25-28.4.2013

Torsdag 25.4

Tillbaka till verkligheten och jobb, denna dag i Spitalfields-butiken. Den där första dagen då allt är lite underligt och engelskan lever sitt egna lilla liv. Saker har alltid hänt i butikerna eller företaget överlag när man är borta en tid och det är lite rörigt att komma tillbaka. Hade dessutom himla otur. Det är nya grejer på gång och nu i maj/juni kommer vi att bli testade angående diverse säkerhetsgrejer och dylikt och nu är det ett himla massa "övande" inför detta. Tragiskt nog var jag ju helt bortkommen med detta nya då jag kom tillbaka och naturligtvis var det en dag då vår area manager hade skickat dit sin lilla favorit för att testa oss. Dels hade jag inte låst mitt skåp och tagit nyckeln med mig, något jag inte visste att jag måste göra. Dels kunde jag inte svara på frågorna särskilt bra. Det är ju typiskt. Ännu mera typiskt att det var store managern för butiken i East Dulwich som gjorde detta och jag kan ju tänka mig att hon inte längre vill ringa mig att komma dit och hjälpa. Hon kan ju inte riskera att ha mig där ifall gubbarna med frågorna skulle komma just den dagen. Inte för att jag direkt bryr mig för jag är inte så hemskt intresserad att åka dit i alla fall men det stör ju ändå lite grann.


Efter jobbet borde jag ha rusat iväg på hejdå-drinkar med folk från Battersea-butiken då Kanadensiska tjejen skulle sluta men jag kände bara att det blir så sent och jag måste hem och skrota runt med ditten och datten hemma före helgen. Så då var jag tråkig och stannade hemma. Klockan var ändå halv 9 innan jag kom hem.

Såg ju inte direkt mycket av denna vackra dag. Kände också att det var själva fan att vädret på lördagen skulle bli så skit. Det var ju då den efterlängtade andra dejten skulle ske.

Fredag 26.4

Min födelsedag. Fasansfulla år 28. Tror bestämt att jag ska sluta tala om min ålder. Folk får helt enkelt gissa och vad de än säger får vara rätt. Orkar inte bli äldre nu känner jag.

Vi hade stocktake/inventering på jobbet och jag fick inte vara borta. Inte för att jag direkt brydde mig. Är inte den som firar särskilt stort ändå och jag hade ganska trevligt där på jobbet fast det blev lite svettigt då jag krälade runt i skyltfönstren. Några av oss skulle gå ut efteråt och möta upp Linda samt några från Battersea-butiken. Innan vi gick kom plötsligt mina fina kollegor ut med en kaka som Georgia hade bakat! Och kort och liten present. Och så sjöng dom och i brist på ljus blåste jag ut en tändare. Så gulligt av dem! Jag önskade förresten att dejten följande dag skulle gå bra.

Då jag visste att jag skulle fylla år på en fredag bad jag om ledigt lördagen efteråt för jag tänkte att jag för en gångs skull skulle ta och fira hårt. Nå då jag bokade in Polo Boy Elliot den dagen så kände jag att det går inte för sig att vara bakis så det blev bara några drinkar istället och en tidig kväll. Men en trevlig dag hade jag!

Jag tog dem till min lilla favoritbar i Shoreditch. Den där jag blev ihoptussad med italienaren av dörrvakten. Tack och lov var inte italienaren där.


Lördag 27.4

Då var dagen här som jag hade väntat på i flera veckor. Sov så himla skit, antar att jag var lite nervös? Vaknade av att jag drömt att jag hade försovit mig till vår dejt och efter det fortsatte jag vakna hela tiden och sen började indiern röja runt så efter 8 fick jag ge upp. Vi bestämde att mötas lite tidigare jag och Elliot. Det gulliga var ju att han också hade sovit jättekonstigt och att även han hade drömt att han försov sig till vår träff. Hur gulligt är inte det? Han hade vaknat innan han hann fram i drömmen så han visste inte ifall jag fortfarande väntade i hans dröm. Åh.

11:45 möttes vi i South Kensington. Det kändes lite nervöst och pirrigt och det var så uppenbart att vi egentligen ville hålla handen och så där men gjorde inte det till en början. Vi gick till Victoria & Albert Museum och vandrade runt där i flera timmar. Ganska fort tog han min hand "för han hade ju fått vänta på det i två veckor" och efter det var det ju himla svårt att koncentrera sig. Fastän det var jättekul att vandra omkring där och intressant så blir det ju svårt att fokusera när någon petar en på handen och det är tusen pusspauser varannan minut. Som ett enda långt pirr i magen.


En dude jag gillade på V&A

Vi konstaterade att solen sken ju hela tiden och inte det där utlovade regnet så vi gick ut och promenerade runt i Hyde Park. Vi tänkte nästan hyra båt men de var så löjligt dyra samt att ett grått moln hängde över oss just då så vi skippade det. Bra val för en stund senare kom regnet. Visserligen bara några minuter men vet ni det är hemskt trevligt att pussas under ett paraply.


Sen gick vi vidare mot Kensington Gardens.

Ett par ville bli fotade och då ville de fota oss tillbaka. Kändes lite "ehehe" som om vi var ett par. Har ett fint foto nu men det är mitt bara mitt. Då vi satt på en bänk sa han plötsligt att jag skulle svänga mig om och jag fick inte titta. Då visade det sig att han hade burit runt på en cupcake halva dagen som han nu lade ljus i. Han tyckte att eftersom jag bara hade fått blåsa ut en tändare dagen innan behövde jag få riktiga ljus. Igen en HERREGUDJAGDÖR-stund.

Jag sa att någon gång måste vi även gå till Holland Park som han tidigare hade pratat om. Han sa att det inte var så långt bort så vi gick mot High Street Kensington och där var den ju plötsligt denna park som jag aldrig hade hört talas om. Den var ju alldeles fantastisk! Vårblommorna! Påfågeln! Stora shackpjäserna! För att inte tala om den alldeles fantastiska japanska trädgården med jättefiskar. Jag höll på att explodera av hur lycklig jag kände mig. Det är mitt Londontips på våren. Då träden blommar.

Sen promenerade vi runt lite till. Bland annat genom en fantastisk gata, tror den hette Holland Park Mews eller något sånt. Hela dagen kom jag på honom med att titta leende mot mig. Eller så fnissade han för sig själv. Söt. Vi vandrade mot Notting Hill och konstaterade att klockan var 6 och att vi hade varit på fötter i 6 timmar utan mat. Vi gick till en Thairestaurang och insåg plötsligt hur otroligt hungriga och trötta vi var. Då kom den där hagelskuren som skulle ha kommit flera timmar tidigare. Vi hade flyt för nu satt vi ju innte och åt. Sen kom solen och en fantastisk regnbåge för det var ju såklart ett måste en magisk dag som denna. Vi var ändå inte redo att avsluta dagen men ville helst göra något där man får sitta. Eftersom han bodde där nära bestämde vi att gå och köpa öl och godis för att gå till honom och titta på en film och dit lämnade jag.

Söndag 28.4

På förmiddagen promenerade vi ner mot High Street Kensington för att vänta på min buss. 23 timmar efter att vi hade mötts upp dagen innan. Vi tyckte att det hade varit en fantastiskt lördag och han var mycket glad över att jag hade gett min nummer. Jag med. Tänk om jag inte hade lämnat den där skruttiga lappen med en hatt på? En lapp han fortfarande har kvar förresten. Jag fick min Polo Boy mix#2 också.

Så tog jag min buss och tänkte att nu är vi nog fast. De två dagdrömmarna som lever i sin egna lilla värld. Hade troligen varit hög på glädje och pussar innan för då jag kom hem insåg jag hur sjukt trött jag var. Fortsatte vara dödstrött på jobbet. Det var min första dag i Battersea-butiken sen jag kom tillbaka från Finland så då var jag istället förvirrad där. Inga roliga kollegor heller så det inte direkt en inspirerande dag.

På kvällen började jag lyssna på skivan och log världens fånleende över denna fantastiska fina lilla låt. Känns precis som en Polo Boy och Bowler Hat låt.
 

11.05.2013 kl. 01:44

En ny era i Selma* goes to London?

Oj hörni jobbigt. Jag går ju hela tiden och funderar på att jag borde söka nytt/nya jobb och flytta och på sistone kanske lite mer än normalt. Ändå blir man så jävla chockad då någon säger att nu måste du flytta, helst innan månaden är slut. Då kommer stressen och paniken. Speciellt en dag med feber och förkylning. Har gått runt med världens pollenallergi och samtdigt passade en förkylning på att lurka runt hörnet. Normalt brukar jag stoppa upp dem innan de ens hinner börja men jag missade de tidiga tecknen denna gång pga allegin så nu ligger jag här med sömnbrist och snorhjärna och kropp med underlig temperatur. Och är överkänslig över något så dumt som bostadsbyte. Som egentligen kanske är en jättebra sak. Blev också alldeles blöt i ögonen för att en viss Polo Boy ringde i pausen på en teaterpjäs bara för att kolla upp hur jag mådde och peppa angående flyttandet. I känsliga tillstånd kan en sån sak kännas jättestor. Fast det kanske ändå är en stor grej? Att få det där första "allt kommer att bli bra"-samtalet för att någon bryr sig. Åh, så mycket bloggande jag borde göra så att ni hänger med. Imorgon ska jag ligga sjuk på min lediga dag så kanske då? Har ju en hel (23 h lång) andra dejt att berätta om herregud. Har ju varit många dejter sen dess. Fast nu blir det nog inga på en vecka, nästan jobbigt. Och lustigt med tanke på hur jag för inte så längesen tänkte "Njaee..orkar man hålla på och träffa någon jämt och ständigt då..kanske en gång i veckan eller så?!" Haha.

Kanske 10 sömn råder bot på både förkylning och flyttstress. Det blir nog bra. Herregud jag flyttade ju in i främmande bostäder 3 gånger inom mina första 3-4 månader i denna stad och överlevde det. Det kanske blir början på något alldeles fantastiskt?

 

*Då jag skrev rubriken blev det Slema goes to London. Kanske mer passande just i dessa tider. Så mycket snor.

09.05.2013 kl. 23:18

13-24.4.2013

Min lilla vistelse i Finland räknas inte riktigt till Londonbloggen men lite får den vara med. Alltid otroligt skönt att komma hem förstås. Vet ni det är så skönt att inte ha någon skillnad på var jag är. Det är skönt att komma hem men det känns precis lika okej att åka tillbaka igen. Det bästa.

Kommer dock aldrig tillbaka hit särskilt utvilad. Det är som att jag är oförmögen att våga vila riktigt ordentligt. Får skuldkänslor om jag sover för länge eller latar mig så som jag kan göra här på en ledig dag. Och oftast är det ganska mycket hit och dit. Folk att träffa. Saker att göra. Syskonbarn att umgås med. Frissa, optiker och sånt. Såg en fars i min by och var på en humorshow i grannbyn. Hämta barn från dagis. Så de första dagarna då jag kommer tillbaka till ett tomt och tyst rum i London är jag oftast totalt utmattad.

Vi tar och tittar lite på några bilder.

Det var roligt att se att Vilmer och Melker verkligen blivit syskon som kan leka tillsammans. Emellan allt bråkande förstås.

Hattin.

En Leo som pratade om moster Jenny mest hela tiden.

På banken i min lilla by finns hipsterglasögon som inte blivit förnyade på ett antal årtionden.

Jag hälsade på Sniff som bor hos exets föräldrar och verkar må mycket bra.

Och begravde Vifslan.

Jag hängde med exet, även känd som "Bestie", det vill säga Roger. Vi har en lite speciell relation där vi fortsätter vara typ bästa vänner och kan diskutera varandras kärleksliv.

Jag köpte skor. Bianco är lika farligt varje gång.

