Till tomten.

Hej tomten! Jag vet att du inte kan göra precis vad som helst men ungefär så här skulle min ultimata önskelista se ut just i år:

Alltid trevliga böcker. De behöver inte ens vara nödvändiga alla gånger, kanske bara estetiskt tilltalande. Till exempel dessa har jag tänkt skulle vara trevliga att ha i min ägo.

Underbara Clara: vintagepimp och hemmafix.

Kaj Korkea-ahos böcker som jag ännu inte läst.

-Se till mig som liten är

- Gräset är mörkare på andra sidan
 

En klassisk casio klocka. Typ i stil med den här. Finns ju tusen modeller men jag gillar den enkla guld med svart bakgrund. Går förbi dem hela tiden och tänker en sån skulle man ha.

En söt och skranglig indiepojkvän med rufsigt mörkt hår, gärna lite lockigt. Bruna ögon brukar föredras. Snäll och rolig ska han va också. Dessa kan du ha som inspiration där i tomteverkstaden:

Vinröda Converse All Star. Tror officiellt kallas färgen maroon. Har ett par svarta med höga skaft som är nära döden så tror vinröda LÅGA blir rätt denna gång. Converse All Star Low. Storlek 38 tack.

Ett nattlinne. Bara ett simpelt fint litet nattlinne. Har inte haft på år. Tänker att ibland kanske det är skönt med ombyte från varm pyjamas. Obs. får inte klia och inte för färgglatt.

Böjliga hårlockningsmojänger som jag inte vet namnet på. Jag kan inte använda vanliga hårrullar och jag tycker det är så jobbigt att hålla på med locktång för jag har så himla mycket hår så det tar halva dagen. Skulle dessa kunna vara ett alternativ? Kan man kanske till och med sova i dem? Någonting man kan sova i vore ju ypperligt, finns sånt?

Ett större rum.

Hörlurar/hörsnäckor som man stoppar i örat. Använder ju hatt och mössa rätt så ofta och då funkar inte mina kära men stora Marshalls och de där man får från Apple med sin iPhone eller iPod är så värdelösa att jag går itu.

En trevlig mössa i vinrött eller marinblått. Får vara lite mönstrad och kan gärna ha en boll högst upp.

En vinröd fedora hat. Mmm.

En ukulele och något att stämma den jäkeln med.

En yogamatta.

Ja, jo..det börjar kanske spåra ur lite nu men en önskelista är en önskelista. Ärligt talat så vet jag inte riktigt i år heller. Vad som helst tomten, jag blir glad över vad som helst! En trevlig handkräm, kanske en lyxig body lotion som jag aldrig skulle köpa åt mig själv, ett doftljus, en trevlig tidning - you name it! Unnar mig själv så lite nuförtiden så där rent materialistiskt för det blir mest konserter och sånt mina pengar går till så jag kan bli lycklig över det minsta. Typ som idag då svenska Isabel kom med två lussebullar till mig hela vägen från Göteborg. Bara en sån sak!

 

01.12.2013 kl. 23:48

Inte långt kvar nu.

Häj häj och trevlig första advent på er.

H: 28-åringen

01.12.2013 kl. 23:23

Tipsy listan.

Här sitter jag med en GinTonic och inväntar stunden då jag åker ner till Brixton på kvällens HDIF aka. How Does It Feel To Be Loved? och behöver underhållning i form av en lista. Ps. Denna gång åker jag ensam och räknar helt kallt med att jag nu har lärt känna så pass många där att någon av dem måste ju vara där så att jag klarar mig.

Dagens låt: en mix av indiepop och soul för att få feelis för kvällen. Så typ någon slags mix av dessa:

 

Dagens frisyr: Nytvättat rakt och jobbigt. Hatt på det för att slippa jobb. Mitt hår är lättare att hantera då det inte är nytvättat.

Dagens smink: Mineralpuder, ögonbrynspenna, lite eyeliner, mascara och rogue. Det vanliga tråkiga. Om jag får feelis före jag åker blir det läppstift.

