Två veckor.

Det har gått två veckor. Det är dags att slänga hans handduk i tvättmaskinen. Den har hängt där under min och jag har inte förmått mig själv att ta bort den. Hans tandborste måste dock stå kvar en tid.

Det är så sjukt egentligen det här. Hur jag inte har kunnat tvätta en handduk eller kan slänga bort hans tandborste. Så sjukt.

Vi har haft en del kontakt och han har hjälpt mig men nu ska vi ha några veckors paus. För att kunna vara vänner. Jag förstår att det säkert behövs men det känns alldeles för jobbigt. Jag är dessutom rädd att jag har gjort även honom trasig. Han ska åka till sin mamma över helgen för att ta en time-out från London. Jag vill inte att båda två ska behöva vara trasiga och utmattade.

Utmattande är också tanken på att jag snart måste ta itu med det där som gnagt inom mig så länge nu. Vad jag vill göra. Få ut mer av livet. Jag är 28 år men inte redo att vara just 28 år.

Vad vill jag jobba med? Borde jag tjäna mer pengar så småningom? Var ska jag hitta fler vänner och hur ska jag och min lite sociala fobi orka med det där igen? Vad vill jag få ut av livet? Vad ska jag göra med min tid? Orkar jag ens titta på pojkar igen då det tar så jäkla mycket av ens energi och självförtroende? Jag ville ju inte ens ha en pojkvän, vill jag det nu då? Får jag ens köpa biljetter till gigs och bio och saker då jag egentligen inte har råd med det jobb jag gör nu?

Det måste va nån jävla 30-årskris. Jag har aldrig funderat så mycket på framtiden tidigare men nu känns det som att jag måste. Även om man inte måste någonting. Det enda jag måste nu är väl trots allt att överleva varje dag tills jag inte längre gråter och han inte längre är det första jag tänker på då jag vaknar.

22.08.2013 kl. 14:13

...

..jaha. Så gick vår butikshund och dog också. En halvtimme efter att vi sa hejdå till butiken. Ger upp hoppet om denna dag. Den vill helt enkelt inte.
19.08.2013 kl. 21:42

...

Jag orkar inte. Jag kämpar och försöker och ibland har det gått så bra och jag har försökt så gott jag orkat att aktivera mig men så kommer de där dagarna som idag då jag bara inte kan sluta gråta, då det känns mer fruktansvärt än någonsin att han inte tycker att vi kan vara mer än vänner, då det gör så fysiskt ont i min mage och hjärta och då tårarna bara inte kan sluta rinna. Är dessutom extra känslig just idag. I helgen har vi packat ihop min butik i Spitalfields som blev tvungen att stänga. Idag var jag där med den bästa kollegan och mina båda managers och vi gjorde det sista. Lämnade gråtandes kvar ett tomt skal. Det är för mycket nu. Det var för mycket redan innan. Någonting har hänt på sistone som har gjort mig skör och inte så hemskt genomlycklig. Vet inte riktigt vem jag är och vart jag ska ta vägen typ. Jag visste om han valde att göra slut just nu så skulle det bli för mycket. Det är så fruktansvärt fruktansvärt smärtsamt just idag. Ibland kan jag glömma för en stund. Ibland kan jag till och med skratta även om det aldrig är riktigt hjärtligt. Men idag går inget alls. Det jobbiga är att mitt nya rum som jag tyckte så mycket om nu bara är en plats jag hatar. Jag kallar det för bunkern. Det är förknippat med smärta och gråt och jag har stängt in mig så mycket. Ändå fortsätter jag.

Det jobbigaste är ändå då folk (och han) är så oroliga. Ännu jobbigare är att bo bland engelsmän där man i matbutiken (och av precis alla andra) får frågan om hur man mår. Jag har lovat mig själv att aldrig mer fråga det av en kund. Ibland är det som en kniv i magen att få just den frågan.

Men det blir lite bättre. Det blir ju det. Men så kommer dessa förbannade stunder då det känns som att allt gått tillbaka till noll igen. På torsdag blir det två veckor. Känns som en hel jävla evighet.

19.08.2013 kl. 20:38

Don't do this at home kids.

Jag vågar inte ringa någon. Jag vågar inte säga högt hur fruktansvärt dåligt jag behandlar mig själv. Kanske om jag skriver. Låtsas att det bara är för mig själv.

Elliot har gjort slut. I torsdags. Jag visste att det skulle ske. Jag kunde känna att han aldrig blev så där himlastormande förtjust som jag blev. De blir aldrig det. Men ändå där på torsdag morgon då jag satt på planet på väg tillbaka från Finland var jag så glad över att få träffa honom. Så där som jag alltid blev varje dag jag visste att vi skulle träffas. Fastän jag visste att något var fel. Jag vet att han bryr sig så fruktansvärt mycket om mig. Ingen har någonsin brytt sig om mig så mycket tidigare. Jag vet att han gärna umgås med mig och jag vet att han tycker jag är fin. Även då jag gråter. Men det räcker inte, han måste känna mer.

Så jag rasade ihop. Jag har inte mått det bästa på sistone ändå så det gjorde kanske saken extra svår. Folk frågade ofta om jag var in love och jag visste aldrig riktigt. Men av min reaktion att döma så antar jag att jag var alldeles fruktansvärt in love i denna underbara människa som tyvärr har så svårt att släppa in andra i sitt hjärta.

Det är säkert meningen att jag ska uttrycka hat och ilska över vin med vänner. Men jag kan inte. Jag orkar inte berätta åt någon hur fruktansvärt dåligt jag mår för jag vill inte höra någon säga något ont om honom. Det finns inget ont att säga.

På fredag morgon tog han någon slags emergency time off från jobbet som de kan göra av personliga skäl. För min skull ringde han sin chef och de fick skjuta upp möten till eftermiddagen. Och han kom hit. Han pratade och kramade. Han torkade mina tårar och jag torkade hans. Han hämtade vatten då jag kräktes galla i handfatet. Han fick mig att äta lite bröd och ägg då allt jag hade ätit på 30 timmar var en avokado och några hallon. Han var där.

Men jag gräver bara djupare. Det enda jag vill är att sova. Det enda jag kan är gråta. Jag vet att det är fruktansvärt destruktivt det jag gör. Jag vet att man inte kan gå utan mat så som jag gjort nu i 3 dagar. Jag vet att jag måste lämna lägenheten. Jag vet att jag måste gå tillbaka till jobbet. Jag vet att det inte går att vara så här. Men jag kan inte. Han försöker hjälpa men han håller på att gå sönder själv. Jag ville inte göra honom lika trasig som mig själv.

Han vill så gärna att vi ska vara vänner och jag vill också. Men kan jag? Det som skrämmer mig mest är dock tanken på att inte kunna. Han har gjort så mycket för mig i 4 månader. Vi har gjort så mycket. Han vet så mycket om London och saker att göra här. Alltid teater, gigs, bio, picknickar i parker, föreläsningar osv. Tanken på att tappa bort allt det där skrämmer mig mest. Jag är så otroligt ensam och förvirrad över min framtid just nu och tanken på att även hans sällskap skulle försvinna är det som skrämmer mig mest och kanske orsaken till att jag inte vågat erkänna att jag borde ha avslutat det hela för längesen. Han är orsaken till varför jag gråter men också den enda jag kan tänka mig att vara i närheten av. Han blev på något sätt min bästa vän. Jag behöver honom då jag måste prata om jobbiga saker. Men det är så märkvärdigt bakvänt att han ska vara den jag måste prata med om hur ont det gör nu trots att han är orsaken till att det gör ont. Jag har tittat igenom mina kontakter på telefonen, jag har tittat igenom min vännerlista på facebook. Det finns ingen jag vill ringa åt. Det finns ingen jag orkar prata med.

