig på en liten workout så att de övriga musklerna skulle få vara med men tappade ganska snabbt tålamodet. Får nog bara gilla läget och inse att promenader är det enda jag orkar göra. Jag får vara lite så där skinny fat och inte så tonad. Har ingen lust att lägga pengar på gym eller liknande för tillfället. Eller någonsin?

Även om det känns som en enda lång period av kallt och jobbiga mittemellantemperaturer nu så är ändå våren på gång.

Tisdag:
Ledig för fjärde dagen i rad. Är ju vid sådana tillfällen jag borde åka iväg någonstans utanför London för att se lite av övriga England också men 1. Jag vet sällan av dessa perioder av flera dagar ledigt särskilt länge på förhand, 2. Gäller ju att någon annan också vill hänga med och 3. Vid perioder av många lediga dagar är det inte läge att spendera pengar på resor om man säger så. (Istället råkade jag shoppa lite, satan.)

Fick frågan om jag kunde jobba i butiken i East Dulwich på onsdagen istället för den i Battersea. Egentligen vill jag inte beblanda mig med en tredje butik eller känna mig obekväm och ny bland nytt folk och ny butik men lite fler timmar skulle det bli och man ska ju alltid göra saker även om de känns skrämmande så jag tackade ja. Är ju dock lite störande att känna sig lite laddad inför sånt. Ni vet fundera över hur jag ska ta mig dit, vilken tid måste jag gå hemifrån på onsdag morgon, ska jag månne äta lunch där eller på stan osv.

Hade egentligen tänkt ta tillfället i akt och gå på bio då det var Bargain Tuesday men skulle sen iväg på senare delen av eftermiddagen och hade lite annat jag borde göra så skippade det tyvärr.

Är på jakt efter specifika saker second hand men det är just då man inte hittar. Finkammade hela Traid utan resultat. Tog sen en solskenspromenad i stark motvind till Wandsworth för att gå några ärenden där. Ett av ärendena var att se om en viss skjorta från herravdelningen på River Island fanns där. Lånade en sån nyligen av en pojke och tyckte så himla mycket om den att jag ville ha en egen. Åtminstone peta lite på och fundera och sen kanske lämna tillbaka. Råkade hitta en hatt också. Fan. Till mitt försvar har jag länge sökt en lite större hatt men ekonomin, aargh. Frågade dock om jag får lämna tillbaka den och det får jag så ska igen fundera lite, eheh. Lite tudelat det där sen jag började jobba inom retail. Jag är mera medveten om mina rättigheter och folk vågar lämna tillbaka saker i sånt jävla skick så jag vill nästan göra det själv. Å andra sidan vet jag också hur störande det är att stå där bakom disken och försöka le och övertala dem att kanske bara byta blusen till en annan istället för att returnera så att vi inte ska få minus på dagens target.

Ett av det största ärendet till Wandsworth var att svänga förbi Åsas och Steves lägenhet där det lades trägolv. Åsa har på grund av detta rensat lite och undrade om jag ville ha en liten TV och box. Jag har absolut inte plats och behöver inte men tänkte att jag kan ju åtminstone testa och se vad jag tycker. Speciellt på söndagar då vårt wi-fi är uselt kan det ju va bra med en tv. Om jag inte tycker den behövs så lämnar jag bara vidare till en loppis här bredvid. Nu var vi inte helt säkra på om det skulle fungera men tog med mig lasset ändå. Jäkla otympligt att kånka till och från bussen och mina ryggmuskler böjde sig på ett sätt som inte kan vara hälsosamt.

Hann dock inte göra annat än dumpa allt på golvet för jag behövde göra mig redo att åka iväg till Spitalfields på en "leaving do" för att äta avskedspizza då en av flickorna har slutat. 75 jävla minuter tog bussen. Note to self: Aldrig ta 344 mot City mellan 5-6 på eftermiddagen. Lägg de där 75 extra pencen på overgrounden.

Vi hade jättetrevligt och jag är så himla lycklig och glad över hur bra vår nya store manager är. Vi var på ett ställe där alla pizzor kostar £6 på tisdagar och jag drack bara kranvatten för att spara in så det kändes bra. Var sjukt sugen på efterrätt men höll mig. Slösar jag tid på buss och dricker vatten ska jag minsann inte förstöra det med en efterätt för 5 pund. Kärleken till hatten jag inte ville returnera var för stor. Materialisten gjorde entré.