Dagens klädsel: Först jobbkläder, nu vit-blårandig tisha, röd vippig kjol, strumpisar och bowler hatt. Måste hitta ett par skor innan jag åker.

Dagens roliga händelse: Well på jobbet måste det ha varit min och Matthews frågestund då det var tomt på kunder. Blev lite väl genant där mot slutet men roligt. Förresten om vi är ogifta vid 40 ska vi gifta oss och skaffa "beautiful mix race babies" som får mina blå ögon. Att sånt. Ja och roligast nu snart blir väl att dansa och dricka öl.

Dagens planer: Det mesta av dagen är över så kvar återstår bara dansa till klockan 3 och sen ta två nattbussar hem.

Dagens saknad: Gott humör, kramar, sommar..

Dagens tråkigaste: Att jag var på så dåligt humör stor del av jobbtiden.

Dagens mat: Alldeles för mycket bröd för min mjölkänsliga mage. Limpsmörgåsar (från förra helgens svenska julmarknad) och te till frukost (dricker inte kaffe mera förresten), nån slags avokado-räk-smörgås-grej till lunch och soppa till middag. Och så GT på det.

Dagens mående: Trött och sur men rätt glad nu.

Dagens tanke: Det är ju sjävla fan att ens iPod ska shuffla fram de mest deppiga hjärtesorglåtarna då det är det sista man behöver på bussen på väg till jobbet.

Dagens längtan: Eh ja..faktiskt en jäkla trummis jag inte ens är särskilt brydd i som är på turné just nu. Så dumt. Skyller på London ensamheten. Längtan är väl att ta i dock.

Dagens smycke: Som vanligt inga. Förutom klocka. Som är hemskt trasig och överanvänd.

Dagens önskan: Att kvällen ska bli sjukt kul!

 

Nu måste jag åka, hejdårå.

 

 

30.11.2013 kl. 00:04

En tillbakablick, juli 2013.

Juli kom och sommaren kom äntligen. Vill minnas att det blev himla varmt på en gång och mitt lilla pytterum kokade. Jag for mellan två butiker, satt mycket på tåg, installerade mig i lägenheten, tyckte massor om Polo Boy och längtade ihjäl mig varje gång vi skulle ses men kände ändå att något inte var helt rätt. Jag blev bättre på att laga mat igen. Alltså som i riktig mat som kräver lite jobb. Och så var jag förbannat allergisk och trött av det. Inte alls som sommaren innan.

Sommarens rea kickade igång och jag gjorde som vanligt Batterseabutikens A-board, vad det nu sen heter på svenska. Härregyy som jag blev matt av just den här. Pyttepenna som höll på att dö och stör röd yta.

Hade börjat känna mig annorlunda och vemodig. Såg detta om quarterlife crisis och tänkte att kanske det var det.

En lördag av Union chapel och picknick med E innan han skyndade vidare på något som vanligt. Mannen som var omöjlig att fånga. På många sätt. Union Chapel är förresten jättebra på lördagar. Mellan 12-14 har de "Midday music" och så sitter man där i kyrkbänkarna och dricker te och livemusik på scenen.

Nästa dag var vipå underbara Everyman Cinema i Hampstead och såg The East. Fin men dyr biograf. Blev lite kär i Hampstead.

Upptäckte också att Hampstead Heath (as in den enorma parken) bara var 20 min promenad hemifrån och blev kär även i den. Denna underbara oas av "lantliv" fast mitt i staden. Stor, lummig, grässlätter som får växa fritt, höga kullar med utsikt etc. Jag må bo i miljonstad men jag uppskattar ändå den som mest då jag inte behöver vara i centrala delen.

Batterseabutiken anordnade pub quiz och jag bjöd in Elliot så att de äntligen skulle få se människan de redan visste så mycket om, eheh. Vår deputy manager Sam som hade slutat joinade, därav namnet.

På lunchrasterna delade jag Wandsworth Common med tusen skolbarn.