Jag plaskade i vatten med syskonbarn, deras mammor och min mamma.

Jag blev beordrad att ta foton. "Mäij ta bild."

Jag spenderade mycket tid i gummistövlar och såg hur otroligt snabbt snö kan försvinna på bara några dagar.

Sista snön.

Syster fyllde år och bjöd på tex mex middag och Angry Birds tårta.

..ett spel som dagens barn vet mera om än mig. Och traktorer på You Tube.

Ölade lite.

Cyklade lite och vandrade i skogen.

Men mest av allt WhatsAppade jag. Med Polo Boy Elliot. Jag hade som sagt tänkt att vi kanske skulle höras genom något enstaka sms. Det blev daglig kontakt. Från så där allmänt prata om dagen till jättelånga konversationer om ditten och datten och foton från våra dagliga liv som skickades. Planer om när vi skulle ses igen. Mer och mer. Som sen blev till att vi så uppenbart saknade varandra massor. Så himla märkligt, kan man ens sakna någon man inte känner? "Sometimes the needle just hits the groove" som han så passligt uttryckte det. Inga löjliga spel om hur mycket eller inte mycket man ska ha kontakt. Så med andra ord hade jag himla svårt att helt fokusera på Finland denna gång. Halva jag var någonstans i London hos en brunögd Polo Boy som jag egentligen bara träffat en gång och vi befann oss i någon märklig drömvärld. Skulle det ha varit förr i tiden skulle vi ha brevväxlat helt enkelt. Vissa kvällar gjorde det på riktigt ont i mig! Så då 24 april kom och det var dags för "Fluugplana Ninni far bak"som Melker uttryckte det (Jenny ska åka tillbaka med flygplanet) så var jag ganska så skuttig inuti. Onsdag var det och då inkommande lördag skulle vi äntligen ses igen.

Så ändå med en liten sorg i hjärtat tog jag farväl av Finland för denna gång..

..och med världens största och lyckligaste leende kom jag tillbaka till London.

Kom tillbaka 17:15 på eftermiddagen. London var så vackert från ovan. På flygplatsen flöt allt fint och min kappsäck kom först av alla. Sen gick tunnelbanan långsamt pga nån olycka tidigare under dagen men det var nästan okej. Från Heathrow åker den till stor del ovan jord och fatta glädjen i att härlig ljummen 19-gradig luft strömmade in. Fatta glädjen i att allt där ute var grönt och det fanns blommande träd överallt. Det luktade vår och pollenallergi och jag blev så glad. Fast lite svettigt var det att släpa 22 kg kappsäck i en hand, 5.5 kg ryggsäck på ryggen, 2 kg handväska på axeln och en alldeles för varm jacka i andra handen.

Väl hemma var det sig likt. Inga nya inneboende ännu. Jag fick dock plötsligt megastress. Borde snabbt bara packa upp och sen typ förbereda flera dagar framåt. Jobb + leaving do + födelsedagsfirande jag hade funderat noll på + mera jobb + VIKTIG DEJT osv. Men alltså jag tappade allt. Ork, humör allt. Efter-Finland-tröttheten slog till. Blev bara trött, matt och nästan irriterad.

Fast jag somnade med ett leende. Bowler Hat och Polo Boy bestämde sig för att mötas i drömvärlden där man får göra vad man vill. Vi åkte till ett 50-tals USA och swingdansade. Vi är så jäkla söta att det är äckligt. Dom där människorna man bara hatar.
 

06.05.2013 kl. 19:11

8.4-12.4.2013

Okej, här kommer sista veckan innan jag for hem till Finland en sväng. Innehållandes första dejten med Polo Boy.

Måndag 8.4

Ledig dag. East Dulwich ville att jag skulle jobba där men hade av allt ljud på telefonen och sov bort hela förmiddagen så det blev inte. De har försökt få dit mig ganska mycket på sistone men det har antingen alltid varit dubbelbokat med någon av de andra butikerna eller just så här att jag fått meddelandet för sent. En dona hemma dag som plötsligt blev stressig innan jag for iväg mot Spitalfields för att möta upp några av kollegorna där för att åka till Bethnal Green och äta billig pizza. Det är en liten pub som säljer pizza för £5 på söndag- och måndagkvällar samt vid lunchtid. Det är sällan jag möter upp dem så där förutom arbetstid så det var roligt. Känner att jag vill lära känna dem bättre. Några få utvalda vill säga. Skulle dock tillbaka österut tidigt följande morgon så det gällde att åka hem i vettig tid. Såg italienaren jag var på dejt med och dörrvakten som tussade ihop oss då jag var på väg mot overgrounden. Jag gick inte dit och sa hej, haha. Min flatmate kom tillbaka också efter 9 dagar borta. Det var oerhört skönt att va ensam i lägenheten så länge. Ja förresten jag och Polo Boy messade ju också. Det gjorde vi ganska mycket innan dejten faktiskt.

Tisdag 9.4

Mjaha. Gick inte och la mig tidigt och sov skit så en mycket trött dag. Morgonskift i Spits där jag började preppa inför stocktake/inventering. Kände att vi behövde göra det så jag blev lite bossig och tog tag i saken.

Sen var det bara att åka hem på lunch och sånt innan min läkartid som jag äntligen hade fått. Har ju nämnt min problematiska hy och hormoner som spökar lite hur dom vill. Väntade i 40 minuter för att va inne hos läkaren kanske 10 min. Hon har specialintresse i dermatologi så därför bokade jag tid med henne. Ville diskutera om kanske minipiller skulle kunna hjälpa mig för jag känner flera som de har hjälpt för. Är inte alls insatt i den världen för jag har hela livet skrämts av tanken på ens någon typ av hormonpiller men ibland blir man bara så innerligt trött på att känna sig ful och äcklig pga skithy och minipiller kändes som ett mildare alternativ. Allt gick lite snabbt och pang bom så gick jag ut därifrån med recept på helt vanliga kombinationspiller trots allt och recept på nån salva för ansiktet.  Så kan det gå. Det störiga var ju bara att jag just hade haft min mens och skulle bli tvungen att vänta i massor av veckor innan jag kunde börja. Då man väl kommit så långt så vill man ju bara göra det genast. I skrivande stund har jag ännu inte fått börja. Eller jag får om jag vill men bäst att inte. Any day now.

Kändes ju lite nervöst ändå. Vill ju ha en sådan tur att de genast hjälper och jag får inga jobbiga bieffekter så att jag kanske skulle hinna med en sommar där jag inte får panik av att vistas med människor i solen och kanske inte ens behöva ha svettigt smink. Det är ju dessutom gratis i detta land (både läkaren och pillren) så om jag nån gång i livet ska ta p-piller så är det väl här medan de är gratis. Men nervöst känns det ändå. Tänk om jag blir en tjock och ilsken ragata som får blodpropp? För det får ju hemskt många innan dom är 30. Jaja..

Tänkte sen att jag kan ju gå till apoteket och hämta allt så kan jag ju låta gelen börja verka redan första kvällen men den hade de ju inte så den fick beställas till 2 dagar senare. Sen fick jag vänta och vänta och vänta där också. Första gången jag hämtade recept i detta land och jag förstod inte vad allt detta väntande berodde på eller hur hela proceduren funkar men får väl lära mig om jag ska bo här. Men SOM jag får ångest av att sitta och vänta. Kom hem klockan 7 och panikade lite över hur eftermiddagen hade gått åt buss, vänta hos doktor och vänta på apotek.

Så trött att jag fick huvudvärk. Fick det värsta i kaosrummet städat men fick sen ge upp och bara krypa under täcket och se film. Kände att jag behövde ha rejält med sömn i bagaget inför dejten på torsdag också.

Onsdag 10.4

Alltså denna dag är som ett stort hål i mitt minne. Jag sov från typ 11 till halv 11 den natten så jag hade massiv huvudvärk men något annat minns jag inte. Jobbade jag? Tror jag gjorde ett eftermiddagsskift. Packade jag? Troligen. Säkert inget viktigt.

Torsdag 11.4

Okej. Stora dejtdagen. Hade bytt till mig ett morgonskift och jobbade 8-1 och var så pirrig och nervös. Stackars mina kollegor. Minns inte längre vad jag gjorde efter jobbet men skitsamma, i något skede var det bara att göra sig redo och åka iväg. Klockan 6 skulle vi mötas i centrala London. Kanske sämsta tiden att röra sig i trafiken om man är jag som hatar folkmassor. Jag vistas ju så sällan i stora tågstationer eller tunnelbanor och allra minst i rusningstid så jag blev mer skakig än jag redan var av att först försöka ta mig fram vid Victoria station och sen komma ur tunnelbanan vid Oxford Circus som ju är ett rent helvete den tiden en vardag. Jag försökte titta uppåt och inte på människor.

Nu vet jag inte riktigt hur pass detaljerad jag ska vara om själva dejten. Den var ju hemskt oskyldig på det sättet och jag har verkligen detaljerat berättat åt mina närmaste vänner och kollegor och allas reaktioner är ju i stil med "åååh är han på riktig?" och pojkar har velat skaffa flickvänner eller nästan börjat gråta, haha. Jag är ju inte den som inte delar med mig men av någon orsak tvekar jag lite nu för jag tror nämligen han är någon jag kommer att träffa en hel del nu och då känns det lite annorlunda att berätta. Men okej jag kör.

Så det var en mycket fin första dejt på nästan 4 timmar. Jag var som sagt himla nervös och visste inte om han skulle vara en blygis eller lika pratsam som via text. Jag är mer pratsam då jag får skriva nämligen. Nå när han plötsligt stod där och sa "bu!" så försvann det ändå. Han var jättepratsam. Med jätteperfekt engelska och fina ord. (Typ serviette istället för napkin.) Och det var genast lätt att bara vara. Vi gick till en vegetarisk restaurang med värsta fönstertaket så massor av dagsljus strömmade in och jag med ångest över hy och ungefär allt med mig själv blev ju lite i panik mellan varven av någon som verkligen t i t t a d e på mig med hundvalpsögon och hela tiden smålog lite. Och jag tänkte "oj hjälp var du så här söt?" och ville nappa tag i hans händer. Men det gick bra. Även om jag kände mig som en idiot som inte visste det ena eller det andra och inte läser särskilt mycket osv. Men med honom spelade det inte riktigt någon roll för hur obetydligt jag än tyckte att det jag sa var så var det ändå som att han tyckte det var väldigt intressant. Och vi hade ju ändå gemensamma nämnare, typ kärleken för HDIF i Brixton och musik. Och han var intresserad av Finland som jag förstås inte kan berätta så mycket om. Så det flöt på bra.

Efter middagen gick vi runt och promenerade. Har visat sig att vi båda älskar att bara gå omkring. Så det gjorde vi. Runt i centrala London och han kunde berätta massor om hus och statyer och saker för det är precis så han är. Vi gick igenom underbara St. James's Park som började skymma och de gammaldags lamporna lyste så fint. Det var ljummet och skönt i luften och fåglarna kvittrade och jag var i mitt stora esse då det gäller skuttig flicka som kan bli alldeles fullkomligt genomlycklig av att se en svart svan med röd näbb som simmar förbi. Han skulle visa mig sin favoritplats i parken och vet ni det var precis exakt samma som min. Så där står vi på en bro och tittar på denna vy och lamporna sprider ett romantiskt sken och man bara där och då dör lite.

Vi promenerade vidare och i ett skede hamnade vi mitt in i en inspelning av första avsnittet Sherlock, säsong 3. Det var så random. Vi kommer runt ett hörn, jag ser två män med bestämda steg och miner komma emot oss och jag nästan snuddar i den lilla av dem och tänker att han såg minsann bekant ut och några sekunder senare PANG i hjärnan. Det var ju fan i mig Martin Freeman. The Hobbit himself! Plötsligt märker vi att det är massor av folk och kameror där. Och sen inser vi att det är Martin Freeman och Benedict Cumberbatch som spelar in en scen till Sherlock. ALLTSÅ den stunden hörni. Så jävla coolt.