Det enda jag vill ha är sällskap men bara hans. Då behöver jag inte säga så mycket. Då är det okej att bara vara. Då jag behöver jag inte höra alla de klassiska kommentarerna om idiotiska män som inte förtjänar mig och allt vad det nu brukar vara. Det sjuka är att han är den enda som kan få mig att le och känna att kanske det kan bli bra. Han som förstörde mig. Men han kommer inte att komma hit mera. Nu måste jag själv bygga en stege för att komma ur gropen. Den mörka bunkern som är mitt rum.

Sofia är på väg hit nu. En människa jag inte ens känner så bra men som råkade fråga om jag ännu ville göra något idag som vi hade tänkt. Som jag mitt i min skräck vågade tacka ja till erbjudandet om sällskap. Jag vill egentligen inte men jag måste. Jag bad henne ta med jogurt. Jag vet att jag måste äta. Det är hemskt hur man kan göra så här mot sig själv. Hemskt att timme efter timme märka att tydligen kan man leva på luft och låta det fortsätta några timmar till för man orkar inget annat. Ju fler timmar som går desto mindre illamående blir man tydligen. Huvudvärken blir en vana. 58 timmar sen den där smörgåsen jag fick på flygplanet och längtade efter att få se honom. 48 timmar sedan han kom hit och fick sagt det där han hade funderat på så länge. 27 timmar sedan han åkte till jobbet igår efter att ha tryckt i mig lite ägg och bröd. 3 timmar sen jag förstod att jag har gått för långt. Han kommer aldrig att ångra sig. Jag är inte hans framtid. Sagan om Polo Boy och Bowler Hat varande inte länge. Den är slut nu.

10.08.2013 kl. 18:53

Fåniga människa.

Ja man har ju alltför ofta sina fåniga i-landsproblem. Här kommer några exempel på fåneri:

- Det är så varmt så varmt så varmt så man måste leva i platta sandaler som gör fötterna trötta för att de är just så platta. Så då testar man sneakers som gör fötterna så varma så så varma att de sväller fast i skon och gör ont så ont så ont.

- Det är så fint väder precis jämt så man kan inte springa runt på utställningar/utforska London/söka jobb/dona hemma nu då det är mindre arbetstimmar. Måste ju herregud va ute i solen. Skitsamma att det är tråkigt. UTE. MÅSTE. MAN. VARA.

- Irritera sig på folk på de allmänna transportmedlen. Typ hur vågar de lukta så fruktansvärt mycket svett då det bara är 30 grader? Hur vågar de äta 20 kakor på raken utan att skämmas och dessutom prassla så förgjordat? Hur vågar de somna och falla på min axel gång på gång? Hur vågar de gå på höger sida då det överallt står keep left. Vah?

- Hur ska man nu egentligen orka äta då det är så varmt? KAN JU MAGRA BORT.

- Ja nog är det bra synd om mig som måste ligga naken och krama om det kalla elementet om nätterna. Sällan skådad plåga av människa måste det väl ändå vara?

- Varför ska den där pojken vara så upptagen och engagerad? Förstår han inte att jag är hemskt viktig?

- Men gud så störiga ränder jag har efter olika toppar, shorts och sandaler. Ska det va så här, vah?

Och så vidare. Ja ni hör ju själva hur oerhört synd det är om mig. Jag återkommer sen då jag fryser bort istället.

18.07.2013 kl. 21:04

Två.

Nu är det två veckor tills jag landar i hemlandet. Ska bli skönt. Är som vanligt inte beredd rent mentalt (kommer alltid liksom så plötsligt på det där) men har känt mig lite nere på sistone (speciellt denna vecka/helg) och det brukar hjälpa med en liten hemfärd. Men hörni inte klokt så hett och soligt det fortsätter att vara här dag efter dag. Har gått bra hittills, har gillat läget och det är så himla skönt med sommar. Men det där med svettiga bussar och genomsvettigt rum är minst kul. Då måste man sova med öppna fönster och det är väl okej om inte grannar ute på gården skulle fyllebråka 02:20 en lördagsnatt. Underhållande javisst men störigt. Annars en fin stämming här ute på innergården så där annars. Alla barn leker med varandra och de vuxna umgås. Barnen är en mix mellan vita, svarta och asiater och det tycker jag är fint. Efter 3 varje vardag är det livligt kaos då miljoner barn leker och oftast är det okej om jag inte är på dödligt dåligt humör. Jag känner inga människor vid namn (förutom en typ 4-årig Jack) men börjar ganska bra känna igen rösterna. På lördagskvällarna ölar papporna och barnen går aldrig någonsin och lägger sig. På söndagmorgnarna är det en familj som åker till kyrkan strax efter 9. Haha, sånt här vet man om man har fönstret mot innergården.

Annars då. Tja. Gör inte så mycket. Eller gör väl saker men ändå inte känns det som. Har lite tappat min väg och vet inte vart jag är på väg typ. Alltför lite öl åtminstone. Var på pubquiz* i måndags och blev tipsy på typ inget. Alltför lite socialt umgänge också. Mycket utomhus. Men mycket för mig själv och det är inte så hälsosamt just nu. Börjar tänka för mycket och blir olycklig i hjärtat.

*Polo Boy var med på vårt quiz. Träffade en hop av mina kollegor. Kändes märkligt då många av dem hört så mycket om honom men gick bra. Så jo, vi träffas ännu. Då han har luckor i sin fullbokade kalender. Men ärligt talat hörni så vet jag inte längre. Varför måste det alltid vara så svårt. Kan man inte bara få va lite glad och kär bara nån jävla gång. Och nu är jag ledig massor av helger helt plötsligt men han är inte tillgänglig och få andra är tillgängliga och jag undrar va fan, kan väl lika bra jobba då. Ibland är det nästan som att det är lättare att vara ledig en vardag ändå? Mindre press på att HA ROLIGT. Äh jag är sjukt negativ denna helg så bäst att va tyst. Om en timme är det midnatt och officiellt ny vecka!

15.07.2013 kl. 00:26

Snart en tur till hemlandet igen.

Idag då jag satt med Elliot i Union Chapel i Islington och lyssnade på lite daylight music började jag tänka på mina syskonbarn, kollade kalendern och insåg att jag åker hem om 3 veckor och 1 dag. Började nästan gråta och E tänkte nästan slänga fram en näsduk. Vet ni här tror jag orsaken ligger varför jag har älskat alla barn i världen på sistone. Vägrar ju tro att även jag ska ha någon slags biologisk klocka. Skulle ju helt gå emot de tidigare 28 åren. Ja, redan som liten tyckte jag tanken på egen avkomma var mycket obehaglig.

MEN GUD SÅ ROLIGT DET SKA BLI ATT TRÄFFA FAMILJEN! Och måla den där blivande sommarstugan invändigt. Och kanske till och med använda den där bikinin jag köpte förra veckan. Den första på många många år.

Påtal om bikini, det är förresten äntligen sommar och varmt här nu. Men jag vet inte, tycker att 26-28 är lite väl mycket ändå. Speciellt så här på kvällskvisten då lägenheten känns liten och kvav. Men i vinter ska jag sitta här och skrocka nöjt över hur bra det är med en varm lägenhet ändå. Jajja.

 

06.07.2013 kl. 22:47

23.5-2.6.2013

Ännu i maj, skämmigt. Men jag kan inte hoppa över en hel månad nu känner jag. Har blivit viktigt för mig att dokumentera min tid nu även om bloggtiden är sjukt mycket efter realtiden. Senast fick ni läsa om plågan i att åka runt på lägenhetsvisningar, bli besviken, vara totalt utmattad osv. men sist och slutligen ville två tjejer i Kentish Town ha mig och det hela gick mycket fort och jag fick lite panik över att jag kanske inte hann tänka igenom saken ordentligt.