En trevlig ledig dag igen med andra ord. Men kändes bra att få åka på jobb följande dag. Även om det skulle innebära en hel dag på en helt främmande butik med främmande människor och en främmande bussrutt. Inte vara rädd utan bara gör, tänkte jag och gick och lade mig. Mer irriterad var jag faktiskt på alla nya fina finnar på hakan som dessa nya främmande människor skulle få se. Kombinerat med så där torr och fnasig haka och nästipp man bara kan få av överdos av hångel.  Läckert.

Då jag promenerar till Wandsworth går jag alltid förbi en pub som dagligen har ut skyltar i stil med dessa. En gratulation till Narcissus Ronaldo fick mig att fnissa högt.

Skjortan. Jag älskar herravdelningar, måste börja shoppa mer herrkläder. Speciellt om de har XS. Ursäkta posen.

Clapham Junction med blicken mot sydväst.

Så jääävla goda pizzor. £6!

Onsdag:
En bra dag på alla sätt och vis. Ovant att stiga upp halv 8 efter en evighet av sena skift men det går då man känner att ljuset är tillbaka och då solen skiner i ens ansikte då man går ut. Ja! Skulle som sagt till en helt ny butik för att hjälpa till då två anställda var sjuka. Mitt tidigare jag skulle ha varit sjukt nervös men jag såg till och med fram emot det riktigt ordentligt. Det är ju förvisso lite konstigt att hamna i en ny butik med nya kollegor och ny manager även om det hör till samma kedja. Alla har ju sina egna små sätt hur de hanterar allt och jag visste ju inte riktigt vad dom hade och inte hade och var det sen fanns osv. men jag kände mig genast ganska hemma ändå. En av flickorna var så sjukt pratsam så medan hon var där 4 timmar gick tiden snabbt åt att lyssna på henne.

Sen lunchade jag en timme och försökte boka in skift en kollega erbjöd mig och organisera mig lite och efter det var det bara 3 timmar kvar. Alla där hatar tydligen att fixa med skyltdockorna och jag har inget emot det alls så jag bytte i stort sett outfit på nästan alla och det tar sin tid. Först ska kläderna plockas ut och har vi inte allt måste vi ersätta med något annat. Sen ska kläderna steamas och sen ska skyltdockorna lyftas ut ur fönstren utan att slita ner allt pynt som hänger till höger och vänster. Sen ska det skruvas loss armar och dras på nya byxor och skor osv. Efter det springer jag väl runt och söker lämpliga accessoarer och sen ska allt in i fönstren igen. Efter det står man där och försöker piffa i trångt utrymme medan man försöker se till att ens byxor är uppdragna ordentligt så att inte förbipasserande ska få en chock. Mellan varven kanske man springer ut på gatan för att se att allt ser okej ut. Vid det laget är det rätt så svettigt, butiken ska stängas och INGEN har gjort såkallade "standards" på flera timmar så allt ser ut som skit. Men bra dag och jag tror managern gillade mig och frågade om jag kunde göra flera skift. Kunde inga av dem hon erbjöd men hon har mina kontaktuppgifter så det är ju bra ifall jag har för många lediga dagar och hon råkar ha något mer att erbjuda. Relativt lätt för mig att ta mig dit också. Förutom massiv otur just den morgonen då. Först kom inte bussen. Sen var trafiken överjävlig. Sen for bussen på detour. Sen stoppade den innan den skulle så jag fick hoppa ur och ta en ny. Blev några minuter sen. Typiskt.

Efter det tog jag bussen tillbaka till Clapham Junction för att vänta på Catti som blev lite sen. Passade på att gå på Boots medan jag väntade. Det är typ apotek och skönhetsbutik i ett. SÅ BÄST. Allt man bara kan tänkas behöva i apoteksväg och skönhetsvård. Samla sen massa poäng och boom, köp saker för poängen. Det brukar jag tänka att om jag skulle flytta tillbaka till Finland här och nu så skulle Boots kanske ligga på topp 5 av saker jag skulle sakna mest.