Jag var mycket uttråkad också. Elliot var alltid iväg på diverse festivaler och gud vet vad och Linda hade flyttat hem och jag hade helt enkelt inte så hemskt mycket att göra och ingen att vara med. (Detta förändrades dock ganska mycket nu under hösten måste jag tillägga.) Så jag spenderade mycket tid i solen för mig själv. Tror jag kände mig ganska ensam helt enkelt.

Besökte Broadway Market med Sofia.

 

Vi gick hela vägen längs kanalen från Haggerston ut till Themsen. Mycket fin dag.

 

Limehouse.


Plötsligt hamnade vi i Wapping och deras "Summer Shinding". Kändes som en liten by hade anordnat en liten fest för sig själva. Vi köpte billiga hamburgare och slog oss ned med dom.

Hampstead Heath såklart. Min kärlek för norra London började förresten växa ganska rejält.

Det började bli svårt att hitta gräs som inte var torrt och brunt.

Jag och Sofia var på en speciell kväll i West Kensington med live Indisk musik.

Jag älskade Kentish Town.

En 29 graders dag i Southbank före teater med Elliot. Mycket bra dag.

På jobbet (Spitalfields) blev jag skrämd av nakna skyltdockor och drack te.

Häj.

Det var varmt precis hela tiden. Jag har alltid sagt att den dagen finns inte då jag sitter i bikini i en park i London men tammitusan det hände. I en avskild liten dunge i Hampstead Heath förstås. Jag kände press att NJUTA av sommaren. Precis som varje år.

Jag for hem till Sofia i Wandsworth för att hälsa på katten.

Och blev glad över en lägenhet som andades Norden.

Hittade en ET. Hade en liten grej för honom under den här tiden som ni kanske förstår.

Efter jobbskift i Spitalfields hängde jag mycket där utanför på gräsmattan i brist på annat att göra.

Och mitt hår blev ljusare och det störde mig.

Gig med Polo Boy i Hoxton. Dark Dark Dark, mycket fina låttexter.

Haha, secret supersilly mission by Bowler Hat and Polo Boy. Han kan inte blåsa upp ballonger (ja!) och jag gjorde en liten grej av det hela i Regent's Park men tyvärr var den lilla rosa det bästa han kunde åstadkomma, haha. Dom där knöt vi förresten fast i diverse träd. Töntigt men lite gulligt vill jag påstå. Förresten idag då jag promenerade genom parken såg jag faktiskt en gammal ballongrest hänga kvar i ett träd. På något sätt gjorde det mig glad. Det gick som det gick men lite av oss fanns kvar där. Typ.

En söndagsförmiddag gick vi på någon föreläsning om vampyrer. Typ. Gjorde mycket jag inte normalt skulle ha gjort under tiden jag var med honom.

Och melankolisk vandrade jag över Parliament Hill efteråt. Minns inte när allt började kännas lite jobbigt och trist och skit och livet var inte så kul men det var många melankoliska promenader just där. Kändes som att jag hade tappat bort vägen till livet litegrann. Annalkade 30-årskris?

Kate Middleton födde den framtida kungen och jag förstod de första sekunderna inte ens vem Kate Middleton var. Så engelsk hade jag tydligen inte blivit ännu. Det var förstås en töntigt stor grej hela spektaklet.

Och det fortsatte vara varmaste varmt och jag gick runt och svettades under alla mina mängders promenader. Och grubblade. Mycket på Polo Boy förstås, allt stod inte rätt till men jag vägrade släppa taget.

Ville bli bättre på att "våga" göra saker själv. Här är James Francos utstllning på Pace Gallery.

Jag hittade Tintins hund på ett tåg.

Och så var vi medelålderns med picknic och backgammon i Kensington Gardens före biobesök. Saknar sommar.

The Coronet Cinema i Notting Hill är så jäkla fin. Före detta teater. Obekvämt som fan och det spökar där men på tisdagar är biljetterna endast £3.50. Åker dit ganska ofta. Först var det jobbigt för att det är där han bor men man måste övervinna alla läskiga hörn i London och bara fortsätta leva.

Sen plötsligt var det slutet på juli och jag for hem till Finland.

Ja och precis före jag for hem fick jag veta att vår butik i Spitalfields skulle stängas. Packas ihop. Och min framtid var oklar. Lagom stressigt före jag for hem.