Torsdag 23.5
Inget är ju någonsin säkert då det kommer till bostadssökning så jag ville ändå åka och titta på en visning jag hade inbokad. Denna i Queen's Park, igen ett område jag visste noll om. Ett hus där rummet i fråga var uppe på loftet. Himla charmigt rum med tegelväggar och snedtak, stort hus och en trädgård osv. Sa att jag var intresserad även om jag nu inte var så jätte men gällde ju att hålla alla dörrar öppna. På jobbet i Spitalfields efteråt sa jag dock åt alla att det blir nog troligen Kentish Town bara inget oförutsett händer och efter långa mailkonversationer med paret som äger lägenheten blev det helt klart att det skulle bli av och allt kändes jättebra efter att jag fick smälta det hela och paret verkade så bra och trygga att ha att göra med. Så jag meddelade åt alla andra och avbokade nån visning. Spännande skulle det bli att åka iväg till ett nytt område av London. Kommer ju ihåg hur jag tyckte flytten från östra E1 till sydvästra SW8 (som sen ännu blev SW11) kändes som världens ände. Nu skulle jag alltså upp till NW5.

Fredag 24.5
Jobbade i Battersea 9-6. Helst ville jag ju bara vara hemma och packa men som jag sa i inläggen tidigare, såklart har jag extra många av de där långa dagarna just då jag minst vill ha dem.

På kvällen blev jag lite emotionell över att jag snart aldrig skulle se indiern jag bodde med mera. Fastän jag kan skriva en lång lista på saker han gjorde som jag hatade så innerligt så kändes det ju ändå lite konstigt att en person som varit där i mitt liv på något sätt under 1.5 år plötsligt inte skulle vara där längre. Det är ju inte direkt som om vi skulle mötas upp på öl efteråt om man säger så.

Lördag 25.5
Jobb 10.30-7.30. Började dra ihop sig de dagar jag hade kvar med bara 10 minuters promenad till butiken i Battersea. Före jobbet bokade jag en "man with a van" för tisdag förmiddag som skulle bli flyttdagen. Kände att det skulle vara värt pengarna (blev 70 pund) för att få allt gjort på en och samma gång. Dessutom skulle Linda komma och hjälpa. Solen den sken men såg inte mycket av den dessa dagar.

Efter jobbet och middag var det bara att börja packa och tömma frysen.

Fast senare kom Elliot på spontanbesök så jag kom inte så långt. Han är ju så himla upptagen och inbokad hela tiden så det är ovanligt att vara spontan men han kom med ett tåg från sin brors svensexa och tåget åkte via Clapham Junction så han kunde lika bra komma till mig.

Söndag 26.5
På söndagen jobbade jag bara 10-3 och det var så himla varmt och fint ute och jag tänkte att kanske jag ändå kan unna mig en timme ute i solen men nej. Måste åka iväg norrut för att hämta nycklarna till mitt nya hem och sen gällde att packa intensivt för jag behövde i stort sett bli klar den kvällen pga planer för måndagen. Jobbigt värre. Jag vägrade göra det slarvigt så det tar sin lilla tid om man vill vara organiserad.

Jag tyckte så om den här mannen på tåget norrut. Älskar hans gammeldags stil i kombination med Adidas och iPhone.

Måndag 27.5
Igen 10-3 jobb men inget packade för jag tog bussen direkt från jobbet till Notting Hill Gate där Mr. Polo Boy bor. Det var bank holiday så han var ledig. Vi skulle på bio i Shepherd's Bush för att se nya Star Trek filmen men före det strövade vi till Holland Park och låg på gräset en stund. Första gången jag låg med huvudet på en pojkes bröstkorg i en park. Så där som film. Fint, även om saker hade börjat kännas konstiga och jag visste inte om det bara var jag som var paranoid eller om det låg något i det. Efter filmen köpte vi lite mat och promenerade tillbaka till Notting Hill. Han som är sämst på att packa hade inte gjort det ännu och skulle till Portugal följande morgon så jag fick vänta himla länge innan han var klar med det.

Utsikten där vi låg i parken.

Tisdag 28.5
Tidig väckning. En som skulle med flyg till Portugal på festival och saker i en vecka och en annan som skulle flytta samma förmiddag och hade en hel del kvar att göra.  8:15 rusade jag iväg hem och var alldeles yr. Kom hem och stressade för att få det sista packat. Halv 11 kom Linda och vi bar ner mina saker färdigt tills flyttgubben skulle komma.

Två kappsäckar hade jag 30 augusti 2011 då jag flyttade hit och detta har jag nu. Ja herregud.

11 kom han, vi lassade in i hans skåpbil och iväg for vi. Så roligt att åka bil genom London förresten! 12:20 var mina saker inne i mitt nya hem så det hela gick mycket smärtfritt och det var så värt pengarna.

Jag och Linda lunchade och sen var det bara för mig att ta tåget tillbaka till Clapham Junction för jag hade typiskt nog läkartid (första kollen sen jag började med p-piller mot hyn) just denna eftermiddag. Sen tillbaka till gamla lägenheten för att kasta bort lite skräp och saker, ta med det sista i en ikeakasse och sen tåget till baka till Kentish Town.

Var skulle jag börja? Tack och lov att jag så noga hade skrivit vad som fanns i lådorna, annars skulle livet ha varit outhärdligt den första veckan i mitt minimala rum.

Jag skajpade med mamma, pratade lite med min amerikanska flatmate Kelly och gick och handlade för första gången i mitt nya område. Hela flytten kändes mycket bra och jag hade positiva känslor.

Onsdag 29.5
Bara att fortsätta jobba. Upptäckte "flytande kritpennor" då jag gjorde vår A-board och blev kär. Aldrig mera vanlig krita.

Det var inte alltid det enklaste att komma hem från jobbet den där första veckan. Lådor precis överallt.


Torsdag 30.5
Jobbade i Spits och testade ta bussen dit. En hel jävla timme. Rent geografiskt så är den butiken närmare men transporten värre. Snabbare om jag tar tunnelbanan men den är så himla dyr så det går så mycket mer pengar. Bussen tar så himla länge. Så töntigt nog är det enklare och billigare för mig att ta mig till Battersea men det tar så sjukt mycket av min tid.

Hade en trevlig dag på jobbet där jag fick vara kreativ och limma och greja. En sån där dag då jag glömmer att jag inte är gjord för retail för att jag får göra något annat än le mot kunder och istället bli lite kletig om fingrarna.

Konstaterade hur mycket jag tyckte om min hyresvärdinna. En kvinna jag aldrig mött men som verkar så himla mån om att vi ska ha det bra. Hon undrade om jag behövde något och jag sa att det är trångt men ett skrivbord skulle ändå vara bra att ha. Javisst, sa hon och skulle köpa från ikea.

Fredag 31.5
Varmt och soligt och efter jobbet i Battersea tog jag mitt pick och pack och for på hemmafest till Shepherd's Bush. Lindas svenska vän Maria skulle flytta hem till Sverige för gott och hade avskedsfest så där satt vi på taket. Jag kände bara Linda och Maria men det gick bra ändå.

Bara några dagar kvar tills Linda skulle flytta hem också. Men förhoppningsvis komma tillbaka.

Vi stannade inte så länge utan for till Soho på ett gig nere i en källare. Lindas housemates band. Han som sjunger.