Har en liten filmsnutt från Vine som ALDRIG funkar på min telefon men orkar inte med det så ni får bara en suddig bild.

Efter det traskade vi ännu en stund och går in på en pub för att dricka öl. Och där sitter vi med ben som rör i den andras och allt är bara fint och gulligt och han är glad över att jag gav min nummer och sånt. Sen var det en liten magisk stund som är svår att beskriva via text och nästan lite privat för den kändes så intim fastän den var så hemskt oskyldig. Vi satt plötsligt bara tysta med våra handflator mot den andras och bara petade på varandras händer och bara tittade på varann. Jag blev ju lite panikslagen, haha. Typ en nervöst-skratt-situation. Men jaa, klart att vi kysste varann. Även om han var lite orolig över att ge mig sin förkylning, åh. Sen då puben stängde och han följde mig till min buss tog han min hand och vi släppte inte vad vi än behövde göra, typ knyta halsdukar och ta på mössor. Jag tyckte det var lite jobbigt att han tog en sån lång omväg bara för att följa mig till min buss (med förkylning och allt!) men han sa att han kommer ju inte att få se mig på 2 veckor så han måste ju ta vara på chansen ungefär. Så självklart att vi ska ses igen. Ovanligt men skönt att någon är så. Såklart kom min buss genast vi kom fram men vi tyckte att vi kunde nog vänta på nästa. Och då gjorde han det sötaste. Han sa att hade något åt mig i sin väska och så tar han fram en cd och gav mig det som jag kallar mix tape. Ni vet gamla filmer där pojkar och flickor bandar sina bästa låtar eller betydelsefulla låtar eller vad som helst och ger till den andra. Han hade gjort en sån till mig. Som han hade döpt till Polo Boy mix #1. Jag dog igen. KANSKEDETGULLIGASTENÅGONSIN. Sen kom ju nästa buss och det var bara att åka iväg. Och han skaffade WhatsApp samma kväll så att vi skulle kunna sms:a gratis medan jag var i Finland. Något enstaka sms hade jag väl kanske tänkt mig. Hah..

Fredag 12.4

Ja man är ju en leende idiot följande dag efter en sån första dejt. Mina kollegor märkte det tydligt. Efter jobbet mötte jag upp Catti för middag och catch up innan några veckors frånvaro. Sen var det bara att packa det sista och så där allmänt förbereda för hemresan och på lördag morgon tog jag och Åsa en mini cab till Heathrow och lämnade ett soligt London bakom oss.

 

 

 

29.04.2013 kl. 16:07

5-7.4.2013

Fan. Åker tillbaka till London imorgon så nu får jag nog bara lov att skriva ikapp så gott det går. Senast lämnade jag er med en bild på en lista och skrev att jag var pepp inför följande dag.

Fredag 5.4

En mycket bra dag! Jobbade 9-2 i Spitalfields och skulle ha kunnat stanna där hela dagen med store managern och Italienska Georgia. Där låg chokladkaniner och enorma chokladägg och väntade på mig från påsken så dit for chokladfria veckan.

Tant på overgrounden. Vill bli som henne.

Efter jobbet traskade jag runt i solen för att gå runt i lite vintagebutiker där i östra London. Blev nu lite snabbt bara och inget köpte jag. I en av butikerna spelades en svensk dansbandslåt som jag till min stora skam kunde sjunga med i. Random London moment.

Blev lite lycklig av att se gamla saker. En gång i tiden levde jag för loppisar.

Har varit lite sugen på en ny väska i lämplig storlek som passar då jag dansar på mina indiekvällar. Slutade sen med att jag köpte en helt ny mommoväska från Urban Outfitters istället. En där man inte behöver ha plånbok för en sån är typ inbyggd. Mycket bra beslut var det. Sen tog jag tunnelbanan i fredagsrusningen (och hatade precis som vanligt tunnelbanan något så innerligt) och for till South Kensington för att se den där utställningen jag aldrig fick se gången innan då jag promenerade ända dit.

Light from the Middle East.

Efter det var det bara att åka hem och förbereda sig för kvällens HDIF med LEDIG dag efteråt. Första gången jag skulle vara ledig dagen efter. Jag var mycket pepp.

Vaskajahapåmig?

Redo. The bowler hat på som vanligt. Och nya väskan.

Tog bussen till Brixton och mötte upp Raphaelle. Vi dansade och hade askul. Och har ni hört, £3.90 för en dubbel gin&tonic. För bra. Älska HDIF Brixton.

Ehem. Ska jag då våga berätta om hur jag blev 15 år? Nå jag måste för hela grejen var ändå himla söt och det ledde till något ännu sötare så jag gör det. Jag hade tittat igenom lite foton från HDIF-kvällarna och konstaterat att jag kom ihåg en av pojkarna och att han alltid verkar vara där. Lite på skoj sa jag åt Raphaelle att vårt mål under kvällen var att ta reda om han var straight eller gay och om han var längre än mig. (Fastän jag är helt medel med mina 168 cm kan det snudd på vara ett hinder.) Nå genast han kom in råkade jag se honom och visade R och eftersom det nu stod på min lista att jag skulle le mot en söt pojke (ni minns ju förra gången och Italienaren) så skulle jag minsann le mot en söt pojke. Jag var i mitt esse. Vi dansade och hoppade och herregud. Och jag skrattade ju och log mest hela tiden. Så han förstod nog inte riktigt att det var honom jag avfyrade mina leenden mot många gånger. Och vi var bredvid varandra precis hela kvällen. Jag och R och han och hans vänner. Och R hon puffade in mig i honom och annat pinsamt, haha. Sen började han nog förstå att det var honom jag log mot och R sa att han hela tiden tittade på mig och det var plötsligt mycket tydligt att vi båda var 100% medvetna om varandra men ingen av oss gjorde något eller sa något. Under de sista låtarna dansade alla som galningar och i några sekunder tog jag tag i hans armar mitt i dansandet innan jag hoppade vidare. Lamporna tändes och musiken tystnade. Han tittade intensivt mot mitt håll och jag bara skrattade och gick för att hämta jackan. Ser hur han rusar efter sin och kommer bredvid oss för att klä på sig. Vi står båda där och försöker komma på något att säga men jag funkar ju inte i situationer som dessa. Sen säger han något om att jag och Raphaelle hade kvällens bästa dance moves bla bla men jag ungefär fnissade väl bara något töntigt. Och han pratade med sina vänner och jag pratade med R och hela tiden sneglade vi mot varandra men sa inget. Det var då jag gjorde det. Betedde mig som en 15-åring. Jag hade en lapp med min telefonnummer men inget namn. Jag bara ritade en bowler hat. Sen på väg ut sa jag åt honom att jag hade nånting åt honom, tryckte den skrynkliga lappen i hans hand och precis då fick jag panik. Och sprang. Jag sprang ut. Utan ett ord. Sen gapflabbade jag och R längs gatorna och jag ville bara dö. Vem gör så?

"It's better to be absolutely ridiculous than absolutely boring."  -Marilyn Monroe

Så förvisso skämdes jag sönder men gudars en sån bra kväll ändå. Visste dock inte vad som var värre. Om denna pojke skulle höra av sig och jag skulle bli tvungen att se honom i ögonen igen eller om han inte skulle höra av sig för att han tyckte mitt beteende var löjligt. Polo Boy fick han heta. The boy with the polo shirt. (Inte samma som vår polo.)

Jag: Why do I always like the scrawny ones?
Raphaëlle: Because someone has to!

Listan den fullbordades.

Lördag 6.4

Jag är den som sover dåligt om jag varit ute. Tydligen är tricket att stiga upp 6:30, sen hålla igång hela dagen, dansa och dricka GT tills stängningsdags och efter nästan 22 timmar är man så trött att man sover som en sten ända till 12:00 nästa dag och mår som en prinsessa. Tips.

Var som sagt ledig denna lördag. Tror inte jag gjorde så mycket men soligt var det så jag var säkert ute i trädgården förutom att jag handlade och promenerade runt och fotade lite. Tyckte att livet var mycket fint. Hade tänkt åka till Portobello Road i Notting Hill men orkade helt enkelt inte. Precis hela dagen skämdes jag sönder över mitt ge-lapp-och-spring-beteende.

Annars inte mycket mer med den lördagen. Eller jo förresten, minns ni den där söta musikern Ben jag var på en dejt med? Som var så sjukt upptagen och super artistisk? Janå det blev aldrig att vi träffades igen men vet ni denna kväll då han var hem på väg från jobbet messade han. En och en halv månad senare. Hallå. Vi träffades inte denna kväll och det blev ett maybe another time. Jag blev ju förstås sjukt skärrad. Eller inte skärrad men ni vet, nånting. Förvånad och lite "nej faan orkar inte börja tänka på honom igen" ni vet.

Söndag 7.4

Hade öppningsskift. En strålande solig dag och gatan utanför var fylld av soldyrkande brunchmänniskor och vi hatade att vara instängda i butiken. Berättade för Sam om fredagskvällen och han fick skratta gott åt historien om Polo Boy. Däremot älskade han att jag inte hade skrivit mitt namn på lappen utan bara ritat en hatt. Han menade att det kunde vara början på en fin romans, haha.

Vi hade en hund på jobbet. En av kollegorna vaktade sina föräldrars hund så han fick hänga i butiken medan hon jobbade. Chester. Han och jag blev mycket goda vänner. Ett tag sprang han iväg till brunchstället bredvid och en kvinna kom in och frågade mig om jag kände en hund vid namn Chester så jag fick springa iväg och hämta honom.

Efter jobbet satt jag i trädgården en stund och då hände det. Då kom sms:et jag både fasat och väntat på. Polo Boy. Visade sig att lappen funkade bra. Vi messade I TIMMAR. Nu är ju man/jag/vi van med att pojkar är ganska fåordiga och tråkiga. Inte här inte. Det fina var att vi inte sa våra namn. Han hade döpt mig till Bowler Hat i sin telefon och jag hade döpt honom till Polo Boy. Och vi pratade om ditten och datten, typ musik och sånt. Och han verkade vara en mycket bra person. Aktiv, djup, går på många gigs osv. Efter ett tag undrade han om jag ville träffas då inkommande torsdag och det ville jag. Herregud mina käkar gjorde ju ont av mitt fånflin av allt messande så klart att jag ville träffa honom. Och då började nervositeten.

To be continued..

 

23.04.2013 kl. 21:50

En lista.

Ojoj förlåt förlåt, jag är efter i tiden med flera veckor. Är ju dock i Finland nu så bara jag skriver om den sista veckan före jag for så hinner jag lätt ikapp sen. Tills dess får ni en lista som jag lånade från Peppe som lånade från Niotillfem-Sandra.

Hur såg du ut för ett år sedan?

Det närmaste jag kom i datum enligt foton på facebook var detta från 24:e april då jag fick min iPhone och var lite pirrig.

Vilket är ditt mest använda ord denna vecka?

Troligtvis något från min dialekt med tanke på var jag befinner mig. Eller så något mina brorsöner sagt som jag tycker om att härma. Om det är något de sagt så troligen 'Tackarrr!' eller 'Näij-näij!' eller 'sliia i gåje.' Eller kanske ett namn på en pojke jag inte verkar kunna sluta prata om.

Har du någon fobi?

Nå den konstigaste är väl bläckfiskar och framförallt jättebläckfiskar. Så där om vi ska nämna udda saker.

Vad är det godaste du har ätit hittills i veckan?

Måste väl vara något mamma har lagat. Typ den traditionella lasagnen jag får då jag kommer hem. Nå allt jag ätit som hon lagat under veckan.


Vad är det finaste någon har sagt till dig idag?