Det var juli det! Ganska nöjd att jag lyckades gå igenom allt detta utan att känna mig ledsen en endaste gång.

 

25.11.2013 kl. 01:26

Bästa veckan.

Så sjukt helvetes jävla bra helg det har varit hörni. Eller precis hela veckan har jag haft massor av kul program. Är så sällan jag är ledig både lördag och söndag och just denna gång var det en nonstop kalashelg. Jag till och med pussade på en pojke. Bli inte exhalterade här nu dock, ibland är det bara fint att bli distraherad från hjärtesorg då man är ute och dansar med galet rusande puls som om livet stod på spel och någon tycker att man är typ finast i världen. Jens Lekman special, åh mitt hjärta.

Inte nog med det. En ungdomsvän har varit i stan och sånt slår väl aldrig fel. Och som jag älskar min amerikanska flatmate hörni. Om de bestämmer sig för att kasta ut henne ur landet (jäkla visumskit amerikaner ska behöva stå ut med) i mars så kommer jag att gråta blod.

Och Sunday roast på pub i äkta engelsk anda är något jag önskar jag kunde göra varje söndag. Så jävla gott men dyrt. Tur att jag blev bjuden.

Att sånt. Här är min Jens Lekman t-shirt jag gjorde inför gårdagen:

En kombo av låtarna Black Cab och A Sweet Summers Night On Hammer Hill.

18.11.2013 kl. 01:13

En tillbakablick, juni 2013.

Ni vet där under våren då jag blev duktig på att blogga igen och hela tiden uppdatera vad jag höll på med. Som sen slutade efter maj. Jag har lite saknat det där, att skriva av mig. Är nu väldigt uttråkad en regnig fredag så här exakt 3 månader efter att jag blev dumpad av Polo Boy och allt känns lite apa så vad säger ni om en liten odetaljerad tillbakablick över sommaren och vad jag gjorde under juni månad? Ja, så gör vi! Skitsamma att det är vansinnigt out of date.

Om ni inte minns var jag befann mig i livet då så hade jag väl dejtat Elliot i typ 1 och en halv månad, nästan 2, sommaren var rätt slö att komma igång, jag och Linda hade en sista fin dag innan hon flyttade tillbaka till Finland. Dessutom hade jag just precis flyttat från sydvästra London upp till norr och Kentish Town och försökte väl komma in i livet i min nya lägenhet.

Mycket jäkla pendlande blev det. Jobbade ju då i ännu i 2 butiker och den nere i Battersea var vansinnigt långt bort och nu använde jag dessutom tunnelbana och overground i rusning och det gjorde mig vansinnig många gånger. Överlag var jag dock mycket nöjd med livet där innan det blev sämre resten av sommaren. Jag var pirrig i magen av pojke, jag älskade beslutet att flytta norr och hela sommaren var kvar. Äntligen hade det blivit varmare också och första röda brännan gjorde sitt antåg.

Inte längre någon stor trädgård i mitt nya hyreskomplex men tyckte ändå om min innergård, mina nya flatmates och till och med alla barnen som lekte ute på innergården. Där satt jag ofta.

Världens bästa deputy manager lämnade oss i Battersea och det var stor sorg (och öl). Vi lovade alla att hålla kontakten och ses precis hela tiden men det har ju inte blivit av förstås.

I det här skedet höll det på att ta slut med Elliot som ni kanske minns och det var kris och panik. Vi hade ändå en lång fin dag i bl.a. Hampstead Heath tillsammans och vi gav det en ny chans. Eller han då, jag tvivlade inte från första början men det gjorde han.

Jag kom ju i somras att älska Hampstead Heath som jag nu endast bor en 20 minuters promenad ifrån. Tyvärr har jag gråtit en del i den parken men den är underbar, som att komma ut på landet och så långt från storstaden man kan komma. Fast sen tittar man ut från Parliament Hill och blir påmind.