Anyways, Catti kom och vi ställde oss i kön på Pizza Express för lite 2 for 1 Wednesday. Dagen innan var det som sagt också pizza och £6 Tuesday. Enda gångerna jag unnar mig att äta ute är då det är något dylikt. Denna gång tog jag till och med cokis istället för kranvatten, uuuh lyxen. Det var proppfullt med folk men vi lyckades få bord relativt snabbt. Sen skvallrade vi och fnissade bl.a. åt mina senaste eskapader. Vad vore lifvet i London utan Catti? Bara skit skulle det vara. Klockan var plötsligt halv 10 och dags att börja gå hem och tänka på följande arbetsdag. Kändes som att jag hade haft jättemånga bra dagar på raken. Hurra!

Inte ofta jag äter calzone.

Torsdag:
Jobbdag i Spitalfields, hurra!  Overgrounden må vara dyrare än buss men jag är verkligen lycklig över att den finns nuförtiden för den har verkligen gjort mitt liv lättare då jag bara behöver vara ilsken på hemvägen och aldrig behöver vara orolig att komma för sent. Och lyckan i att sitta där i tågvagnen medan solen skiner på London. Ja!

Vi var bara två de fem sista timmarna innan stängning men det gick bra ändå. Alex som nu är deputy där brukade jobba i Batterseabutiken tidigare. Han ville att jag skulle tränas upp som "lead" men jag kände mig tveksam och tackade nej. Det slutade med att en av flickorna jag har lite svårt för var den som till slut tog det och nu försöker de dessutom träna en av pojkarna att bli lead. Så där i efterhand kände jag att jag borde nog ha sagt ja men det kändes bara inte som något jag ville. Hur som helst så suckade Alex lite och sa att det borde ha varit jag (hur fint?!) så då sa jag åtminstone åt honom att om jag i framtiden blir förfrågad igen så då säger jag ja.

Solen försvann och ett äckligt regn kom. Det där några-plusgrader-och-blött-äckligt-regn-och-fuktiga-Converse-på-väg-till-butiken-regnet. Det där regnet som gör att bussfönstren immar så att man ser noll. Det är väl dock ett gott tecken att det tydligen inte regnar tillräckligt ofta för att jag ska komma ihåg att ta med paraply då jag går hemifrån.

Kom hem halv 9 och eftersom jag hade lyckats få ett heldagsskift till följande dag var det inte mycket annat än laga mat, plocka tvätt och sånt. Insåg att mitt rum såg för överjävligt ut och det är ett tecken på att jag har varit mycket borta några dagar.

Insåg på väg till jobbet att igen hade glömt ta bort mitt skruttiga nagellack. Blir lätt några veckor det där..

Fredag:
Hade den värsta typen av skift. Hade förvisso lyckats byta till mig ett heldagsskift, men 10.30-19.30 är så sjukt störande mitt i. En bra dag på jobbet trots att jag hade samma skift som store managern igen. Är så innerligt störande att jag har börjat störa mig på henne så mycket. Deputyn har varit borta i nästan 2 veckor och det märks hos oss alla. Även om han och jag har vårt eget sätt att hälsa på varann ska han minsann få en kram då han kommer tillbaka.

För ovanlighetens skull jobbade min kära franska vän och kollega Raphaëlle ett stängningsskift denna gång och hon undrade om jag ville gå och äta middag efter jobbet. Jag hade ju ätit pizza två gånger under veckan, samt köpt hatt och skjorta så kände att ekonomin inte skulle tillåta det men ville gärna komma på en öl och chips and aioli (chips=tjocka franskisar) Vi hade inte pratat bara hon och jag på evigheter så det var skönt att catcha up lite om det senaste. Kom hem redan halv 10 men var så astrött av någon orsak att jag inte ens orkade tvätta bort smink. Eh?! Sen sov jag typ mellan halv 1 till halv 12 följande dag.

Första ölen på två veckor. Den va go.

Lördag:
Som sagt, sov länge, följt av frukost i sängen och bara allmänt lördagsmys. Sen drog jag på gummihandskarna och tänkte nu jävlar. Diskade min disk och skrubbade köket med klorin. Skrubbade vidare i badrummet. Dammsög och torkade golv tills jag var svettig. Ni ska veta att detta aldrig händer här. Synd att min enda flatmate för tillfället inte var hemma och såg/hörde mitt slit. Jag hoppas fan att han uppskattar det. Efter det skulle jag duscha och tvätta håret som var i stort behov av lite schampo men tydligen hade jag använt allt varmvatten med mitt diskande och skrubbande så det blev en snabb panikdusch och håret fick än en dag lämna otvättat.