Oj. Har ju inte direkt pratat med någon idag annat än några ord med mamma. Räknas WhatsApp-konversation? Isåfall "I can see a lot of life in you."

När kände du dig riktigt nöjd med dig själv senast?

När gör jag någonsin det? Jomen förresten att jag sprang på löpband en stund idag och sen gjorde yoga är väl helt okej för att vara mig som alltid är så lat.

Vad tror du kommer bli roligast i helgen?

Buhuu inte HDIF i London åtminstone. Sorgen att missa deras 11-års jubileum. Men jag kanske åker ut på fredag om folk har intresse. Innan dess ska jag fira min syster lite som fyller år. På lördag ska vi på någon show så tror nog jag överlever helgen faktiskt.


Vilken är din pepplåt för tillfället?

Typ den här. Typisk HDIF-are och SÅ JÄVLA BRA. Plus påminner om någon.


Vad har du sysselsatt dig med då du har haft dötid i veckan?

Mina nya droger Candy Crush och Bubble Witch på telefonen samt Netflix som har helt annat innehåll här än i England. Lyckan i att kunna se på Asterix med svenskt tal precis som då jag var liten!

Har du gjort/kommer du göra något i veckan som du inte gjort förr?

Tror inte det. Äntligen börjat titta på Sherlock om det räknas. Såg dem spela in en scen* här förra veckan så jag blev äntligen tillräckligt motiverad att börja titta. SÅ BRA. (*Ska berätta om det sen.)

Vad oroar du dig för?

Att folk kanske tycker att det inte är okej att vara nästan 28 och lalla omkring i London utan att tänka framåt eller seriöst. Att det jag ska börja göra endast för min hy kommer att göra min kropp galen. Sen vill jag helst inte fundera mera för om man på riktigt börjar tänka efter vad det finns att oroa sig för, ja då hittar man ju automatiskt saker där bak i hjärnan och det är ju inte lönt att bli orolig för en liten frågelistas skull.

Vem är den kändaste personen du har sett på senaste tiden?

Martin Freeman och Benedict Cumberbatch i rollerna som Dr. Watson och Sherlock Holmes. Så jäkla coolt.

Vad har varit mest förvirrande på senaste tiden?

Alltså måste ju ha med pojkar att göra. Typ hur snabbt man kan gå från "åh gud, har jag känslor för den där typen (A), snälla ta bort dem" till "kanske jag inte alls har det" till "jaha hör du (B) av dig nu då, va betyder det hääär?" till sen en mycket överraskande "åh gud det finns risk att jag kommer få känslor för den här (C) fastän jag inte alls tänkte mig något sånt nu." Sånt kan ju göra vem som helst förvirrad.

Har veckan varit bra än så länge?

Ja det har den väl? Är ju för tusan omgiven av familjen. Vädret är asigt och många saker gör att jag har svårt att helt fokusera på hemma och sluta tänka på London om kvällarna men överlag är det ju fantastiskt med familj, syskonbarn som blir glada av ens närvaro och mammas mat.

 

18.04.2013 kl. 13:40

Nu då det äntligen händer.

Nä men alltså hörni, kanske jag stannar här på lördag trots allt?

Men vad vore väl en solig söndag i en park i London..

10.04.2013 kl. 18:40

I väntan på en torsdag.

Åh gud hjölp. Nu är jag så där nervös igen. Ska på en dejt med söt pojke på torsdag. Som involverar middag. Herregud sitta och äta mittemot en främling går ju inte! Iiiihk.

09.04.2013 kl. 23:34

1-4 april 2013

Måndag 1.4

Sista påskdagen. En påsk som bara for förbi. Eftersom jag inte hade planer får jag ändå vara glad att jag jobbade alla dagar. Jag var där alla bank holiday dagar så med andra ord mera betalt. Hörde Kate mumla något om att hon vill ju inte ge de timmarna till folk som inte förtjänar dem så jag tar det som en komplimang att jag fick flest timmar av alla då. Åtminstone känns det bättre så. Denna dag var jag i vanlig ordning ganska sur och trött. Ville bara hem och sova. Inte bara hade det varit minimalt med sol i en evighet, hade dessutom slarvat med d-vitaminerna så inte konstigt om jag blev seg.

Låste ju ut mig förra veckans tisdag då hyresvärdinnan kom och släppte in mig. Hon sa då att nya hyresgäster skulle flytta in i det tomma rummet 1 april men ingen kom och indiern han for någonstans på långfredagen. I skrivande stund vet jag ännu inte vad som hände med de nya hyresgästerna? Ibland har jag hört att hon har kommit in i lägenheten, knackat på dörren till tomma rummet, öppnat och sen gått ut igen. Försvann de bara?

För ett antal veckor sedan tyckte jag att jag möjligen hade magrat lite. Nu tyckte jag istället att jag gått och blivit lite dallrig och pösig med onödigt mycket love handles kring byxlinningen? Så bestämde att det skulle bli en vecka med antingen mera motion eller mindre godis och chips. På grund av vädret har det blivit mycket choklad inomhus om man säger så. Jag väljer ju sällan motion så jag gjorde matig sallad till middag och lunchlåda istället. Matiga sallader är ju typ bästa maten men orka hacka och hålla på känner jag mest.

Blev ju inte direkt lite choklad över påsken heller.

Då jag kom hem från jobbet kände jag ett hopp om att kanske världen även skulle tina upp i London. Sommartiden gjorde plötsligt att strimmor av solsken nu kommer in i mitt rum på kvällarna och det kändes mycket fint för själen just denna dag av surhet.


 

Tisdag 2.4

9.30-6.30. Sista dagen före en ledig dag. Började ta emot. Är jag där för många dagar på raken blir jag bara matt och uttråkad och alldeles oinspirerad. Tappar helt enkelt stinget. Dessutom var det en sjukt spänd stämning hela dagen. Så fort store managern är på ett uppstressat och typ irriterat humör så är det som att hela världen blir likadan. Sjukt störande. Nåja, jag hade mycket att göra så dagen gick undan på det sättet. Vi skulle ha ännu en leaving do på kvällen så jag bestämde bara att jag sitter långt bort från henne och delar en flaska vin med en av kollegorna så blir det nog bra.

Hade en trevlig kväll. Rödvinet var gott och pizzan helt makalös.

Jag och Poppy upptäckte att vi båda känner en stark avsky för blodådror. Jag trodde jag var ensam om den saken. Typ det äckligaste som finns är ju muskulösa armar som är alldeles ådriga. Yuk.

Det här är Italienska kollegan som lärt sig att inte röra mig för mycket och som bara kindpussas på lördagar. Weirdot i bakgrunden är Sam.

Efter pizza gick vi på öl till en pub men jag kunde bara inte få ner öl. Plötsligt var jag så mätt och uppsvälld. Hade inte märkt det på pizzerian. Väl hemma kunde jag inte alls sova. Var så jäkla öm i hela magen och underlig så jag sov helt värdelöst hela natten.

Onsdag 3.4

Äntligen den lediga dagen då men den startade med för lite sömn efter den konstiga natten och första mensdagen då allt gör ont och är jävligt. Kände mig stressad över att jag borde göra en massa den dagen men hade verkligen noll energi. Dagen innan hade det varit soligt men denna dag såklart grått och blåsigt igen. Jag var helt hopplös alltså. Rummet såg ut som ett bombnedslag, jag behövde diska, jag behövde ta en promenad och gå till Victoria and Albert för att se den där utställningen jag inte slapp in till förra gången. Behövde helt enkelt göra nånting för att piggna till! Tyvärr var min hjärna alldeles mosig efter ännu en natt av dålig sömn och från magen strålade kvinnliga smärtor ut till resten av kroppen och till slut kände jag bara NEJ, jag stannar inne idag. Så då gjorde jag det. Te och film och sånt.


Torsdag 4.4

Hade ett senare jobbskift så jag donade lite hemma och lunchade och sånt. Ville helst inte gå ut alls för ännu än jävla gång dalade stora snöflingor ner. Herregud så jag kände avsky mot denna vår. På jobbet gick det undan för jag hade hela tiden saker att göra. Vår nya supervisor håller på att tränas upp för tillfället. Detta var min sista dag med den gamla för hon gick på mammaledigt dagen efter. Kommer att vara jättekonstigt utan henne där. Hon är en mycket speciell människa och i början var jag typ rädd för henne men man lär sig snabbt att bara skratta åt hennes raka och ärliga sätt. Har annars aldrig följt en graviditet så nära. Känns som igår som hon berättade att hon var gravid och sen har jag följt med hur hennes mage bara har blivit större och större på hennes annars så spinkiga kropp. Spännande.


På kvällen började jag känna mig mycket pepp inför följande dag och gjorde en liten lista att följa igen.

Hoho hemskt att dagboksskriva om dagar som onsdagen och den senaste tiden överlag. Får panik av dem. Följande inlägg borde dock bli mera innehållsrikt för jag hade nyligen en mycket bra helg och känner mig väldans glad för tillfället! Dessutom åker jag snart till Finland. OCH det har varit soligt i flera dagar. Hurra!

08.04.2013 kl. 17:11

28-31.3

Torsdag 28.3
En välbehövd payday men den var inte direkt något att hurra över denna gång så som det oftast är. Jobbade i Spitalfields denna dag och hade mycket att göra hela dagen så det gick bra. Förutom att jag brände sönder fingrarna på steamern.

Blev glad då jag fick påskgodis.

Efter jobbet bytte jag om och tog overgrounden norrut mot Highbury & Islington och kvällens skivrelease. Var rädd att jag inte skulle hitta någon att gå med men tack och lov ville Catti komma.


Fyra band spelade, inklusive de som släppte skiva. Minns inte hur jag hörde talas om dem första gången, troligen via HDIF då de förutom indiekvällarna också är ett skivbolag. På den där  record fair:en jag var till i Brixton köpte jag skivan och diskuterade med mannen bakom allt och han tipsade då om den där konserten i kyrkan jag var till för några veckor sedan. Så nu var det alltså dags för en liten skivrelease. Baren vi var i var precis en sådan jag önskar vi skulle ha här där jag bor. Ner i en halvsunkig men charmig källare, mörkt och ljusslingor längs väggarna, en urcharmig liten scen och billig sprit. £5.50 för en dubbel gin&tonic i grunge:ig källare med avslappnade människor är ju så mycket trevligare än £8 i städad bar med kostymklädda män. Så glad att jag var där. Jättebra band och vi stod längst fram och hela baren var som en liten intim familj. Åh så fint. Mera sånt behöver jag. Och antalet olika instrument som användes var helt fantastiskt. Ibland var det inte ens instrument, typ kastruller och pipleksaker.

En liten orkester på minimal scen.


 

Här hjälper de band nummer två.

Alltså det här tjejerna var så makalöst bra. Hoppas det går att få tag på dem (Kate Goes) i framtiden. Hon som pratade var så sjukt nervös men det var ju det som gjorde hela grejen. Förutom att sångtexterna var så himla bra och roliga så var hennes snack och nervositet så charmigt så ni fattar inte. Den dagen hon inte längre är nervös eller spelar fel så kommer det inte vara samma sak.

Och här är dom, kvällens huvudpersoner ( en tredje tjej också) och deras Amélie-klingande musik. Så intressant att stå så där precis bredvid!

Efter att banden var färdiga så fortsatte kvällen med en torsdags HDIF. Jag ville så hjärtans gärna stanna kvar. Hade inte fått göra något roligt på länge och allt hade känts trist på sistone. Tyvärr hatar Catti nattbussar och ville ta den sista tunnelbanan hem redan före midnatt innan HDIF alls hann kicka igång. Hela mitt inre skrek att det ville stanna kvar men det kändes så riskabelt att helt ensam stanna där och sen kanske stå i något hörn och inte hitta en enda människa att prata med. Mina nattbussar skulle inte börja gå förrän 1-tiden heller. Slutade med att jag for med Catti hem och sen ångrade jag mig massor. Blev helt bedrövad och ledsen på allt då jag kom hem. Why oh why stannade jag inte kvar? Jag visste ju att jag hade en hel dag av jobb följande dag men jag brydde mig inte. Är i nån fas där jag vägrar vara seriös och vuxen. Vill bara att livet ska vara fyllt av dans, musik och roliga saker. Sen kunde jag inte alls sova på hela natten så att jag fick huvudvärk.