Sen tog jag min första nattbuss hem till Kentish och bra gick det. Livlig buss med partyfolk längs hela rutten och det tycker jag alltid känns tryggt då jag åker hem på natten. Om det är mycket liv och rörelse. Tomma gator går bort.

Lördag 1.6
Ledig lördag och allt kan man inte spendera tiden på att packa upp hur mycket man än borde. Speciellt inte då solen skiner och Linda bara är i stan några dagar till. Hon kom hit och vi lunchade och sen spatserade vi runt lite här nära mig för att kolla in lite snabbt. Något jag inte gjort på allvar ännu heller. Kändes som en bra plats!

Ovanpå en pub hittade vi en arts&craft market där man fick bubbel. Man tackar.

Plötsligt var vi där mellan Chalk Farm och Camden Town och insåg hur nära jag bor samt hur himla rörigt och stojigt det är där med alla turister och marknadsfolk. Före det hade vi promenerat längs fina små husgator så det blev en stor kontrast. Vi tog en kaffepaus vid Camden Lock.

Sen promenerade vi längs med kanalen och det var så himla underbart. Förstår inte att jag inte har tagit en ordentlig promenad längs med den tidigare? Det är målet nästa gång jag får besök medan det ännu är grönt och fint ute.

Vi gick och gick och hamnde där kring Edgware och Paddington. Herregud så fult och totalt ointressant område. Massor av hotell där och fine, jag förstår om man bor där för att det är prisvänligt men SNÄLLA om ni besöker London bo inte där. Det kan helt enkelt inte vara det första man ser. Fula tråkiga gator utan någon personlighet alls och stora grå hotellbyggnader.

Vi tog en buss för jag ville visa Linda Holland Park så som Elliot hade visat mig. Förstår inte hur inte någon har rekommenderat denna park förr. Påfåglar och japanska trädgårdar och lummiga grusstigar. Har ännu inte förstått grejen med Hyde Park. Den är ju bara stor och öppen?

Sen kom vi ut nära Notting Hill och jag visade var Elliot bor och så tog vi tunnelbanan hemåt. Trötta var vi. Jag tog mitt första bad i nya hemmet och älskade att ha badkar igen.

Söndag 2.6
Jobbade i Battersea (så trött och sur) och for sen till central. Var trött och grinig. Linda satt på en bar med piffigt folk jag inte kände och jag orkade bara inte. Gick snabbt igenom en marknad i Soho jag kom för, åt en hot dog på baren för att jag nästan dog av hunger men sen ville jag bara hem. Kramade och sa hejdå åt Linda och Maria och sen vadade jag genom turistmassorna (alltså den där delen av London, nä-ä hörni) för att ta bussen från Tottenham Court Road. Då jag steg av i Kentish Town kände jag fred för det var lugnt och fridfullt och alla andra såg ut som mig. En look jag den dagen kallade för trashy Camden kid. Då jag kom hem var alla de miljon barn som bor i mitt hus ute och lekte på gården och jag var sur pga oljudet. Konstigt nog var det den enda gången jag har varit förbannad på alla dessa barn som bor här. Har älskat barn på sistone, tror jag saknar mina syskonbarn. Finns en liten pojke som heter Jack här mittemot (han är kanske 4) och jag har fattat extra tycke för honom och kan skilja hans röst åt från de andras. Och så fnissar jag då hans mamma måste ropa åt honom. Och jag blir orolig om hans cykel ligger övergiven osv. Jag har till och med tyckt om alla barn på jobbet också, verkligen dags att träffa mina syskonbarn nu, jag brukar bli lite märklig då det har gått för lång tid.

Ska försöka blogga igen om några dagar så att jag nån jävla gång kommer ikapp.

03.07.2013 kl. 01:37

10-22.5.2013

Okej avslutade senast med ganska intensivt umgänge med Elliot (kanske lite för mycket med facit i hand så här efteråt) och hur jag plötsligt fick reda på att jag måste flytta och stressen jag kände då. Orsaken var kanske inte så oväntad. Har väl många gånger klagat på hur usel min hyresvärd har varit och hon har haft mycket fuffens för sig. Typ hur hon hyrde ut vardagsrummet till par osv. som inte är tillåtet. Till slut fick "the estate people" nog. Hon har flera lägenheter där i det där komplexet och de andra har hon väl kvar som vanligt men just denna tog hon bara hand om åt en annan kvinna och denna kvinna valde att inte slåss om saken så de ska nu ändra om de saker som måste ändras och sen sälja bort lägenheten.

Fredag 10.5

Min lediga dag som inte blev särskilt rolig alls. Spenderade den i pyjamas, hostandes och harklandes medan jag försökte minnas hur man sökte bostad. Annons efter annons.

Och så saknade jag förstås Elliot och undrade hur jag skulle stå ut till följande onsdag då vi skulle ses nästa gång. Vi sågs himla mycket där i början men sen insåg jag vilken sjukt upptagen människa han är. Han kan vara inbokad i en månad framåt. Han jobbar varje måndag till fredag och då han inte jobbar gör han något. Han går på gigs och bio typ varje vecka. Han går på teater. Han går på middagar med vänner. Han är med i bokklubb. Han går på filosofiföreläsningar. Han åker hit och dit. Han gör ALLTID någonting. Och jag jobbar ju oftast helger förstås. Kände redan att vi behövde ha en ledig dag tillsammans för promenad i park eller så.

Lördag 11.5

Krasslig och jobb 9-6 i Battersea. Var dock helt fenomenal den dagen. 11 sign-ups (vilket är väldigt bra) och alla direkt i systemet. Normalt har jag alltid velat att kunderna har fyllt i ett kort med sina detaljer och sen lagt in deras uppgifter men nu har vi nån ny jävla grej att alla ska "taggas" dessutom så vi typ måste lägga in dem genast så att deras köp samtidigt taggas då. Så funkar det i retail och vi hatar det. Efter det var det dock bara att åka hem och fortsätta söka lägenhet. Skulle jag stanna i mitt ljuva sydväst, åka tillbaka till fula men coola öst eller helt söka nya områden?

Söndag 12.5

Sliten. Förkylningen blev värre, halsen gjorde ont och jag var helt utmattad. Halva orsaken till det var säkert av hur jag bara hade stirrat på rumsannonser all min lediga tid några dagar. Kunde ha åkt och tittat på ett rum i Primrose Hill efter jobbet men orkade bara inte. Minns dessutom att jag tänkte "om det känns så där avlägset och långt bort nu, hur ska det då kännas att åka hem dit efter jobbet? Kan det inte bara finnas något ledigt i samma byggnad jag bor i?" Just nu känns det ändå lite lustigt att jag tänkte så då jag i slutändan for ännu längre bort men har ändå bättre transport här där jag är nu.

Skärpte dock till mig och for och tittade på ett rum i Chiswick-området, precis bredvid Stamford Brook tuben. Helt okänt område för mig och jag kände ganska snabbt att jag troligen skulle kunna tycka om det väldigt fort och Chiswick lär ska vara mycket fint. Kände väl ändå lite att det på något vis var i fel ända av världen och rummet och lägenheten var helt enkelt för liten.

Hem och fortsätta söka och känna ett stort drag mot Islington-området av oklar anledning.