Jag försökte fixa och trixa och göra mitt rum (skrubben) beboeligt och jag började äntligen titta på Game of Thrones och precis som övriga världen blev jag förtjust i Jon Snow. Och så gick jag på teater med Elliot. Jag saknar våra teaterbesök.

Var på Cattis och Sebus inflyttningsfest i Clapham South och hon godkände E. Jag blev full och fnissig, försökte prata amerikanska men misslyckades totalt och slogs lite med buskar.

 

En trevlig biograf i Notting Hill. Vi gick rätt ofta på bio.

Vi lagade och för första (och även enda) gången mat tillsammans och jag var mycket stolt över att jag åt fisk.
 

På midsommaren var jag för första gången inte i Finland och det kändes tråkigt men gjorde paj och lyssnade på Jens Lekman istället. Överlag började jag göra bättre mat sedan jag flyttade. Åtminstone i början då livslusten var högre. Sen gick det utför igen.

Polo Boy var borta mycket, denna upptagna man och jag saknade. (En teckning över hur vi såg ut kvällen vi träffades.)

Här tog jag en 7 kilometer lång promenad hem från jobbet i Spitalfields. Så lycklig över att den till största delen gick längs kanalen. Min nya upptäckt. Trodde jag skulle sakna floden efter flytten men istället fick jag den mycket trevligare kanalen.

Mycket upptäcka området och ersätta min bio i SW med nya etc. Här testade jag gå till Odeon i Holloway.

Blev tokig i att varje tisdag läsa gratistidningen Time Out och försöka hänga med mera över vad som händer i London och ibland hamnade jag på märkliga saker som detta:

Shopping har verkligen inte varit något jag sysslat med mycket under tiden här i London. Dels har jag absolut inte råd, dels blir jag uttråkad av bara tanken och det beror möjligen på att jag jobbar i butik kanske. Dels är det ju ett sånt jävla stort utbud i en stad som London och alldeles för mycket för en som blir matt av shopping. Här tvingade jag dock mig att kolla in rean på Urban Outfitters, det enda stället där jag orkar titta ordentligt.

Random bilder:

Avslutade månaden med en sjuhelvetes saleprep, dvs. förbereda inför en rea. Sen blev det juli. Men hörni, det här var ju inte så svårt då man inte längre minns mer än vad Facebook berättar!

08.11.2013 kl. 21:43

Rapport.

Liten rapport så att ni (mamma) vet att jag lever. Har varit ovanligt upptagen nu en liten tid med mera jobb och ganska mycket planer där emellan så då känns världen och livet helt okej. Håller dessutom på att utveckla ett litet mod att göra saker på egen hand. Kanske ett bra sätt att utöka kontaktnätet.  Har gjort några skift i en annan butik (inom samma kedja då) ännu längre norrut i Muswell Hill som bara är en 20 minuters bussresa bort. Mera pengar och mindre dötid. Förresten har jag sagt hur glad jag är att jag lämnade sydväst för norr? Eller egentligen tror jag det är en kombination av många saker. Kombon mellan att göra mycket med Elliot under våra månader tillsammans som sedan ledde till att jag började göra mer på egen hand som ledde till att jag insåg att alla bra gig venues och annat är så mycket mer lättillgängligt nu, det är lättare att promenera till ställen och jag passar så mycket bättre här etc. Trodde min största saknad skulle bli Themsen men herregud jag har ju KANALEN. Åh som jag älskar kanalen. Jag har sagt tack och adjö (inte officiellt men dom fattar nog) till butiken nere i Battersea och har inte saknat den en sekund. Min nya lilla butik i Islington älskar jag för jag och min manager är ett bra team och jag har gjort mig själv till the stock room girl och jag har koll på vad som sker och vi blev fan områdets toppbutik förra veckan. In your face area managern. Jaja, inte så intressant för er kanske. Ja och förra veckan fick vi en supervisor. En pojke! Så glad för det går ju inte att bara vara kvinnfolk. Man måste ha lite manligt också att skojbråka med. Jag saknar mina pojkkompisar, jag saknar Roger och jag saknar min gamla deputy från Battersea. Jag behöver helt enkelt ha manlig humor och manligt tankesätt i min närhet för att må bra. Den där busiga varianten alltså. Ja ni fattar.