Fredag 29.3
Långfredag. Jobb 10.30-7.30. Trött. Sur. Värk i nacke, axlar och huvud. Nös hela dagen. Har verkligen varit omgiven av sjuka människor på sistone så igen ett under om jag slipper undan. Efter lite te blev det aningen bättre och sen tog jag på kaninöron för att lätta på stämningen lite. Vi hade hela påskhelgen en äggjaktstävling för barn. 12 ägg låg gömda i butiken som de skulle söka efter och skriva ner på papper. Priset var ett jättestort chokladägg. Jag tycker det är hemskt svårt att prata med barn och ännu svårare är det på ett annat språk. Kan dock medge att det var ganska roligt att hjälpa barnen söka de där äggen. Föräldrarna var glada för de fick shoppa i lugn och ro. Får inte vuxna göra sånt här i butiker? Skulle älska't.
Då jag kom hem kände jag väl mig sorgsen och nere för att jag hade noll planer och insåg också att jag börjat känna mig lite ensam på sistone. Blir väl automatisk så då allt är lite slött en tid och om några vänner är bortresta så märks det genast. Egentligen inget nytt med det.

Lördag 30.3
Solen sken lite från och till både fredag och lördag men såklart jobbade jag 10.30-7.30 även denna dag så den såg jag bara då jag promenerade till jobbet. Tror inte den var framme så mycket ändå men börjar lida brist på sol känner jag. Hade en trevlig dag på jobbet förutom att jag i några timmar var svag och yr. I matbutiken bredvid jobbet sålde de bort massor till lågt pris då de skulle ha stängt på söndagen så det utnyttjade jag på vägen hem. Trodde att påsklördag skulle vara en busy kväll men alla barer var halvtomma och till och med Nando's var nästan helt tomt. Verkar som att lördagen här handlar mer om familjen. Jag var sen ganska nöjd med att bara vara hemma den kvällen. Fortsatte nysa men inget annat som tydde på analkande förkylning förutom seg och trött. Sprutade min anti-förkylnings-spray i näsan så nysningarna höll inte i sig så många dagar, vad det nu sen var.

Söndag 31.3
Ja vi hade minsann öppet på påsksöndag vi. Inte så många timmar men ändå. Vi sålde ju inte direkt mycket om man säger så. Jag var totalt oinspirerad att ens försöka. Var vaken för länge kvällen innan och sen vaknade jag konstant med någon slags oro att min iPhone inte skulle ställa om till sommartid även om jag logiskt sett visste att den skulle göra det. Sen då det väl var dags att stiga upp hade jag ju dessutom blivit rånad på en hel timme så igen var jag trött och sur. Herregud så mycket trött och sur jag varit på jobbet på sistone. Alltså minns inte ens när jag senast skulle ha dansat där i butiken, det som lite är mitt trademark. Dessa tider. Ja sen traskade jag hem och råkade komma in i världens folksamling av fulla människor i maskeradkostymer. Vet inte vad det var frågan om men mitt humör var totalt fel för att brotta mig fram genom kalasfulla idioter. Köpte kinderägg och surade i min ensamhet hela kvällen, haha. Patetiskt.

05.04.2013 kl. 00:36

25-27.3.13

Måste nu tyvärr ta det här lite löst ur minnet. Bloggivern fanns tydligen inte alls. Börjar med förra veckans måndag-onsdag och så tar jag resten sen och ska från och med nu försöka ta några dagar i taget istället för allt på söndag kväll.


Måndag 25.3.13
Jobb i Battersea. Saleprep ("reaförberedelse" typ) som är så asigt. Det är ju rea precis hela tiden. Nåja jag lyckades slippa ifrån att behöva stanna efter stängningsdags. Efter det utnyttjade jag och Catti 50% Mega Monday, denna gång på Revolution. Löjligt panka var vi båda, men vi behövde en rejäl dos catching up om det senaste, förstår inte vart veckorna tar vägen. Alla som bor här säger samma sak, typ 'Har du märkt att tiden i London går så mycket snabbare?' Vet inte vad det beror på. Ville ha något rejält och karlakarligt att äta så det blev en Ranch Burger med bacon, BBQ sås och flottig ost. Ja! Även 50% off på efterrätterna så det blev nån sak med chokladglass, maräng, nån typ av brownieaktiga bitar och massor av grädde. Egentligen tog jag den mest för att servitrisens attityd mot fett provocerade mig lite. Vi diskuterade efterrätterna med henne och frågade om hon gillade just denna men hon rynkade lite på näsan på ett så typiskt flickigt sätt för att det är så mycket grädde i den. Jamen grädde är väl alla tiders? Inget gör mig så frustrerad då jag gång på gång råkar ta low fat varianter av mat.

£10 för allt det här (dryck också) är väl inte så pjåkigt?

Ja just förresten, borde jag kanske nämna en halvdum grej jag gjorde på lunchpausen innan samma dag. Ni minns kanske att jag veckan innan var så uttråkad och frustrerad att jag nästan började överväga att kontakta Italienaren igen i brist på annat att göra? Nå, jag kom fram till att om han råkar ha passligt på tisdag kväll så då träffar jag honom igen fastän jag egentligen inte är särskilt brydd. Haha, tänk som en man. Janå han svarade inom typ 10 minuter att han gärna ville träffa mig igen. Det hysteriska var bara att han ville laga middag åt mig. Alltså. Nej. Nu var jag ju lite ful i och med att jag bara var uttråkad och tänkte några öl en tisdag med halvkul Italienare vore helt passligt. Nu finns även andra orsaker till varför tanken på detta var ett stort nej men allvarligt, man börjar väl fan inte kocka och laga middag "andra dejten" om man nu inte blev helt jäkla förtjusta i varann under den första? Tror han kände att han behövde imponera på mig men det där hjälpte inte direkt.


Eftersom jag jobbade och sen genast träffade Catti så flög timmarna iväg och jag tänkte att jag svarar sen, pojkar svarar ändå inte på meddelanden förrän nästa dag ungefär. Haha, mitt i maten textar han igen på ett nästan oförskämt sätt och undrade hur det blir. Nej herregud, vad är det här för jävla klängig typ tänkte jag. Lyckades komma ifrån det där med middagen med "kanske en annan gång" och bara lite drinks denna gång. Tror inte han blev alltför glad till en början men vi kom ändå fram till att vi skulle ses följande kväll.


Tisdag 26.3.13
8-5 skift. Sov jätteskit och oroligt hela natten men bästa typen av skift bara man kommer över tröttheten. Tydligen var jag dock väldigt trög i hjärnan på morgonen för jag lyckades låsa ut mig så hyresvärdinnan fick lov att släppa in mig.

Funderade lite på varför jag hade kontaktat lil'Stef men tänkte att åtminstone har jag något att göra, behöver tydligen alltid saker att göra. Veckan innan hade varit så tråkig och med för lite arbetstimmar så jag var rädd för att samma skulle hända igen. Nå vet ni sen slutade det med att vi avbokade hela grejen och jag frågade Åsa om hon ville mötas upp för några öl istället, haha. Så kan det gå. Äntligen besökte jag för första gången fina Powder Keg som jag gått förbi så många gånger. Förvisso kallt som satan att behöva gå ut (vad annars?) men skönt att ändå göra något och jag var nog lite lättad över att vi avbokade. (Tror faktiskt inte vi kommer att ses igen överhuvudtaget nu.) Lika så bra också för typ halv 10 blev jag så otroligt trött så jag skulle aldrig ha orkat med någon dejt. Efter två öl huttrade jag hem i kylan och tänkte att nu jävlar ska här sovas. Så himla trött.

En öl är alltid bäst då det gått minst en vecka sen den senaste.

Onsdag 27.3.13
Jamen tror ni det gick att sova då? Inte fan alls. Har de senaste veckorna utvecklat en irriterande förmåga att vakna konstant om nätterna. Som om hjärnan går på något slags högvarv och vägrar låta kroppen vila. Hade kvällen innan känt lite av en värk i nacken och där halv 8 på morgonen då det kändes som jag hade sovit noll skar det i både huvud och nacke. Fick lov att ta lite medicinsk hjälp och sov till 12-tiden och var sen helt groggy. Enda lediga dagen för veckan och den började så här uselt. Det enda jag minns från dagen är att jag städade hela lägenheten, dammsög i mitt rum, bytte lakan, tog en kort promenad och handlade mat. Om jag gjorde något roligt överhuvudtaget minns jag inte. Irriterade mig på min flatmate också. Vi är i någon fas där vi skriver lappar som har irritation så där mellan raderna. Kan han inte bara köpa en jävla lägenhet för sina pengar han inte använder. Där får han leva precis hur han vill och städa precis så lite han vill. Fans förbannade gubbjävel.

 

Laddade inför skivreleasen följande kväll.

Första natten i rena lakan gör mig alltid på gott humör.

01.04.2013 kl. 21:41

Måste ändra lite.

Alltså nä, det är med söndagsbloggen funkar inte. Jag skulle ha haft all tid i världen igår kväll men orkade bara inte. Hade inte skrivit ner särskilt mycket dag för dag och på senare tid har allt mest känts tråkigt och grått och blä ändå så det är inte så roligt att skriva om det. Vore det kanske bättre om jag kör några dagar i taget? Lite när jag har lust och ork? Istället för det påtvingade svamla-om-en-hel-vecka-i-taget-varje-söndagkväll så blir det kanske från måndag till torsdag eller så. Tror jag ska försöka så. Men inte nu, måste jobba lite först bara. Har jobbat precis varenda påskdag. Trist först men egentligen ganska bra. Har haft noll att göra pga brist på socialt umgänge och dessutom får man mera betalt. Ikväll. Då återkommer jag.

01.04.2013 kl. 13:21

18-24.3.2013

Detta kan ha varit världshistoriens tråkigaste vecka. Jag skulle troligen på något sätt ha kunnat göra den roligare (om jag hade större umgängeskrets åtminstone) men jag har varit så in i helvete deppig och allmänt utan livslust dessutom så jag har väl knappt försökt heller. Blöh. Bara 21 timmar jobb på hela veckan så jag har varit för mycket ensam tror jag. Tragiskt att göra noll en sådan vecka för nu väntar istället plötsligt 40 timmar (plus spendera lunchtimmar på jobb) med bara en dag ledigt så då lär jag var sur på livet av helt andra orsaker. Kommer dessutom att jobba precis varenda dag av hela påsken. Nåja, vi kör denna vecka då:

Måndag:
Ofta brukar jag få sova på måndagar och det är perfekt eftersom jag allt som oftast lider av sömnbrist efter helgerna. Inte denna måndag. Efter just den förra händelserika veckan var jag extra trött och skulle då självfallet göra ett 8-1 skift just denna måndag. Och naturligtvis efter en natt då kroppen vägrade sova, hur trött den än var. Nåja en vecka med få arbetstimmar väntade så det fick lov att gå. Dessutom extra långledigt att sluta redan klockan 1 på måndag och sen ha ledigt tisdag och onsdag.

Det regnade riktigt ordentligt denna dag blandat med ruggigt kallt. Alla började bli extremt less på våren som aldrig kommer. Jag promenerade i regnet genom parken för att möta Linda vid Clapham Common station. Med tanke på att jag bor en cirka 20 minuters promenad bort är det märkligt att jag inte varit där på fika eller öl eller nånting en enda gång. Hela Clapham är än idag lite svart på min karta känns det som trots att jag bor så nära. Detta område som är ett av de finare områdena  (och dyrare) man kan bo i här i stan om jag förstått saken rätt.