Måndag 13.5

Omgiven av skit. Både i rummet och resten av lägenheten. Då man vet att man måste flytta så försvinner all motivation att hålla ordning. Diska och tvätta måste man ju dock alltid. Tog paus med stök och lägenhetssök och promenerade genom ljuva Clapham i solen till Clapham Common för att möta Linda på kaffe. Kände mig så himla uppgiven då jag kom hem att jag grät en skvätt. Dels matt av förkylning och allergi, dels genomtrött av lägenhetssökande, dels bekymrad över Lindas beslut att flytta tillbaka och dessutom visste jag att Catti skulle vara borta en del av sommaren. Kändes väl mest som att framtiden kändes så oviss då jag inte visste var jag skulle befinna mig om mindre än en månad framåt. Ville mest ha en kram av Polo Boy. Fick några visningar inbokade men de jag såg mest fram emot var ganska långt framåt. Alltid en risk det där att vänta massor på att se ett rum men sen kanske riskera att hitta något innan och inte våga säga nej även om man egentligen vill se de andra först.

Tur att jag åtminstone fick lite solsken och god kakbit mitt i misären.

Tisdag 14.5

Jobbade i Spitalfields, världen var grå och jag hade svårt att se glädje i livet just här. Men en del av mig var ändå ganska pepp på att få flytta bort från indiern och få en ny start.

En regnig bussfärd hem.

Onsdag 15.5

Var ledig på dagen och såg ett rum i Battersea. Jättetrevlig lägenhet och hade en lång fin pratstund med en av tjejerna som bodde där. Dock väldigt litet rum. Var också sen meningen att jag skulle rusa till Islington (eller någonstans där, minns inte) för att se ett rum jag såg fram emot MASSOR men det blev tyvärr framskjutet till en annan dag. For sen till Angel för att träffa Elliot. Äntligen dags efter nästan en veckas uppehåll. Såg så fram emot att bara ta en paus från annonser och bara andas lite och hålla en hand. Först middag och sen ett glas rödvin i väntan på kvällens underhållning på fin pub.

Underhållningen var sjukt bra. Det är ett gäng skådisar som några gånger per månad (tror jag) gör improviserade föreställningar i sann Jane Austen-anda. Publiken skriver förslag på pjäsens titel, lägger i en hatt och sen drar skådisarna en lapp och helt improviserat kör dom en pjäs. Alltså! Kläderna! Sättet de pratar på! Jag dog för att det var så bra. Det bästa är ju när de andra blir överraskade av vad någon annan säger och sen står där och fnissar och försöker att inte skratta högt. Måste göra det där igen, så bra.

Torsdag 16.5

En dag då jag inte hann söka rum alls. Åkte hemifrån före 8 på morgonen och fick stå hela vägen. Sen jobba i Spits 9-6 och customer event day. Sen möta upp Sofia för en drink och sen gig. Unknown Mortal Orchestra i Village Underground i Shoreditch. Hade sett mycket fram emot och vi hade bra plats längst bak, högt upp så att man såg bra. Men gud så mina fötter gjorde ont. Ojoj. Vi klagade en del på drag, inte så unga nu längre. Mjaha. Nåja bra var det!

Sen då jag kom hem på natten kände jag mig så stressad över att jag inte hade tittat på annonser på 1.5 dag så jag surfade lite till. Så jäkla typiskt att av alla tidpunkter då jag kunde få många långa arbetsdagar så var det just under denna period då jag inte ville ha dem. Sånt där brukar sällan gå fel.

Fredag 17.5

Jobb i Battersea 10.30-7.30. Kände mig som ett totalt jävla vrak denna dag. På kvällen fortsatte jag söka såklart, suckade åt att endel personer tar £1000 i deposit eller £450 i agency fees, annonser för flickor som inte ens får ta emot manligt besök i lägenheten och rummet i Islington som inte längre var tillgängligt för att tjejen där bestämde sig för att stanna. Med andra ord inte så muntert.

Lördag 18.5

10.30-7.30 igen. Förkyld och trött men jag bara MÅSTE få komma ut och dansa kände jag så jag for med Raphaëlle till centrala London och HDIF efter jobbet. Där mötte vi även upp Elliot. Ett band DJ'ade denna kväll (ett bra band dessutom) och trummisen dansade med oss och han var så sjukt rolig att dansa med. Hoppas vi ses igen någon gång. Hade kanske tänkt mig en tidig kväll men jag och Elliot stannade till slutet så klockan var väl över 4 innan vi var hemma hos honom. Mina fötter var helt förstörda och dessutom fyllda av blåsor och jag hostade och harklade. Men vad gör man inte för lite nöje mitt i misären?

På damernas.

Söndag 19.5

Ojoj den dagen. För det första hade jag ju inte sovit så mycket som tänkt pga sen kväll/tidig morgon. Sen plötsligt flyga upp "satan satan måste göra mig klar för första lägenhetsvisningen." Sen inse att jag inte hade extra kontaktlinser eller glasögon med mig. Jag hade i stort sett ingenting alls med mig för jag visste inte var jag skulle sova den natten och hjärnan var väl ganska borta antar jag. Nu ser jag inte så hemskt dåligt men jag hade en lång dag med många lägenhetsvisningar framför mig och jag ville verkligen inte ta mig fram genom London genom att kisa. Och precis som vanligt lyckas jag vara en extremt yr person då Elliot är med. Och så får han rycka ut då jag blir alldeles handlingsförlamad. Så han ritade kartor och tog reda på hur jag skulle ta mig till första visningen. Och han ringde Boots och kollade om man kan få linsexemplar så där bara. Och han följde mig till Boots (man kunde inte få) och han satte mig på ett tåg till Fulham. Och jag vara så yr och matt och trött och hungrig så herregud.

Så då for jag från Notting Hill Gate till Fulham. Färdbeskrivning till trots så lyckades jag gå åt fel håll. Och åt fel håll fanns bara Chelsea fans och en fotbollsarena. Min gud så många av dem. Blått och vitt överallt och jag med suddiga ögon. Hittade fram till slut. Fantastiskt litet område, ljuvlig gata, fint litet hus och fantastiska pojkar. Kände bara att de här vill jag bli vän med. Visade mitt intresse. Väldigt litet rum dock men jag såg potential och rummet hade en liten minibalkong och man kunde dessutom klättra upp på en stege till ett fönster och använda taket som en stor balkong och titta ut över de sötaste små engelska trädgårdar. Ah, London.

Sen rusade jag hem till Clapham Junction bara för att hämta kontaktlinser och byta skor och sen rusa mot Kentish Town/Tufnell Park och flåsandes komma fram precis på minuten. Underbart hus med stor trädgård men hjälp vilken intervju det kändes som. De satt alla på rad och det hela var sjukt obekvämt även om de kändes som trevliga människor. Kan ju inte påstå att jag var mitt bästa den dagen och på tunnelbanan dit grät jag nästan över orsaker som är töntiga att ens ta upp. Trött och skör var jag. Och stressad över att bli intervjuad av folk och behöva prestera för att få bo i ett jävla rum. Ingen överrskning att de inte valde mig alltså.

Därifrån for jag ner till Bloomsbury för en liten paus då jag åt (äntligen) och drack kaffe (äntligen) med Linda. Sen for till jag Spitalfields för kvällens sista visning. Älskade de människorna och rummet var stort och lägenheten var stor. Satt där i typ en timme och bara chillade och pratade och tänkte här vill jag bo med de här kreativa typerna.

Sen for jag hem tillbaka till Clapham Junction och det var bara att försöka slappna av och gå och sova typ. Trött men positiv över framtiden. Kände att jag vill nog bort från mitt gamla område trots allt. Se något nytt.

Måndag 20.5

Jobbade 8-5 så ingen sovmorgon direkt. Min gamla hyresvärd visade ett annat rum hon hade (hade bestämt att jag skulle bort från henne men skadar ju inte att titta) och åkte sen genast på en lägenhetsvisning i Fulham.

Putney Bridge.

Var lite tidig och väntade vid Themsen som låg precis bredvid. Så grönt och fridfullt område att min allergi bröt ut mer än vanligt.