Så jo förvisso mår jag så där i grunden ganska apa från stund till stund och kan blir så förbenat olycklig mellan varven och kan gå sönder av att bara ha ett par timmar av tristess hemma om kvällarna och tänker på E precis varje dag även om jag på riktigt tror vi kan förbli vänner och klarar inte av att se folk som är kära eller lyssna på folk som är kära OSV. OSV. men veckor med mycket på schemat är bra veckor. Nu väntar några mindre upptagna men jag hoppas att jag ska lösa det. Orkar inte vara uttråkad, olycklig och ledsen förstår ni. Och så behöver jag nån ny att dejta för att bara tvinga mig att sluta tänka på E.

Jaja, middag då. Folk säger att jag har magrat men efter senaste veckan är det nog precis tvärtom. Hujj så lite motion och mycket godis och skit. Dags att steka lite grönsaker.

Häj.*

 

*vad vore lifvet utan Alex&Sigge förresten?

 

 

16.10.2013 kl. 21:31

Att krisa på rätt ställe?

Så. Även om jag för tillfället har lite jobbigt, troligen börjat lida av en stundande 30-årskris och i vissa mörka stunder är rädd att jag möjligen har gått in i en ny liten nätt depression (av annat slag än förrut, men kan också vara allmän livskris) så är jag ändå så glad över att då vara i en stad som har mycket att erbjuda där emellan. Jag blir nämligen tokig av att vara hemma med min egen hjärna. Jag blir tokig av att jag inte har tillräckligt stor umgängeskrets. Jag blir tokig om det finns veckor då jobbtimmarna är för få. Så då springer jag mellan bio på billiga dagar, gigs (mellan £5-£16 så där i medel, behöver ju inte va alltför dyrt ändå), utställningar, promenerar runt för att spara transportkostnader osv. Finns det inte sällskap ja då gör jag det helt enkelt ensam. Bio nästan föredrar jag att göra ensam, gigs håller jag på och lär mig, det är väntande innan allt börjar som tar på mest.

Även om jag ändå på något vis har för mycket tid (har så svårt att bara vara, typ läsa en bok eller fokusera så där allmänt så det känns som att det finns mycket tid) så har ändå uppbrottet med Elliot och hela mitt lära-kännande av honom fått mig mera aktiv även om det känns som att jag inte gör NÅNTING mest för jämnan. Förstår ni hur jag tänker? Så det jag egentligen vill komma till med  denna sörja (hemskt trött, somnar snart, förlåt) är att jo, jag har det jobbigt nu och kan inte på vettiga sätt svara på den evinnerliga frågan "how are you/how's it going/you alright?" jag får 10 ggr om dagen så är jag ändå glad att jag är någonstans där det finns så många möjligheter och platser att besöka, filmer att se på vilken jävla bio jag vill, gigs, promenader, uställningar, museum etc. (Jag kan INTE NOG understryka hur London är så mycket mer än Oxford Street, barer runt Covent Garden och annat tjafs turister sysslar med) Att om man bara tvingar sig själv att göra det där mellan jobbturer och sömn så blir livet så mycket bättre. Om så än bara för stunden. Och så trippar jag kanske hem från gigs alldeles lycklig i själen. Eller funderar på den där biofilmen i dagar efteråt. Eller njuter av motionen kroppen får av den där promenaden i det ljuvligt, snudd på jättevarma, höstvädret. Eller älskar den skräckblandade förtjusningen av att se riktiga mumier på museum. Ja ni fattar. Jobbig tid men på rätt plats.  För jag vet faktiskt inte hur det någonsin ska gå att hinna med allt som London har att erbjuda. Och då är jag väldigt lat och tidsslösande. Skulle inte ens gå om man utnyttjade varenda minut ju.

Förra veckans bästa stund. Fanfarlo-giget i Hoxton och hur jag sen stötte på upphovsmannen och sångaren i bandet. Som jag skakade.

För den som vill hänga med mera direkt över saker jag gör (och inte har tillåtelse att va min kamrat på fejjan) så får ni ta till jennychristina på instagram. Postade nummer 1000 ikväll. HÄRREGUD.