Skrev handelslista för första gången på månader och gick till butiken. Listan lyckades jag förstås glömma men hade för en gångs skull så pass bra minne att jag åtminstone fick ihop en rätt. Då jag kom hem hade den irriterande karln kommit hem och förpestat lägenheten med stinkande rökelse. Det luktade med andra ord bara rent några timmar innan han tog över. Jag kontrade med att högljutt öppna fönstret på vid gavel för att få ut stanken.

Sen tyckte jag det var ganska trevligt att kocka på den rena diskbänken. Min matlagning här är så latmaskig den bara kan bli så det var ett stort ögonblick att hacka lök etc. och fixa favoritsoppan med räkor. Virkade lite, tittade på ett par filmer, bl.a. The Boy in the Striped Pyjamas på Netflix och hade ont inombords. Alla borde se den. Har haft den på "min lista" i åratal men är alltid lite efter.

Sen var klockan plötsligt läggdags och jag hade inte riktigt börjat städa mitt rum ännu som jag hade tänkt. En mycket lugn lördag kan man säga.

Mina morgnar är räddade efter besöket till Scandinavian Kitchen.

Stolt.

Söndag:
Sov oroligt hela natten. Ett kortare skift väntade. 12-5, mitt hatskift. Inga fördelar av öppning eller stängning då vi är där en tid före eller efter butiken är stängd och mitt i lunchtider så den måltiden blir lite lidande, svårt att komma sig för att göra något vettigt varken före eller innan skiftet osv. Ganska död dag och jag kände mig mest lat men överlag okej. Fortsatte vara på gott humör. Har varit på himla gott humör i över en vecka.

Har verkligen inte gjort något vettigt sen jag kom hem idag, lite ångest. Rummet är ännu kaos men håret är rent äntligen. Fastnade i en ny tv-serie också som alla har tipsat mig om, nämligen Girls. Alla älskar vi ju SATC men Girls är kanske lättare att relatera till om man är under 30. Jag är på riktigt glad över att jag hann(/hinner) få uppleva lite singelliv som 20-nånting innan det var för sent. Känns som något jag vill ha med mig i bagaget in i framtiden. Har nu varit singel i ett år utan någon speciell i mina tankar (en stor grej i mitt liv) och jag har ännu inget direkt behov av en pojkvän. Känns som att man lär sig så himla mycket genom att vara singel. Saker jag var helt ovetandes eller oerfaren om eller hur man ska säga under mina 9 år i ett förhållande. Och innan dess har det alltid funnits någon annan jag varit tillsammans med eller tyckt väldigt mycket om osv. sen jag var 13 i stort sett. Det var typ den största orsaken till att jag valde att avsluta mitt förhållande, behövde få testa på singelliv ni vet. Svårt ändå med en som inte har bråttom att flytta hem igen och en annan som var fast med studier. Nu är vi istället bästisar så allt gott.

Anyways, inte mycket kvar av denna vecka nu. Har varit mera upptagen och mera borta hemifrån än de tidigare veckorna och det har varit skönt. Slutet på helgen var jag hemma förstås men det kändes inte så dumt. Imorgon är jag ledig och ska som sagt till den där kliniken för att registrera mig och göra den obligatoriska hälsokollen. Jag är motsatsen till hypokondriker och vill verkligen inte. Hatar allt som har att göra med boka tid till läkare och skit och i min värld är det aldrig någonsin något fel på mig. Är väl den som kommer att gå runt med cancer eller något annat överjävligt hur länge som helst i ren vägran att gå till en läkare. Nåja, är nog bra att kolla att allt är okej nu som då antar jag.

Börjar få rutin på det här nu så vi hörs igen om en vecka.

11.02.2013 kl. 00:08

28.1-3.2.2013

Måndag:
Sov en sjukt lång natt efter den minst sagt jobbiga söndagen, men drömde så himla mycket märkliga saker och vaknade mycket. Inget jobb. En vecka med oerhört få arbetstimmar framför mig och jag messade runt för att fråga kollegor om de ville ge mig ett tisdagsskift men icke. Deppigt. Kände ännu av värk i nacken så jag försökte med lite träning, vatten, promenad i regn och rusk, kaffe osv. men det vägrade försvinna helt och hållet. Förr led jag väldigt ofta av sjuk nacke och huvudvärk men inte så mycket sedan jag flyttade till London så jag hade glömt hur oerhört deppig på livet man blir av utdragen värk som vägrar ge med sig.