Ett hus av Aussies and Kiwis (Australien och Nya Zeeland) som var hemskt trevliga. Stort loftrum men väldigt sliten lägenhet och jag kände inget ooh aah.

Rusade iväg till Islington (jestas vilka avstånd jag avverkade här en tid) och igen kom jag flåsandes i sista minuten. Ljuvlig lägenhet, ljuvliga människor. Nu var jag så inne i hela proceduren så jag babblade på av bara farten. Så mycket fina människor jag träffat! Rummet var dock patettiskt litet och hur intresserad jag än var så insåg jag att jag aldrig i denna värld skulle rymmas in där så jag fick säga nej. Jag visste att jag helst av allt ville att människorna i Spits-lägenheten skulle höra av sig och säga att de ville ha mig just mig.

Utmattad tog jag tåget hem till Clapham Junction och kände mig som hunden mitt emot mig.

Tisdag 21.5

Ledig! Oj vad jag sov. Dagen bara flög ifrån mig och jag höll på att bli alldeles försenad. Mötte upp Elliot i Brixton och vi åt karibbiskt denna gång. Vi var ju trots allt i Brixton. Hade för längesen köpt biljetter till kvällens Villagers gig med Sofia men visade sig att Elliot också hade biljett. Förbanden var bra och sen äntligen var det dags. Hade så sett fram emot detta och Villagers betyder mycket för mig och speciellt en sång. Var väldigt labil denna dag. Dels hade jag börjat grubbla en del angående mig och E för det kändes inte lika pirrigt mera (han kändes avlägsen helt enkelt) och dels var jag som förståeligt lite stressad över bostad, jag väntade på att få besked om rummet i Spitalfields och då just min sång kom grät jag hejvilt. Låten betyder mycket för mig för att den på något sätt representerar min flytt till London och hur dåligt jag än gång i tiden mådde och hur jag sen lade allt bakom mig. Så E fick se mig gråta för första gången. Han gav näsduk och såg så där orolig ut som bara han kan göra.

Förband 1.

Förband 2.

Conor O'Brien. Som din musik berör mig. Alldeles fantastiskt gig.

Sen efteråt kollade jag min telefon där ett meddelade sa att jag inte hade fått rummet i Spits. Och så grät jag igen och fick en ny näsduk. Så besviken och utmattad. Ville så gärna ha det rummet. Och jag orkade bara inte mera. Började bli orolig över tiden. Ville inte känna mig oduglig och inte tillräckligt bra som framtida flatmate. Hade inget annat än ett rum i Hoxton på torsdag inbokat och stressen var stor.

Onsdag 22.5

Tack och lov hade jag lyckats få bort denna arbetsdag så att jag kunde börja om med sökandet. Allt kändes bedrövligt där under täcket där jag fortsatte söka. Ville bara gråta, gömma mig och aldrig komma fram igen. Då kom den spontana visningen i Kentish Town. En plötslig annons, ett litet e-mail, ett svar och en förfrågan om jag kunde vara där några timmar senare. Och så for jag iväg och möttes av två ljuvliga flickor i en fräsch och städad lägenhet som till och med luktade rent. De gör ju så sällan det i den här stan. Rummet inte det största men känslan bra. Och gatan trevlig. Och solen gick ner och jag tittade på puben i hörnet och tänkte "kanske jag kunde bo här?"

Sen ringde dom och sa att dom ville ha mig. De ville avboka alla andra visningar och ha mig. Och jag sa ja. Sen fick jag panik för allt hade gått så snabbt. Vad hade jag sagt ja till? Skulle jag få plats? Hurudan är hyresvärden? Herregud vad var kontraktet då? Så många frågor. Och jag messade med en av tjejerna och ringde både Linda och Elliot och grubblade. Men kände att jo, det här blir nog bra. Bara jag får smälta det hela lite. Jag kan ju ändå titta runt lite tills pappren är skrivna. För säkerhets skull. Men kanske nog Kentish Town blir bra. Med två flickor som verkligen ville ha mig. Jo..

18.06.2013 kl. 22:40

Tar en liten snabbis här bara för att meddela att jag lever typ.

  • Trivs i nya lyan och det känns som att jag är menad att bo just precis här och även om jag inte riktigt har hunnit utforska Kentish Town ännu så känns det så himla rätt.
  • Man vänjer sig och accepterar förvånansvärt fort att det plötsligt är en lång resväg till båda jobben. Från tåget ser jag mitt gamla hus och det kändes efter bara en vecka som en helt annan värld.
  • Påtal om jobb så MÅSTE jag göra mig av med det ena och hitta något annat. Orkar inte med butiken i Battersea längre. Den suger livet ur mig, speciellt på söndagar.
  • Höll på att gå åt helvete mellan mig och Polo Boy så det var några dagar av ont där i den där gropen mellan hjärtat och magen ni vet. Tror det är okej nu. Vi måste bara leva här och nu inte fundera så mycket kanske.
  • Vi var på hemmafest i Cattis och Sebus nya lägenhet i lördags och det var supertrevligt. Linda är redan i Finland och Catti kommer att vara där resten av sommaren så jag känner en viss oro över det men jag ska väl nog helt säkert överleva.
  • Vi hade sol varje dag i över en vecka men nu är vi tillbaka till det där blandade och oförutsägbara igen. Över halva juni redan borta och jag har inte ens tagit vara på sommaren det minsta lilla ännu. Min instagram är smockfylld av sommarfirare. Stressigt för själen.
  • Måste boka nästa resa hem. Typ genast.

Annars vet jag inte om det är så mycket annat jag borde berätta. Ledig idag. Började med 10 timmars sömn senaste natt (ramlade typ in i väggar igår kväll så antar att det behövdes) men nu måste jag nog aktivera mig och göra något vettigt för innan jag hinner blinka kommer det att vara sen eftermiddag och jag åker till Notting Hill Gate för bio med Elliot, följt av att vi ska laga middag ihop. Hur det senare ska gå har jag ingen aning om.

Peace out.

17.06.2013 kl. 13:57

3-9.5.2013

Jag är tydligen en hel månad efter med bloggandet nu. Då känner man minst sagt liten motivation att ta itu med det hela. Men nu ligger jag ändå här i sängen efter badet (badkar, ja!) och orkar inte plocka och ordna i mitt rum så det är väl bara att skärpa sig. Jag scrollar bakåt på facebook och instagram och försöker helt enkelt minnas vad jag har pysslat med dag för dag. Senast var det mycket gulligt trams och Polo Boy, jag började med p-piller för min hy och allmänt råddiga hormoner, jag var på teater osv. Vi fortsätter där.

Fredag 3.5
En lång dag. Min pollenallergi bröt ut något så fruktansvärt då jag kom tillbaka från Finland och just här blev livet en enda plåga. På kvällen inväntade HDIF i Brixton, dvs dansa till indie. Vi hade personalmöte efter jobbet i Spitalfields och jag ville bara rusa hem. Var inte alls särskilt på G att åka på HDIF för första gången någonsin. Dessutom skulle inte Raphaëlle komma så jag kände lite oro över att Polo Boy Elliot skulle känna halva världen och jag skulle vara idioten där vid sidan om. Men det gick bra till slut och jag fick lite energi att faktiskt åka. Kändes ju dock lite underligt att vara där "ensam" utan någon av mina vänner. Efteråt var första gången E skulle komma till min lägenhet och se hur jag bodde. Ugh, inte direkt som hans kvarter om man säger så.

Lördag 4.5
Blev ju en himla sen kväll och sov allmänt skit och vi hade en lång och intensiv lördag framför oss så på morgonen kände jag en oro över hur dagen skulle gå. Jag tog en liten Polo Boy Bowler Hat bild medan en viss typ duschade. Tih.