09.10.2013 kl. 03:30

Två dagar i månaden är jag tokglad.

How Does It Feel To Be Loved? nu på fredag och dags att se så här glad ut igen! Can't wait.

Foton från HDIF's hemsida från kvällen för två veckor sen. De två tjejerna bredvid mig är förresten mina flatmates. Vi var inte så fulla som vi såg ut tror jag. Eller jo den blonda som ser normalast ut var tydligen aspackad men det fick jag reda på först följande dag för det syntes inte alls. Det bästa är att först dricker några drinkar för att komma igång och sen kanske halv 12 eller så börjar jag dansa som besatt tills de stänger typ och kan bara hinka in vatten.

02.10.2013 kl. 17:00

You only get one Saturday per week.

Efter en allmänt misslyckad helg av förkylning, jobb, gå gråtandes hem från en bar, mensvärk och sån skit så tycker jag ändå att den avslutades på ett fint sätt här i vår pyttelilla lägenhet med tre öppna dörrar. I ett rum satt en finländare som lyssnade på indie och reparerade trasiga (och älskade) hörlurar med sytråd. I ett annat rum röjde och donade en grekisk gudinna bland sina prylar. I det tredje rummet låg en amerikanska på sängen och botade kroppen från lördagkvällen med mat och Seinfeld.

Och vet ni förra helgen var ju så bra och kanske nästa blir bra den också så på det stora hela är det väl inte hela världen att just denna inte blev så bra. (Även om man bara får en lördag per vecka som jag fick höra igår då jag satt och grät på en bar här i Kentish Town.) Den förra dansade jag så svetten rann nere i Brixton efter jobbet på fredagen. (Och Elliot var där och vi pratade och det gick jättebra ändå.) Sen sov jag 4 timmar och jobbade hela lördagen med värkande dansben men oerhört pigg hjärna. Sen for jag ut i London Fields där det kastades stolar genom pubdörrar, dansade lite till och somnade 6 på morgonen. Och i allt det där glömde jag att gråta i nästan två dagar.

Så visst, denna helg var skit men nästa lördag är det HDIF igen (samma som förra fredagen i Brixton men nu inkommande lördag i Oxford Circus) och där brukar jag ju oftast må något så ofantligt bra så kanske nästa helg blir kalas?

Ja och så där annars så är livet oerhört tungt. Det är bara så. Acceptera läget. Men jag kämpar.

16.09.2013 kl. 01:15

Imorgon kan vara den sista dagen då fräknar vill föröka sig.

Även om höst kanske är min favoritårstid så kan jag få en outhärdlig ångest i år. Om varje dag är jobbig, lång och tårfylld nu, hur är den då om dagen dessutom är kall och blöt? Även om min sommar har varit långt ifrån fantastiskt och kanske den mest nyktra och ofestiga någonsin (lider brist på öl) så har den varit solig och varm som bara den. Som en Londonsommar inte har varit på några århundranden typ. Släppa taget om det hörni, det kan bli svårt. Jag har ju till och med lärt mig att gå barbent bland folk.

05.09.2013 kl. 01:22

På engelska.

Annars angående yoga. Det är konstigt att göra en sån sak på engelska tycker jag. Lyssna på någon som pratar om diverse kroppsdelar och andning och grejer på engelska. Sådant man normalt inte pratar om menar jag. De kommer ibland de där samtalsämnena eller situationerna då jag inser att jag aldrig har behandlat just de ämnena på något annat språk än svenska. Att göra slut på engelska var ju väldigt jävla svårt kan jag tala om. Försök nu sen uttrycka känslor mitt i gråten på ett annat jäkla språk. Speciellt då den andra har levt med näsan i böcker i nästan 30 år och kan uttrycka sig så jävla bra.

02.09.2013 kl. 23:31

Yoga.