Tisdag:
Alltså vad är det frågan om? Kan allmänt dålitg välbefinnande och spänningshuvudvärk smitta? På måndagen bestämde jag med Catti att vi skulle mötas efter hennes 8-12 skift på tisdag och gå till Scandinavian Kitchen och äta fastlagsbulle. Svinbra tänkte jag att ha en orsak att åka iväg tidigare på dagen eftersom jag skulle vara ledig tredje dagen i rad. Men min kropp vägrar somna på måndagskvällen. Jag var trött men den vägrade. Klockan var väl 4 innan jag somnade. 7 var jag igen klarvaken efter vad som kändes som bara några minuters sömn och huvudvärken hade kommit tillbaka. Messade och avbokade med Catti och försökte sen igen hitta sömnen några timmar.

Linda messade sen. Dagen innan hade hon åkt hem tidigare för att hon mådde allmänt skit och nu denna dag var hon tydligen hemma på grund av spänningshuvudvärk och allmänt dålig feelis med illamående. Som mig med andra ord. Mycket märkligt.

Där 8 på morgonen hade jag legat och känt vrede mot livet för att det tog ifrån mig min fastlagsbulle men jag och Linda kom fram till att då skulle vi minsann gå för att bli botade, haha. Med andra ord tog jag en buss till Trafalgar Square på eftermiddagen. Mådde så otroligt illa att jag trodde jag skulle spy. Promenerade mot Scandinavian Kitchen som ligger en bit ovanför Oxford Circus. (13 grader kändes som himmelriket.) Än en gång blev jag påmind om mitt hat gentemot centrala London och alla jävla människor i min väg. Råkade dessutom gå förbi en nattklubb och tillhörande hångelhörn med dåliga minnen så jag blev om möjligt mer illamående, eh-hehe. Nåja en fastlagsbulle och bryggkaffe (!) som beställdes på svenska (alltid lika ljuvligt), samt lite snack med Linda satt bra. Passade på att köpa knäckebröd och lite salmiak på samma gång. Och American chipsdipp. Borde ha någon att sända iväg ett paket med dipp åt mig. Tog med hemifrån för första gången efter julen och insåg hur jävla gott det är med dipp.

Sen gick vi och släntrade lite i några butiker. Båda lika i dåligt skick och vi ojades och vojades. Måste ju ha varit någon konstig typ av flunsa för det kan ju inte vara en slump att båda led av liknande symptom? Promenerade ner tillbaka mot Trafalgar Square till bussen (allt för att spara pengar ni vet) och irriterade mig ännu mer på människor för rusningen hade börjat. Bussresan var så in i helvete långsam och en jäkla typ bakom mig pratade högljutt i telefon och gapflabbade och alla i bussen satt och skruvade på sig irriterat. Alltså jag ville bara döda honom. Eller åtminstone svänga mig om och ge mördande blick. Gav den åt honom då vi steg av istället men då fattade han nog troligen inte varför jag tittade så hatiskt på honom. Vissa dagar är det överjävligt att ta sig fram i London ska ni veta.

Så ja, inte den bästa av dagar som ni hör. Skönt att komma ut lite dock. Längtan efter onsdagens jobbpass var ganska stor. Ni vet bara lite normal vardag och förhoppningsvis utan illamående, värk, bubblande mage eller annat strunt.

Årets första men förhoppningsvis inte sista.

 

Onsdag:
Alltså guuhd så skönt att jobba. Eller inte jobbet i sig kanske men bara att känna att dagen hade något slags syfte och framförallt att pengar kommer in. Lite orolig mage och konstig feelis ännu men ingen huvudvärk äntligen så det gick bra. Nästan skuttade till jobbet för solen sken så varmt på mina kinder och jag insåg hur nära Londonvåren är i jämförelse med den förbannade finska som aldrig kommer. Sen blev jag tyvärr ivägskickad en stund att trakassera mammor som hämtar barn från skolan. Alltid om vi har något litet event med rabatter och dylikt går vi till den närliggande skolan lagom tills mammorna hämtar sina barn och så delar vi ut vad vi nu sen har att dela ut. Detta gjorde jag nu denna gång helt ensam. Gudars så obekväm situation det är.