(Och nej jag bor inte i Clapham. Jag bor i Clapham Junction. Egentligen är CJ tågstationen (en av de mest vältrafikerade i Europa) jag bor bredvid men området omkring har lite felaktigt börjat kallas Clapham Junction* och det ligger i Battersea. Så jag bor i Battersea. Som hör till stadsdelen Wandsworth. Clapham består av Clapham Common, C. South och C. North och de hör till stadsdelen Lambeth. Är stadsdel månne rätt ord för borough? Så egentligen har inte Clapham Junction och Clapham något med varandra att göra och det känns som att jag hela tiden måste läxa upp folk då de säger att bor i Clapham. Där fick ni dagens lektion i London-geografi.

*"When the station was built Battersea was regarded as a poor district while Clapham, a mile east, was more fashionable. The railway companies, to attract a middle and upper class clientele, adopted the grander of the two names, leading to a long-lasting misunderstanding that the station is in Clapham.")

Var var jag? Mötte upp Linda i regnet och in på ett café som jag tyckte mig komma ihåg från en promenad för typ ett år sen. Visade sig vara franskt och mycket trevligt med omaka mormorsporslin! Och så fransk personal att de knappt förstod vad vi sa. Minus för att de inte hade kundtoalett eller tog kort dock. Jag åt en tonfisksmörgås till lunch och äntligen kunde jag dela med mig hela historien om dejten med italienaren åt Linda. För en gångs skull hade jag nämligen varit ganska tyst på jobbet om saken (ska bli bättre på det) men Linda fick gotta sig i detaljerna istället. Det här var vår sista träffis för en tid för dagen efter for hon hem till Finland för 3 veckor.

Goretex-boots i all ära, ville inte utsätta dem för en till regnig promenad så jag tog bussen hem. Sen vill jag minnas att jag var för trött för att göra mycket annat den dagen.

Tisdag:
Hade skrivit en lapp åt Indiern kvällen innan att han måste stänga köksdörren då han är inne i köket för jag behövde sova ut denna morgon. Vilket han förstås i vanlig ordning gjorde EFTER att han redan blippat med mikron. Sen sjöng han utanför min dörr också. Fin typ det där.

Trots 10 timmars sömn kände jag mig inte det minsta utvilad. Jag var slö, svag och disträ precis hela dagen. Tog länge innan jag kom igång med något alls. Solen kom fram en stund så vid 3-tiden promenerade jag iväg till Wandsworth. Enligt min väderapp var det bara 7 grader men den varma solen gjorde att jag svettades riktigt ordentligt. Jag gick ärenden i det lilla shoppingcentret. Typ spendera alldeles för mycket pengar på Boots (varför tar alltid allting i skönhetsvård slut samtidigt?) och malmedel (jag har fått ohyra som ätit på mina kläder, yyl) och sådant trist. Unnade mig en kjol för £16 från River Island också. Har länge varit i behov av en enkel, svart och vippig kjol. Ända sedan jag gick ner så mycket i vikt då jag tänker efter. Så många basplagg som försvann ur mitt liv då, suck.

Tog sen en kaffe med Åsa som jag inte hade sett på länge. Efter det gick vi på bio, Bargain Tuesday till ära. Det blev Oz The Great And Powerful i 3D. Jag gillade såklart, sen när har jag inte gillat vackra fantasivärldar? Dessutom var min favorit Zach Braff med (mest som rösten till en apa visserligen) och framförallt var den wunderbara James Franco med. Suck. Han är drömmen. Skulle en kopia av honom komma i min väg skulle jag kasta alla njäää-vill-inte-ha-en-pojkvän-riktigt-än-tankar åt sidan.

Då jag skulle hem var det förstås svinkallt igen. Kom hem halv 10 och plötsligt var klockan typ 3 på natten. Hade tänkt somna tidigt för att få ut så mycket som möjligt av följande lediga dag men icke. Vet inte vad som hände. Ibland blir jag på något vis för trött för att sova typ. Dessa två lediga dagar gjorde mig töntigt nog stressad i och med att jag jobbade så få timmar denna vecka men så mycket mer nu följande. Då blir det en stressig känsla av att jag borde göra massor då jag har mera tid men det blir på något vis oftast tvärtom.

Onsdag:

Jag var på jävligt dåligt humör. Riktigt så att jag förvånade mig själv. Var som om allt irriterade mig. Först alla människor på Asda (stor supermarket som är jobbig att gå till men jag försökte vara duktig och ekonomisk) och sen ful 'Hello sweetheart'-man på gatan och sen högljudda skolbarn som retade varandra osv.

Bestämde att jag skulle besöka Victoria & Albert museet för första gången. Linda hade tipsat om en bra fotoutställning. Kände att jag behövde en promenad och trotsade det gråa och miserabla vädret och tog en promenix till South Kensington på 4.7 km. Skulle göra en fin Vine-film av det hela men något gick snett så det blev inget. Sen då jag väl kom fram fick man inte använda huvudentrén och det var ett jäkla ståhej och omvägar hit och dit. Försökte på alla sätt att ta mig till den där utställningen och fick sen ge upp och fråga om hjälp. Jaha då visar det sig att det inte går att komma åt den just den dagen för att de höll på att förbereda nån stor kväll inför den nya Bowie-utställningen. Tänkte att jag skulle titta på lite annat då men hade fan inte lust så jag gick ut igen men först via bästa Muriel's Kitchen och hämtade en stor cappucino och en cupcake som tröst. Tog sen bussen som visade sig ta ungefär lika lång tid som promenaden. Brukar alltid gå så fort att ta sig hem från South Kensington men nej, såklart icke denna dag och mitt usla humör blev bara värre. Den frustrerande känslan att sitta fast i en buss och inte bara kunna skrika rakt ut.

Sen då jag kom hem fungerade i vanlig ordning inte kökslampshelvetet och jag klarade inte ens av att skala ägg till min sallad ordentligt. Fick meddelande om att månadens mobila nät nästan var slut så jag fick lov att stänga av det och spara för nödfall och såklart var det en sån kväll då lägenhetens wi-fi var värdelöst. Fick huvudvärk av allt och skulle ta en lång dusch och tvätta håret men varmvattnet var slut. Förstås. Det enda som kändes som en seger var att jag lyckades göra plankan i hela 4 minuter. Blev inspirerad efter att vi gjorde plankan på jobbet så ibland försöker jag igen men tappar alltid tålamodet genast.

Mådde sen konstigt resten av kvällen. Typ illamående. Ni vet en sån dag då minsta rörelse framkallar suck och stön-ljud. Bara av att plocka strumpor från tvättställningen ungefär. Vet inte vad det var för fel men dålig dag på alla sätt. Kändes nästan skönt att jag skulle få åka till Spitalfields på jobb följande dag.

Torsdag:

Janå skönt vet jag inte. På tåget dit började jag nästan gråta!? Var i något hyperkänsligt läge och ville typ bara lyssna på sorglig musik med hjärtskärande texter. Hoho, kom igen liksom. På jobbet var jag på så ovanligt deppigt orkar-inte-göra-mitt-jävla-jobb-humör att min manager inte kände igen mig. Ja inte jag heller. Kändes alldeles för tidigt för pms men vet ni jag tänker skylla på något sånt. Det är väl en utmärkt orsak att skylla på vid tillfällig släng av olycklig bitterfitta.

Minns inte om jag överhuvudtaget gjorde något vettigt den dagen, skrev inte ner något.

Fredag:

Fortfarande sjukligt trött fastän jag hade sovit många långa nätter under veckan. Var lite skönt att jobba i Battersea och bara prata med alla där lite och må lite bättre. Vädret fortsatte vara kallt och jävligt.

Jag började få panik över att jag inte hade några lördagsplaner för jag hade en av de där få lediga söndagarna framför mig men inga planer för lördag kväll. Alltid så. Försökte lite lamt fråga runt lite men inte tillräckligt stor umgängeskrets och inte tillräckligt aktiv heller kanske. Kände mig som det tröttaste och segaste någonsin.

Jo förresten lyckades äntligen få en läkartid också. Ringde hela veckan men deras system var ur spår så de kunde inte göra bokningar men 9 april får jag äntligen säga 'Hej, min hy e skit, hjälp.'

Lördag:

Jobb. Chefen frågade om jag var okej för jag såg så miserabel ut, haha. Tydligen syntes mitt uttråkade inre utåt också. Ville absolut inte gå på jobb den dagen för det snöade. Alla engelsmän var i chock över att det ännu orkade snöa och vara så här kallt och det var ungefär det enda jag pratade om med kunderna den dagen. Snö i sena mars, he va na he!

Hade dock lite mer energi ändå och var ganska pratig och glad med mina kollegor. Så lite sällskap under veckan som gått så jag var väl desperat.

Nåja väntade att en person skulle höra av sig om möjliga lördagsplaner men det kom aldrig något så jag gick sen bara hem och gjorde vad jag nu sen gjorde. Tittade väl på film (Snatch, se den!) och annat dött. Fattar inte, min flatmate är hemma vareviga kväll i sitt rum. Hur orkar han? Jag har varit hemma en vecka och håller på att gå sönder.

Söndag:

Vaknade i vanlig ordning förvirrad. Varje morgon ska samma saker gås igenom. Vilken dag är det, ska jag jobba den dagen, vilken butik ska jag i så fall jobba i och vilket skift har jag?

Konstaterade att det var ledig söndag och den var gråaste grå. Surprise. Konstaterade också att den senaste lönen var ett minne blott och att jag trots denna bakisfria söndag inte kunde riskera att åka på trevliga söndagsmarknader för där vill man alltid köpa något. Stannade inne precis hela dagen. Hjälpte det för humöret och tristessen? Gud nej. Noll energi och noll livslust. Tog mig flera timmar att titta på en film för jag tappade intresset var 10:e minut och pausade, troligen med Candy Crush, beroendet! Vek mina kläder fint och prydligt och dödade några malar som håller på att äta upp dem. Lyssnade på mycket musik och försökte komma ihåg hur det känns att vara heartbroken för att vara säker på att det inte är det jag lider av. Kom inte fram till något. Började också överväga om jag borde ta kontakt med italienaren igen och huruvida tristess är en okej orsak att gå på en andra dejt, haha.

Herregud, vill nästan inte publicera denna söndagsblogg för att den är så negativ och deprimerande. Inte ens Instagram har levererat särskilt många bilder.

Vet inte vad ni har att se fram emot nästa söndagsblogg. Mest jobb förmodar jag. Men på torsdag ska jag åtminstone på skivrelease så det blir kul. Minus för att jag ska spendera 9 timmar på jobbet följande dag (1 h lunch) men det tänker jag fan skita i för jag ska ändå spendera hela påskhelgen där sen så jag får lov att vara trött på fredagen. Fast det beror nog på hur länge mitt sällskap Catti är villig att stanna på torsdag kväll.

Lite instisar på det då:

Måndagens regniga promenad genom Clapham Common. Körsbärsblommorna är typ färdigblommade nu, vilket är synd för inget har väl riktigt njutit av dem i år.

Trevliga caféet.

Bredvid caféet.

Jag tycker om min Sleep Cycle app. Här ser man tydligt hur jag vaknade av att en viss flatmate stökade i köket.

Egentligen ogillar jag då folk instagrammar färdiga foton från nätet men gjorde ett undantag för biofilmen.

Och det här är inte ens instagram utan bara så ni ska ha något fint att se på. Han e fin den där Franco.

Modets historia på V&A. Ska gå igen nån annan dag och faktiskt orka titta ordentligt.