Sen försökte vi samla energi och bruncha på Northcote Road innan vi transporterade oss norrut  någonstans vid Stoke Newington. Var nån slags weekend som ett independent skivbolag ordnade så det var diverse småband som spelade. Elliot kände typ alla och jag kände mig som en icke representabel människa som inte riktigt orkade prata med någon utan halvsov i soffor stora delar av tiden. Riktigt mysig dag dock. Tänk er en gammal sliten lokal med diverse lustigt pynt och slitna soffor, fylld av en salig blandning av folk som ändå på något vis är ganska lika. Alla pålitliga och som ett enda stort vardagsrum där folk kan lämna sina grejer hur som helst. Typ så. Jag fick dock akut hungersnöd så vi gick iväg på lite Thai men då vi kom tillbaka var vi så sjukt slitna och insåg att sista tunnelbanan skulle hinna gå innan sista bandet vi väntade mest på alls skulle börja så vi gav upp och for till Notting Hill Gate där alltså Ellisen bor. Mycket bra beslut, vi var helt slutkörda.



Uuh nu kom jag ihåg att det här var helgen då min eländiga allergi i kombination med röd finne på näsan i kombination med dundertrött gjorde att jag kände mig alldeles hemsk. Man vill ju va nätt och fin så där i början ni vet. Eller ja, helst hela tiden men lite extra just då. Snorboll är inte ultimat.

Söndag 5.5
Jobbade och snorade och var trött. Var väl mest det tror jag.


Måndag 6.5
Bank Holiday med strålande sol och över 20 grader har jag skrivit i mina korta anteckningar. Tänk ändå, vill bara minnas att hela jävla maj har varit genomgrå men tydligen har vi ändå haft sol där i början. Att jobba Bank Holiday ger mera betalt men det är ändå lite halvsurt om det är fint väder och hela staden liksom blommar upp. Dessutom kände jag väl att om jag ska träffa Elliot en tid och han bara har lediga helger och jag har mera lediga vardagar så kanske det blir irriterande i längden. Jag hade dock på allvar börjat fundera om jag ska söka nytt jobb. Min bästa deputy manager Sam hade meddelat att han ska sluta och jag har alltid sagt att den dagen han eller Raphaëlle slutar så gör jag det också. Hann till och med säga det dagen innan jag fick höra nyheten. Typiskt.


Började sakna Polo som den fjant jag höll på att utvecklas till. Pratade om hela grejen med en av tjejerna på jobbet och hon sa "It sounds like a cute indie film story" och det kändes ju som att det var just precis så, åtminstone i början.


Tisdag 7.5
Ledig. 22 grader. Satt ute i trädgården och virkade. Och nös och nös och nös. Satt två svenska tjejer där i trädgården och efter ett tag började de plötsligt bråka. Vet inte riktigt vad som hände men ganska roande var det då den ena ilsket försökte packa ihop sina saker men allt bara ramlade ur väskan så istället satte hon sig gråtandes ner igen och så satt de där med ryggarna mot varandra och surade. Jag fnissade i smyg.

Hade haft himla sjuk nacke och rygg i ett par dagar. Så där så jag rörde mig lite likt C3P0 för att det gjorde så ont annars. Mest väntade jag nog på kvällen då E skulle komma till Battersea efter jobbet och vi skulle gå till Battersea Arts Centre (BAC).

Vi åt lite snabbt ute på gräsmattan hos mig innan vi gick. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Hade sett en så kallad flyer på jobbet och det var något om Django Reinhardt och en kärlekshistoria och jag kände bara att det där vill jag se. Jag är så glad att vi gick! För det första bara älskade jag hela BAC och hur det såg ut. Sen sitta där i en fin sal och vänta medan fransk musik spelade i bakgrunden och längst fram satt folk vid dukbeklädda bord och drack rödvin och åt ost. Åh.

Själva framförandet var magiskt. Det var liksom en pjäs i en pjäs. Django Reinhardt "var där" för att spela teater och denna fantastiska kvinna (Yvette) som måste vara baserad på Edith Piaf. Så de var från första stund lustiga karaktärer som sen spelade teater som andra karaktärer. På ett himla humoristiskt vis. Sen där emellan fransk chanson, gypsy jazz och annat underbart. Så himla bra. Ingenstans fick man veta vad dessa människor egentligen hette för de var ju just Yvette etc. och ingra andra än just dem.

Dessutom var det något nytt för Elliot. Normalt är det jag som inte har någon aning om vad han pratar om men nu var det hans tur för han var helt ny inför den typen av musik men han tyckte mycket bra om kvällen och ville att jag skulle skriva ner artisterna så det var ju kul. Sen hem till mig och prata om musik och livet typ.

Badrummet på BAC var inte fy skam.

Onsdag 8.5
Kort men bra jobbdag förutom trött och ännu mera trött av pollen. Den dagen hade jag nästan astmakänslor. Så klart också dagen då jag glömde min medicin i all brådska i att åka iväg efter jobbet. Tycker synd om Elliot för jag glömmer alltid något viktigt som gör livet lite besvärligare för honom. På schemat denna kväll hade vi ett litet Angel Olsen gig på film museet i södra London. Hade aldrig varit dit tidigare men skulle gärna ta en ordentlig titt då det finns mera tid och jag inte är trött och snorig. Giget var bra! Litet och intimt och jag var väldigt avslappnad. Ville mest sitta och blunda och bara lyssna.

Sen Notting Hill Gate. Jisses vad jag rände av och an en tid där nu känner jag.

Torsdag 9.5
Tiding väckning. Kände mig svag. Tog tunnelbanan till östra delen av staden i rusningstid med tidning i ena handen och kaffe i den andra och kände mig som värsta Londonern. På jobbet fnissade jag åt vår shop dog Thunder som behöver larmas. Italienska tjejen där har alltid med honom på jobbet. Han är 12 år och förstår bara italienska och hör inte så bra. Ibland vandrar han iväg för att kolla läget utanför så på detta sätt hör vi om han går iväg.

Senare insåg jag att en förkylning hade legat och gömt sig där under allergin så jag hade inte kunnat stoppa upp det hela med mina magiska tricks som jag vanligtvis brukar köra med. Så det blev bara värre för varje timme och jag ville bara hem. Tur i oturen att Catti måste inhibera vår dejt för jag skulle inte ha orkat. Så då planerade jag att bara åka hem och vila bort allting framför några filmer eller så. Men just precis då väljer min hyrevärd att berätta att jag och indiern måste flytta. Och jag ville bara gråta. Jag ville ju därifrån men när någon berättar en sån sak åt en då man är trött och febrig så känns det lite som världens undergång att plötsligt kasta livet åt sidan för att ägna sig åt bostadssökning. Sen då Elliot blir orolig och ringer i pausen (han var på teater) bara för att kolla att jag var okej och peppa lite så blev jag alldeles rörd och gråtig. Ja herregud, jag var lite skör den kvällen. Efter det började några veckors kaos så vi pausar där.

05.06.2013 kl. 00:25

Lever och mår bra!

Idag är en sån där dag då jag älskar livet. Jag flyttade i tisdags och det känns som världens bästa grej att jag är just här där jag är. Rummet är kaos och litet men det gör inget för nu kan jag slappna av. Bra helg dessutom. Takfest igår och heldag med Linda idag före hon åker till Finland på måndag, förhoppningsvis kommer hon tillbaka om några månader. London i mitt hjärta idag verkligen. Tänk så mycket en ledig lördag, god vän, sol och gå runt runt runt i denna underbara stad kan göra. Ja och ny inbokad dejt med Polo Boy på onsdag då han har kommit tillbaka från Portugal. Ja! Jag har blivit en sån där töntig brud som saknar någon enormt mycket mest hela tiden. Ja usch ja.