På kvällen före sängdags insåg jag att nästa dag skulle bli torsdag och det betyder nästan helg och det gav mig panik. Tiden går så fort och denna månad har jag gjort absolut noll. Panik.

En liten onsdagsfrukost.

Torsdag:
Jag minns förr då jag åkte till butiken i Spitalfields med bara jobbiga känslor. Nu önskar jag att jag vore där mer ofta för det är så himla kul att åka dit nuförtiden. Bra managers gör livet lättare. Jätteskönt också med ny Overground som gör resan lättare. Sjukt dyrt dock så jag tar bussen hem.

En dag går så fort där. Ingen konstant press som jag ALLTID känner i butiken i Battersea. Mycket smågrejs att göra så tiden går fort och man behöver inte stå och glo på en dörr hela tiden för där är inga stölder. Allt är avslappnat och jag gör ett mycket bättre jobb. Älskar hur nya managern även i den butiken har börjat kalla mig för kreativa gurun så allt sånt faller på mig. Denna dag målade jag och donade med nån stor trälådsmakapär. Känner mig hemma då jag får använda verktyg, färg och tapeter. Jag undrar om jag på riktigt borde kolla upp om jag kunde göra nån slags arbetspraktik en kortare tid på huvudkontoret med Creative teamet. Obetalt förstås så det måste i så fall gå att kombinera med jobb. Borde ha varit förutseende och tänkt på det innan för jobbtimmarna är ju få denna tid på året.

Kom hem först närmare 9. Det enda störande med butiken längre bort. Tiden i trafiken. Nu var jag och handlade lite också men ändå. En slö buss kan få vem som helst att känna hat pulsera i ådrorna. Jag borde ta Overgrounden men det är stor skillnad på £1.35 och £2.10 om man åker några gånger. Transportkostnader i London är kanske det värsta. Åker inte så pass mycket att det lönar sig att köpa dyra travel cards heller.

Let's put a retail smile on that face.

Känns rätt.

Fredag:
Den där känslan innan jobb av 'uuååhgg, exakt samma skift som store managern, oorkar inte va där 9 h med henne och va på helspänn.'
Nåväl de där 9 timmarna gick ganska fort ändå. Försökte desperat hitta fredagssällskap för kvällen efteråt men gick inte. Om man har ett väldigt begränsat antal vänner är det omöjligt att vara fredagsspontan. Försökte några dagar att hitta nån att åka till Brixton med och dansa till indiepop och 60tals soul men nej. Igen, Eleonore borde vara här. Alltid alltid vara här för hon är den enda som är på hugg no matter what och som är den ultimata personen för just indiepop och 60tals soul.

Försökte sen hitta nån att bara åka på en öl med men ingen lycka där heller. Efter att vi stängt gick jag till och med till en pub där en kollega jobbar och tänkte att jag kan väl hänga där vid bardisken med henne men där var så fullproppat med AW-folk (alltså after work som jag skrev om senast) så vi skulle inte ha kunnat prata med varandra ändå. Gav upp och gick hem och kastade en pizza i ugnen och på med myskläder. Trååkigt till en början. En kollega (som jag försökte få ut på en öl) sa 'Ooh you don't have a TV, that's why you always want to go out.' Nå inte riktigt hela sanningen kanske men vi säger det då. Ibland saknar jag samboliv. Vill förstås minnas att jag var sjukt uttråkad på fredagkvällar även då men åtminstone nån att prata med. Eller gnälla på om jag var på det humöret. Vilket jag i och för sig alltid var. Blev ju på så sjukt mycket bättre humör så där allmänt då jag flyttade utomlands och fick lite ombyte i tillvaron.

Nåja, pizza och myskläder och under täcket med en film var faktiskt riktigt gött måste jag erkänna så det kändes inte fel alls i slutändan.