Fy jävla fan. Har mått så helvetes asigt de senaste två dagarna. Vet inte vad som hände helt plötsligt då gråtandet tog fart som bara fan igår och idag. Så idag har vi haft en solig 25 graders dag (vadå höst?) och jag har bara varit inne och ätit alldeles för lite igen. Helvete. Nåja, det jag vill ha sagt är att jag är så stolt att jag ändå gick på yoga till slut. Min alldeles första yogalektion. Som jag har betalat £85 för (som jag egentligen inte har råd med) och ska nu ska gå på varje måndag kväll fram till jul. Jag kan få sjuk ångest över att betala massa pengar och binda mig själv till en sån sak men nu är det gjort. Elliot kan kanske inte binda sig till en annan människa (vilket jag gör alldeles för lätt) men jag kan å andra sidan inte binda mig till kurser eller dylikt. Eller säga ja till något som sker 2 månader framåt.

Första lektionen gick bra tror jag. Verkade som om jag var den enda som inte hade varit där tidigare dock men jag som har världens rädsla för nya saker och främlingar är ju stolt som få ändå över att jag ändå gick helt ensam.

Jag lärde mig förresten nyligen ett nytt ord för vad jag lider av. Som att läsa om mig själv.

http://en.wikipedia.org/wiki/Agoraphobia

Kort sagt typ få ångest i okända situationer eller platser och ofta inte kunna genomföra saker pga denna ångest. Rädsla för folksamlingar. Känslan av att inte ha kontroll. Rädslan av att 'göra bort sig' inför andra etc.

Visst, först var det 'pinsamt' att jag inte visste hur jag skulle komma in. Sen var det 'pinsamt' att alla verkade så bekväma där utom jag. Sen var det 'pinsamt' då vi låg där och blundade och gjorde våra diverse rörelser och var SÄKER på att hon iakttog mig och suckade åt hur usel jag var osv. Jag vet ju att det bara i mitt huvud men ändå så följer den här typen av strunt med mig vart jag än går så det är alltid en liten seger då jag vinner.

02.09.2013 kl. 23:14

...

Ensamheten just nu. Orkar inte.
02.09.2013 kl. 13:59

Två år.

Vet ni idag är det 2 år sedan jag flyttade till London. Jag är absolut inte den enda som säger detta men tiden går så förfärligt snabbt då man bor här. Alla som bor här säger samma sak. TVÅ ÅR sedan jag landade på Heathrow med min brors sambo utan att veta var jag skulle bo efter de där nätterna på hotell i Mayfair. Lite visste jag då att skillnaden mellan Mayfair och området där kring Brick Lane i östra delen där jag sen hamnade skulle vara så stor. Att folk skulle höja på ögonbrynen när de fick höra var jag spenderade mina första nätter i staden.

Tänk att det är två år plus några dagar sedan mitt sällskap sen for hem tillbaka till Finland och där satt jag och fällde en liten tår av ångest (en av de få jag faktiskt fällde). Hade lyckats få ett rum för en månad (för hiskeligt dyra pengar) och behövde köpa täcke. Det var en stekhet fredag eftermiddag och alla skulle hem från jobbet. Och jag valde att åka till Oxford Street av alla jävla ställen för att köpa det jag behövde. Så jag kånkade min stora säck med täcken och kuddar etc. på en överfull svettig tågvagn på Central Line.

Två år sen jag tyckte att Brick Lane måste vara det häftigaste stället på jorden (idag skrattar jag rått åt den saken). Två år sen vi aldrig fick något jävla internet till lägenheten så jag släpade min dator till Starbucks och alla diverse coffeeshops med 1 timmes internet varje dag för att kunna ha kontakt med familjen och försöka förstå mig på det där med att söka jobb. Två år sen jag inte visste om jag skulle stanna två veckor, två månader, två år eller all evighet. Tja, två år har gått. Vad som händer nu det vet jag inte. Jag vet min familjs åsikt men jag vet verkligen inte vad tusan jag skulle göra i Finland och min finska är precis lika med noll nu, herregud min svenska har ju blivit lidande. Jag vet inte vad jag gör här heller för tillfället men åtminstone har staden oändligt mycket att erbjuda under tiden man är förvirrad.

31.08.2013 kl. 01:32