Snart ska jag återgå till ordentligt bloggande igen. Men nu ska jag banne mig ta ett bad för nu har jag minsann badkar igen.

Puss puss allt bra med mig!

 

 

02.06.2013 kl. 00:32

Tror det vänder.

Förlåt att bloggen lider nu. Har verkligen levt bland bostadsannonser i två veckor. Eller ja, rumsannonser är det väl. Antingen har jag sökt annonser, skickat mail angående annonser, jobbat eller åkt runt London för att titta på lägenheter. Och någon enstaka gång träffat Polo Boy Elliot då vi båda har haft lucka i kalendern. MEN nu verkar det som att jag äntligen har ett nytt hem. Hela vägen från sydväst i Battersea upp till Kentish Town i norr. Ojoj. Ett område jag överhuvudtaget inte undersökt men som väldigt många säger skulle passa mig. Och jag tror dem. Precis bredvid Camden. Och närmare East. Så blir inte direkt mycket ro för bloggskrivande nu heller för jag ska flytta redan i början på nästa vecka så nu blir det att packa efter jobbet några dagar framåt. Men inte på måndag. Då tänker jag helhjärtat vara glad och lugn i själen och gå på bio med Elliot före han åker på semester till Portugal. Häromdagen fick han se mig gråta för första gången pga besvikelse över ett rum jag inte fick. Har varit lite skör om man säger så. Och nä jag vet inte vad han och jag är ännu, har inte haft det samtalet. Men än så länge vill vi inte slåss.

Men bra blir det, jag lovar. Ja!

23.05.2013 kl. 23:11

Mycket nu men det blir nog bra sen.

Gott folk. Jag är utmattad. Förkylning + jobb + söka bostad - tillräckligt med sömn och vila osv. Utmattad. Krasslig. Eländig.
17.05.2013 kl. 23:01

29.4-2.5.2013

Måndag 29.4

Denna lediga dag hade jag bokat för städning och så där allmänt få ordning på allt efter att jag kom tillbaka från Finland. Men lat var jag och länge sov jag och bloggade gjorde jag och skrubbade badrum. Så det gick väl mest så där. Sen blev det spontant biobesök med Linda också. Monday Madness på Barbican. Med tanke på att jag åker ganska långt och betalar busstransport så blir det väl inte i slutändan så madness billigt men dels hade jag och Linda aldrig varit på bio tillsammans i London och dels hade jag aldrig varit till Barbican så why not. Vi såg The Place Beyond the Pines med bl.a. Ryan Gosling. Jag hade inte sett någon trailer eller läst något om filmen så jag visste inte vad som väntade. Den tog ju hemskt många vändningar kan man säga. Gillade. Förresten..han är nog allt bra fin den där Gosling.

Sen kom saknaden efter Polo Boy, haha. Hade ju varit världens finaste lördag så det är väl inte så konstigt att man ganska snabbt börjar vänta på nästa träff. Satt där i biomörkret och saknade en hand. Gud så jävla smörigt sagt av mig.

Då jag promenerade mot Liverpool Street Station för att ta en buss tillbaka mot sydväst var det lite obehagligt. Det där området (City) är ett business-område så det är många höga glasiga byggnader och gatorna verkar bli helt öde så där efter kontorstimmarna är över. Jag tog en "genväg" som var en lite obehaglig en mellan dessa byggnader bredvid diverse containers och allt som hördes var mina ekande steg mellan de höga byggnaderna. Det kändes inte som London alls utan kanske mer något New York-igt? Inte för att jag har varit där förstås. Linda messade plötsligt och tyckte att allt kändes så obehagligt och öde. Normalt så är det ju folk överallt precis hela tiden men tydligen inte där efter att kostymnissarna åkt hem till sina förorter.

Sen till mera smör. Messade med Polo Boy Elliot i bussen och det var väl ganska tydligt att vi båda redan saknade varandra. "Last weekend already seems like a dream somewhere out of reach" som han så fint uttryckte det. Suck. (Är det ens tillåtet att jag skriver vad han säger?) Ja och något ännu smörigare. Vi hade BÅDA gått och tänkt på precis samma låtrad hela dagen. En låt på mixskiva #2.

"I love your hands
But I love them best when they're holding mine."

- Close The Door / Ray Rumours

Åh gud jag hör själv hur äckligt gulligt det är.

Tisdag 30.4

Det är inte direkt ofta man ser fram emot sin mens men äntligen var det dags så äntligen fick jag börja ta pillren jag egentligen så ogärna ville ta. Nu hade visserligen den där salvan jag fick recept på gjort min hy bättre men inte direkt underbar och den gör hyn helt sanslöst torr så jag ville gärna ha något annat också och kanske börja använda salvan typ varannan kväll eller så.

Sen är det ju förstås den lilla detaljen med en kropp som gör himla ont den dagen. Tur att man har hot water bottle Henrietta till hjälp.

Annars inte så mycket vad jag minns med den dagen. Jobbade ett stängningsskift i Battersea och suckade högljutt om jag behövde böja och vända på mig. Första dagen som jag verkligen kände att pollenallergin hade börjat också. Medan jag var i Finland hade ju hela London blommat upp så jag antar att kroppen blev lite förvånad.

Onsdag 1.5

Här är det minsann inga mössbeklädda människor som har picknic i parkerna första maj. Jag har inte använt min en enda gång sen studenten ändå. Något Elliot inte förstod med tanke på min kärlek för hattar. Skrattade lite åt honom lördagen innan då han undrade om jag också hade stått på lastbilsflak utklädd till en sjöman då jag slutade skolan. Han hade varit i Sverige då folk tog studenten nämligen. Kommer aldrig sluta mobba honom för det där.

Nåja, jag hade ett öppningsskift i Spitalfields den dagen så jag hade en 6:45 väckning och ett tåg som väntade. Det var en solig och varm dag och jag slutade på eftermiddagen så Linda kom till Spits och vi hämtade take away lunch och satt sen i gräset och gottade oss. Sen en öl på det. Inte dåligt.

Då jag kom hem fortsatte jag väl min vårstädning (som aldrig blev klar efter det heller) och väntade på följande dag. Ja ni kan ju aldrig gissa vem jag skulle träffa då..

Torsdag 2.5

Enligt min kalender jobbade jag inte den dagen men har ingen jävla aning om vad jag gjorde. Inte ens någon status på min facebook-sida kan ge någon ledtråd så jag antar att jag höll mig upptagen med något. Satt jag månne ute? Soligt var det.

Nåja, 5-tiden tog jag en buss mot Waterloo där jag mötte upp Elliot 5:45. Vi åt en snabb middag och promenerade lite runt där vid Southbank i solen längs Themsen och höll handen och kramades. Förstås. Sen var det dags för min första engelska teaterpjäs! Det kändes lite magiskt där i början att se den där fina scenen då folk plötsligt kom ut och pratade engelska. En skotte och allt.

Det var en riktigt bra pjäs. Ibland väldigt rolig men samtidigt kunde den vara djup och väldigt seriös. Jag var lite orolig för att kanske inte riktigt skulle hänga med ordentligt men tror jag klarade mig helt okej. Däremot kände jag mig lite som en idiot då E med sina djupa tankar började analysera och fundera och jag var mest "öööh ja..eh..att när sa dom vad sa du?" osv.

Sen följde han mig till min buss och det var den dagen och här tar jag paus för denna gång. Att det ska vara så jobbigt att blogga hörni.

14.05.2013 kl. 00:44