Även en deppig vecka för mitt hår för det bodde i samma knut några dagar och nätter. Orka göra ny.

Söndagstristess. Dricka massa kaffe i sängen och vika kläder i prydliga högar.

24.03.2013 kl. 23:50

23 mars

Ifjol 23 mars satt jag på gräset i parken och hade picnick med svenska Isabel och det var 20 grader.

I år 23 mars är himlen grå precis som vanligt, temperaturen är typ 1-2 grader och det snöar. ORKAR INTE.

23.03.2013 kl. 12:18

11-17.3.2013

Ja hörni veckor kan se så olika ut. Just den senaste har ju varit helt annan än den halvdöda veckan innan. Eller så där överlag är det de senaste kanske 9-10 dagarna som varit ett himla virrvarr, åtminstone i min hjärna. Dessutom har jag varit småfull hela 3 gånger inom en och samma vecka. Skrattat har jag gjort något så ofantligt. Låt oss ta en titt.

Måndag:
Alltså veckan innan hände något oväntat. Något som hänt från och till i ett halvår men som "den sista gången" som det nu kallades plötsligt gjorde mitt inre förvirrat och möjliga känslor jag inte visste fanns uppstod och jag blev tvungen att ta tag i dessa känslor bara för att släppa lite på trycket även om jag visste precis hur det skulle sluta. Med andra ord avslutades söndagen väldigt skört och en ledig måndag efteråt kan vara farligt. Man vill ju inte riskera att hamna i något trasigt vakuum precis, men är heller inte i skick för att hitta på något med vänner. Att vara mitt i menstider gör väl knappast att man är mindre labil så där emotionellt.

Gjorde en liten lista på saker jag ville åstadkomma innan dagens slut med vetskapen om att det troligen skulle bli en hel del dricka-te-under-täcket istället. Måste ju försöka dock. Vädret var överjävligt. Kallt och hemskt och blåste något så fruktansvärt och iskall luft sipprade in genom mitt engelska fönster så att mina foton som hänger på en tråd vajade i vinden. Ja, de vajade.

En sån dag då jag plötsligt kunde utbrista i gråt men inte riktigt veta varför alla gånger. Grunden var väl nog lite trasigt i hjärtat (ett förvirrat sådant, inte ännu helt säker på vad som hände eller om det ens var särskilt trasigt trots allt) och känslan av att vara värdelös typ? Helt överkänslig. Min bror taggades i ett foto på facebook och i hans famn satt min äldsta gudson och då brast jag ut i gråt. En gång skrattade jag åt en rolig bild Linda hade skickat för att sekunden senare hulka i tårar. Ja alltså ni hör ju själva, var ju inte riktigt normal om man säger så. Så blir det ibland.

Har tänkt en tid att jag borde fundera över min nästa visit till hemlandet. Har inte direkt känt någon akut saknad eller så men denna dag fick jag plötsligt för mig att jag måste få komma hem och att jag skulle hinna be om ledigt för tiden i mitten av april för man måste göra det en månad på förhand. Kollade lite flyg, ringde för att se om någon annan på jobbet ska på holiday just då (den butiken jag har kontrakt i, den andra skiter jag i fastän jag är där mera) och nya managern bara 'jojo boka du bara!' utan att jag ens behövde fylla i de sedvanliga pappren och trams. ALLTSÅ! Plötsligt bokade jag och i samma sekund som det var färdigt och jag förstod att jag åker hem om en månad (13-24.4) så brast jag ut i gråt. Tydligen var jag i stort behov av mamma och resten familjen. Allt detta hände inom loppet av en halvtimme. Mycket märkligt.

Då jag var ute på promenad höll mina kinder på att frysa sönder. Kändes som kanske kallaste vinden jag någonsin upplevt på 1.5 år i London. Inte direkt en effektiv promenad. Mer än sån där variant där man liksom svävar fram och stirrar på nån osynlig punkt framför fötterna och får vara glad att inte bli överkörd för att man är så borta från världen.

Då jag kom hem tänkte jag att det var synd att jag inte köpte rödvin. Bara för att liksom köra på stort denna dag av misär och bara dansa runt i rummet till sorglig men ändå dansvänlig indie. Känns som något man bör göra någon gång i livet? Som någon annan filmkaraktär. Hade tyvärr inget vin (och det där med att dricka själv har jag aldrig förstått heller) så jag lyssnade bara på musik om misär och tänkte att imorgon kan bara bli bättre! Och på något vis blev det så också för plötsligt kändes allt hur okej som helst.

Listan före..

..och efter. Tyckte jag gjorde helt ifrån mig med tanke på hur tragisk jag var.

Tisdag:
Måndag och tisdag var typ varandras raka motsatser. For huttrandes till jobbet men försökte tänka "Det är sol och vi har inte fått 40 cm med snö över natten som där hemma." Jobbade i Spitalfields denna dag och var lite orolig att kanske jag skulle känna mig deppig men gick bra. Och vi var höga på socker. Customer Event:en vi hade gick bra för företaget så vi skulle bli bjudna på frukost. Med andra ord, vi får pengar att köpa lite frukostgrejs och sen ha på jobbet. Inte så lätt då vi aldrig är där samtidigt och vem bryr sig egentligen så vi satsade på det där sockersuget vi alltid får istället. Vi körde frukosttema i andra butiken dock.

Såg mycket fram emot kvällen då jag och Linda igen skulle äta £6 pizzor och dela en flaska vin. Något vi aldrig gör då vi dricker olika vin men nu skulle vi minsann ha rödvin. Vi åt tills vi sprack och hade mycket trevligt. Sen gick vi till min favoritbar i Shoreditch. En vanlig tisdag kan man sitta och prata och gilla musiken. Kanske lite dött just denna dag dock pga kylan. Vår nya vän (?) dörrvakten berättade att kvällen innan hade de haft sammanlagt 20 gäster på hela kvällen för att det var så kallt. Nåja, gudars så jag skrattade. Mina magmuskler orkade till slut nästan inte alls. Dessutom de mest märkliga samtalsämnen. Typ hur mina bröst av någon anledning blivit större på sistone?! (Nej jag är inte gravid, lägg av.) Något som på riktigt är fascinerande då man tänker efter, jag är ju trots allt 27. Samma orsak som min dåliga hy? Total obalans i hormonerna? Försökte ju faktiskt boka läkartid dagen innan men fick ingen. Ska göra nytt försök igen, kan ju inte gå runt med förstorade bröst och hormon-akne hur länge som helst.

Nåja, nog om big tits. Jag har en grej med att göra små listor. Gjorde en ny denna dag, en ganska lätt sådan. Så där för skojs skull. På den var en av punkterna att jag skulle le mot en söt främling. Försökte på tåget till jobbet men lyckades inte. På jobbet kom inte en enda söt kund in. På pizzastället fanns inte heller någon om man inte räknar vår servitör förstås men han var kanske typ 18 så maybe not. På baren var det ju inte så packat med folk, men jag tittade lite på en av pojkarna bakom baren och tyckte att han är ju helt okej, kanske jag ska försöka avfyra ett leende mot honom. Om det står på listan att jag ska le mot en söt främling och det är det enda ofullbordade på listan, ja då fan ska det ske. Så jag kikade och han kikade lite tillbaka men tror inte jag direkt smällde av ett leende. Sen blev han lite sötare ju mer jag kikade och det blev lite pinsamt för det var så uppenbart att jag hela tiden tittade dit och han såg ju det typ varje gång. Och jag sa 'Bara han inte är italienare så..' för jag har så svårt för dem. Finns en annan söt bartender på samma ställe så det var inte direkt första gången av "ugh, måste ta en till öl bara för att ha orsak att gå dit" och jag försökte vara lite pratsam men det blev inte till något alls. Frågade dock om hans accent för den var så stark. Italienare, what else!

Sen då Linda går ut för att röka kommer dörrvakten (som jag alltså inte känner) och börjar prata med mig och frågar lite ditten och datten. Sen säger han helt plötsligt något om att jag har en beundrare där. Jag bara 'uuum..va..vem..' och han svarar 'han mörkhåriga som står bakom bardisken' och jag bara nooo waaay. För kul! Så hade han tydligen sagt något i stil med att det sitter en söt tjej där vid det där bordet och hon har lett mot mig flera gånger men jag vet inte varför bla bla. Minns inte exakt. Och jag säger att 'ojsan, jaha..jag har faktiskt tittat lite på honom' ungefär. Dörrvakten undrar om han ska fixa hans nummer åt mig och jag fnittrar väl nervöst och säger att jag kan ge min istället men att jag nu är jättegenerad. Han säger att det ska jag inte vara, jag är en vacker flicka och mina ögon sticker verkligen ut...det är så härligt med kvinnor som skrattar, de borde skratta varje dag bla bla bla. HAHA, alltså denna man sa de värsta replikerna. Nåja, jag plitar ner mitt namn och nummer på en lapp och ser hur han går till bardisken. Samtidigt kommer Linda in som har missat allt detta och möts av mig som med chockerade ögon ser hur han går till baren och sen flyr jag ner under bordet och ylar något. Hon fattar ingenting, gapflabbar och tar ett kort.

Efter det så ser bartendern till att han är osynlig, haha. Efter ett tag kommer dörrvakten (Liam, som lustigt nog ser ut som Liam Neeson) tillbaka och säger att han har gett min nummer och att pojken hade tackat så mycket och tydligen var han nu jättegenerad för han hade inte trott att Liam skulle gå fram till mig.

Nästa gång Linda går ut och röker sätter dig dörrvakten ner med mig och tycker att jag ska inte vara blyg och generad över det här, livet är för kort för att inte åka på en drink med söta pojkar och om han vore yngre och inte vore gift så skulle han minsann ha försökt istället. Tur att han var en rolig och charmig man för med dessa repliker finns risk för att bli äcklad. Han sa också att om bartendern någonsin beter sig illa mot mig så ska jag säga till. Bartendern tittade mot oss och såg nervös ut, stackarn. Sen tyckte Liam att jag och pojken nog borde så där officiellt skaka hand innan jag åker hem så plötsligt vinkar han dit honom och jag vill igen krypa under bordet. 'Stefano, det här är Jenny, du ska ringa henne. Kanske på torsdag då du är ledig? Var snäll mot henne, jag har sagt åt henne att berätta åt mig om du gör något dumt mot henne så nu vet du att du måste bete dig.'  PINSAMT.

Sen for vi iväg och jag satt en timme på buss och messade med Linda som har mycket närmare hem och fortsatte skratta ihjäl mig. Men alltså den här italienaren var nog kanske precis 0% min typ så jag visste inte ens om jag ville att han skulle höra av sig. Dels har jag som sagt något märkligt emot italienska män, dels hade han jättestark accent och jag orkar inte riktigt prata med folk om det går för långsamt och om de inte förstår mig, hur elakt det än låter. Han verkade blyg och det gör det inte lättare, jag gillar lustiga och sarkastiska britter mest av allt i hela världen. Nåja man kan ju säga att jag ändå lyckades väldigt bra och de tidigare dagarnas lite småtrasiga hjärta kändes avlägset. Tror inte det kanske var så trasigt som jag trodde och att jag möjligen gjorde något förhastat och förstörde en bra deal. Nåja det går som det går. Mycket bra mitt-i-veckan-kväll. Rödvin!

Jag citerar Linda: "Näij gud va roligt, en tisdaskvield! Gäitan å stora tissar å allt." (Getvideon i föregående inlägg har varit lite av ett tema under veckan. Gäitan.)

 

Jag ska försöka mig på Vine också. Som Instagram men

6 sekunder film istället. En typisk åka-till-Spitalfields-vy.

Helt okej sockerdos.

Det oerhört efterlängtade rödvinet.

Och pizzorna! Fire & Stone har sinnes god botten med parmesan i. 6 pund på tisdagar.

Favoritbaren.

Listan som skulle fullbordas no matter what.