Lördag:
Sen natt så jag tvingade upp mig själv vid 11 och åt en rejäl frukost. Gick en snabbis via min favorit second hand butik (svårt att ta en snabbis dock) och sen buss halvvägs till Balham och promenad resten för att möta upp Catti före hennes jobb. Solen sken och allt var ljuvligt. Vi gick till ett fantastiskt fint lite kitschigt/shabby chic ställe och fikade. Alltså bröd. Jag äter aldrig bröd så där bara. Förstår ni hur fantastiskt det var med surdegsbröd med smör på och en sjukt god hallonsylt? Dog lite. Och chai latte, bästa drycken. Lifvet var fint.

Sen var solen borta och jag promenerade tillbaka mot Clapham Junction i kylig men krispig luft. Lallade lite på bästa gatan Northcote Road (gatan jag råkar jobba på) och gick via min butik för att prova en jacka jag lade åt sidan dagen innan. Vi har haft den sedan hösten tror jag och den har hängt där på rea sen julen. Har tittat på den men aldrig provat och sett en kund med cool stil prova den och det såg bra ut. På fredagen fick jag för mig att prova. Har egentligen inte alls råd att köpa jacka men ursprungspris £120 ner till £47,20 med rabatt efter reapris kändes okej. Behövde något lite tunnare som inte är varken svart eller navy. Den har en lite skön oversize nästan lite vintage look. Ska fota i något skede då jag har bestämt att jag behåller den.

En kollega hade just precis avslutat sitt skift och åt sin lunch före hon skulle börja sitt pass på en pub hon jobbar på också, dvs. den jag försökte gå till på fredagkväll. Hon hade ett par timmar att döda och jag hade inte lust att gå hem så vi gick på kaffe. Kom hem klockan 6 och hade med andra ord en mycket trevlig eftermiddag måste jag säga. Behöver ju inte vara så mycket ändå. Var till och med helt skönt att sen bara vara hemma en lördag kväll. Typiskt att ha en hel helg ledig och inte ha planer för kvällarna men så blir det ibland. Vet inte varför jag har blivit så himla HERREGUD-MÅSTE-JU-UT för det är ju sen inte hela världen heller.

Ljuvligt.

Söndag:
Alltså ja-a. Även om jag har varit ganska dagboksdetaljerad här på mina söndagsbloggar så finns det en gräns så jag vet inte om jag alls ska säga något om vad som plötsligt hände klockan 2 på lördagsnatten, varför jag bara sov 1 timme och varför söndagen på ett sätt var skrämmande pga. en småjobbig grej men egentligen bara jäkla nice och skrattretande lustig dag. Jag tror jag lämnar det så. Man ska tydligen alltid vara beredd på vad som helst och inte tveka. Dåligt beslut eller inte så där från ett utomstående perspektiv, orka fundera på sånt. Gör det som känns rätt bara. För det gjorde det faktiskt.

Sammanfattning av veckan. Endast 3 dagar jobb, buhuu. Någon slags flunssa i början på veckan. Inte så instagramflitig. Ledig helg utan sprit men det var rätt så skönt. Fika med goa vänner. Lustigt avslut på veckan. Att sånt. Ja och så har jag lite funderat på att det skulle vara trevligt med en liten fling med trevlig pojke. Inget seriöst eller så. Bara något att smygflina åt ibland. Gäller bara att hitta honom. Nu ska jag bara vänta på min sena middag och efter det blir det nog en tidig kväll. Sömnbristen natten innan slog emot ganska hårt om man säger så.

 

03.02.2013 kl. 21:49

Hjölp.

Roligt med nya ratata men hjälp att orka fixa med bloggens utseende. Ni får ha överseende en tid tills jag får det gjort.
02.02.2013 kl. 00:31

Inloggning, spamfilter och skit.

Alltså ni med bloggar man inte kan kommentera på om man inte är registrerad på diverse portaler and whatnot, sluutaaaää. Känns som att varje gång jag faktiskt orkar och vill kommentera en blogg i dessa dagar så ska jag plötsligt komma ihåg något jäkla lösenord till något wordpress-konto eller liknande som jag gjorde för tusen år sen och känner bara 'jaha..nähä..men skitsamma då' för att jag inte orkar rota fram ett möjligen existerande lösenord i något gammalt dammigt mail. Det samma gäller ordverifiering på blogspot etc. Så jävla irriterande. Dock mer överkomligt så det kan jag förlåta bara jag ser vad det står på första försöket.

Jag älskar Ratata. "Skriv siffran 7 i bokstäver." Sju.
31.01.2013 kl. 00:22