Och så gömma sig lite under bordet. Fortfarande 12 år då det gäller pojkar.

Onsdag:

Trodde att jag skulle vakna med krabbis för jag somnade med rödvinshuvudvärk och ganska tom mage men inte det minsta lilla spår tack och lov. Förutom trött. Latade mig alldeles för länge innan jag kom igång. Tog bussen till Southbank för att träffa Linda vid Tate Modern och låtsas vara lite kulturell. Vi misslyckades kanske lite. Jag var på något sjukt hysteriskt fnissigt humör (min sorts krabbis?) så vi lallade mest runt och fnittrade sönder. Så där så att folk gick då vi kom. De där irriterande typerna som inte tar konst på allvar. Dessutom har Linda en tendens att få misär att låta så sjukt humoristiskt och jag är väldigt lättroad. Vi satt sen uppe vid caféet istället i två timmar och störde de andra. Och tittade på getvideon igen. Först var det så soligt och vackert men på en gång blev världen grå och ENORMA snöflingor kom piskandes mot fönstren. Nå en stund senare var himlen klar igen och vi hann se lite solnedgång innan de stängde och vi fick lov att åka hem.

Handlade lite mat och sen gjorde jag inte mycket hemma. Mest ditten och datten samt mejlade ett igen väldigt långt mail åt Eleonore. Varje gång då det är min tur tror jag att det inte finns något att berätta men likväl lyckas något hända som jag kan berätta om. Tycker oftast att "vadå, tråkigt singelliv, inget händer ju" men med tanke på allt vad du Eleonore får läsa om så kanske det är mer händelserikt än vad jag själv upplever det som, haha. Åtminstone i mitt huvud! Där händer det minsann grejer.

Ajjoo förresten tänkte ju helt glömma en sak, så här på tal om singelliv. Bartendern från tisdagen. Hann ungefär bara just och just tänka "nej gud hoppas han inte hör av sig för han är nog inget för mig" och så får jag ett sms och en undran om jag vill ta en drink på torsdag kväll. Den här konversationen skedde medan jag satt med Linda vid Tate och man kan ju inte direkt säga att jag var hysterisk och pirrig. Mer 'öh ja..måste väl svara nåt' och ångestfylld. Kändes bara som att det var ju bara en kul grej det där med att jag skulle hitta nån att le mot och sen kommer en dörrvakt och blandar sig i och plötsligt ger jag min nummer och allt det där. På riktigt så kändes han ju som noll min grej. 1) Italienare. Denna förvånansvärda avsky jag känner mot italienska män? Fast till hans försvar verkade han mest blyg och inte alls så där sliskigt på. 2) Kändes som att det skulle bli en stor språkbarriär. Under det lilla vi pratade kändes det som att han hade alldeles för svårt för engelska för att jag skulle orka (jag är en sån otålig typ) och hans sätt att skriva i sms:en var SJUKT DÅLIGT och jag blir ju lite galen då. Jag erkänner att jag är lite arrogant nu men att kunna prata med varann är väl A och O. 3) Om det blir en stor språkbarriär kan man inte vara så där skämtsam och "bråkig" med varandra. Det känns ungefär som att det enda som duger åt mig är en sarkastisk britt som jag kan skojbråka med. Inget jävla artigt småprat. 4) Kort. Stod aldrig precis bredvid men han kändes kort. 5) Ung. Nåja, 4 år yngre bara men ändå. 6) Frågade direkt om jag finns på facebook. Easy now, du är en främling.  Så istället för att känna "jaa en dejt hurraa!" var jag mer "uugh, får man avboka?" MEN jag har ju typ inte dejtat alls i mitt liv så jag behöver mera erfarenhet om man får säga så. Och om man är negativt inställd och inte så brydd så kanske man blir positivt överraskad?

 

Titta på konst då man kan titta på utsikt?

Istället för att vara djup och förstående är jag mer fnissig och undrande. Vad är detta? Älska ljudet dock.

En stunds förtvivlan med tanke på Converse och brist på paraply.

Tur att det gick över lika snabbt som det kom.

 

Torsdag:
Kände mig lite nervös då jag vaknade. Andra torsdagsmorgonen i rad med andra ord. Främlingar är ju sjukt jobbiga ändå förresten. Varje gång det börjar någon ny på jobbet ska man gå igenom den där asiga lära-känna-fasen och jag som är så disträ glömmer ju sen precis allt en timme senare. Ta nu sen någon random italienare. Ugh. Men hey, något slags pirr är väl bra pirr?

Jobbade undan några timmar. Frågade min italienska kollega hur man uttalar Stefano rätt. Han skrattade och sa 'varför undrar du det? Säg inte att du ska på dejt med en italienare?' Han vet nämligen vad jag tycker och har lärt sig att inte röra vid mig för mycket eller stå för nära. Kindpussas gör vi bara på lördagar.

Iväg for jag och bra gick det. Okej fine hans engelska var väldigt dålig trots att han hade bott här i 4 jäkla år. Men det är inte så lätt för dem, jag vet, men man blir ju ändå lite förvånad då han hela tiden säger SoRy, SoRy och aldrig hört vanliga uttryck osv. Så jag var nu lite så där gudars människa och gudars så du röker och herregud hur kort är du egentligen osv. men jag hade ändå en jättekul kväll. Han var inte alls blyg och tyst visade det sig och tydligen inte jag heller så vi hade roligt MEN jag hade inte räknat med att vi skulle dricka så mycket så det kom som en överraskning att vi plötsligt var packade och trodde inte att jag skulle komma hem helt galet sent eller tidigt kan man säga. (Typ Victoria Park ner till Clapham Junction en vardagsnatt är inte det lättaste.) Tänker inte vara så detaljerad om kvällen men gick bra. Tror dock det får nog lämna så. Han känns lite för mycket som en liten pojke som jag inte har något gemensamt med. Typ han gillar techno och har inte hört talas om The Smiths och det är ju helt fel för mig. Men hey efter drama inuti hjärnan kan lite obetydligt torsdagshångel vara precis exakt rätt! I said it!

Jo och förresten herr dörrvakt hade ju lite kryddat på från bådas håll vad vi hade sagt men det var ju ändå kul. Kul kväll, gratis fylla och hångel. Haha, låter som någon annan 18-åring. Men va fan, jag levde ett hemmabaserat samboliv i många många år, måste väl leka ung någon jävla gång.

Ps. Så typiskt mig att bli en oförskämd jävel där mot slutet. Eller egentligen bara mig själv kanske, hmm. Men kom inte här med dina rullande italienska R och kalla mig daRRling. Så då sa jag det. 'Don't call me DARRRLING!' och härmade honom. Förlåt.

 

Datenight.

 

Fredag:

Sov bara några timmar innan jag skulle börja göra mig redo för jobb efter denna oväntade kväll och korta natt. Mådde som döden. För mycket öl åt min stackars mage. Supervisorn ringde och frågade om jag kunde börja senare och stänga istället så det var jag okej med, synd bara att jag hade stigit upp för tidigt i onödan. Var verkligen inte beredd på en dödstrött krabbisdag på jobbet och kände bara gud det här ska jag gå igenom igen på söndag eftersom jag ska ut och dansa indie på lördag. Nåja har varit rätt så lugnt med festande hittills detta år så det fick bara bli en sån vecka.

Läste igenom vad jag och linda messat med varandra under min dejt. Han var rökare så med det och allt springande på vessan och efter mera öl hann jag tydligen skriva jävligt mycket. Sjukt underhållande att läsa dagen efter. Girls.

Ajjoo han skrev förresten något i stil med att han hade en trevlig kväll och typ "I hope to see you again soon...xx" vilket han inte har fått något svar på. Får se med den saken. Om han nu är som de flesta andra så menar han det inte heller.

Lördag:
Ännu trött men på mycket mer energiskt humör än den tuffa fredagen. Äntligen fick jag och managern Sam träffas igen efter över en veckas uppehåll. Vi hade saknat varandra och kramades. På mitt jobb kramas vi nämligen åt höger och vänster och är lilla familjen. Borde sluta, kan inte, tycker så mycket om dem.

Efter jobbet for jag hem för att äta, byta om, kleta på lite smink och sen mötte jag upp franska kollegan Raphaëlle vid tuben i Clapham Common, tog sen Northern Line till Tottenham Court Road och så sprang vi genom världens störtregn som kom just precis de där minuterna det tog att gå till Linda. Vi var hos henne kanske en timme och sen promenerade vi till Oxford Circus och kvällens HDIF, How Does It Feel To Be Loved, indie club night:en som kan bli mitt livs kärlek, det känner jag nu efter 3 omgångar.

Dans dans dans. Jag kan typ inte dansa men är en galen dansare. Så där som skriker rakt ut om det kommer en bra låt och som hoppar och snurrar runt så att alla runtomkring får en liten puff i sidan. Förlåt alla men jag får sån jäkla feelis. Tur att människorna där är såna fina människor. Inga stroppiga skitar och ingen har tid att ragga på varandra på äckligt vis. Eller tja, ett tag var det som om jag och Raph var gaseller omringade av lejon. 'Jenny, that guy is into you!' 'I knooow, let's move!' med då hoppar man bara vidare.

Var faktiskt på samma ställe som jag träffade han den söta Ben men hade inte riktigt tid eller lust att titta mig omkring så mycket denna gång. Så himla mörkt ju. Och hur ska man hinna när det kommer så många bra låtar? Jag var helt genomblöt av svett och hjärtat rusade. Det rätta sättet att hålla sig smal är att hoppdansa till indie har jag bestämt. Fast det grämer mig ännu något så fruktansvärt att det aldrig blev något mer med honom, den fina alldeles för djupa och konstnärliga Ben. Samtidigt har plötsligt Mr Riddle börjat spöka i min hjärna och sen går jag på nån lustig spontandejt med en Italienare. Ja gudars, en mycket märklig vecka som sagt. Men som kollegor sa på jobbet 'You're only living life, not like the rest of us.'

Tog två bussar hem, fnissade åt folk på den andra, stökade lite i köket mitt i natten, åt och slocknade väl bort nån gång efter 4 kanske. Mycket bra kväll. Ser redan fram emot nästa HDIF.

Hej hej.

Här var tydligen min spontana tanke att jag kunde dö lycklig.

 

Söndag:

Djävulskt trött igen men inte direkt bakis denna gång. Dödens dag på jobbet ändå. Jag var i okej skick som sagt men dödstrött och framförallt uttråkad. Två andra tjejer var bakis* och oerhört miserabla, enda pojken för dagen var allmänt slö och supervisorn ville bara åka hem för att hela dagen bestod av refunds. Vi fick ihop 400 ynka pund den dagen för vi gick hela tiden bakåt då folk lämnade tillbaka saker. Gång på gång på gång. Typ 1000 pund i refunds. Fatta. Jaa, jag hör själv hur retail jag låter nu men man blir lite fast i "the target for today" och sånt. Ni ska veta det gott folk, varje gång ni lämnar tillbaka något i en (mindre) butik och du möts av ett leende och frågan om du kanske vill byta varan mot någonting annat istället så skriker personens inre "SNÄLLA SÄG JA!"

Inte mycket annat med den söndagen. Försökte att inte somna bort utan göra undan lite vettigheter som disk, tvätt och sånt för hela mitt hushållsdon har förfallit. Planen var en god natts sömn men det tyckte inte min kropp.

Bra så? Tror följande blogg blir mer stillsam igen men det kan man på förhand aldrig så noga veta. Puss på er.

 

*Ps. Känner att jag borde berätta att det är ingen big deal att vi är bakis på jobbet så länge vi kan hantera det. Den värsta är faktiskt vår store manager. Hon super sig så full att hon inte minns något men åker ändå på jobb 8.30 följande dag. Förstår mig inte på henne.

 

 

18.03.2013 kl. 22:32